Se upp med stressen!

I denna fråga gäller det att se upp!
När facket gör undersökningar av stressnivån blir resultatet alltid att stressnivån är för hög, oberoende av yrke, Man ska komma ihåg att dessa stressiffror utgör en del av en facklig kamp. Det finns nog få arbetstagare som, när facket frågar, uppger att de har en lugn och trivsam arbetsplats utan stress.
Begreppet stress används också odefinierat. Stressbarometern börjar mäta stress redan från siffran 1, till 100. Stress är inte det samma som oro eller "för mycket att göra". Begreppet stress överanvänds i dag.

Den sköterska som i tidningen rapporterar vad hon gör under en arbetsdag har stora fria hål i arbetet som inte rapporteras. En hel del av de uppgifter hon gör utförs i stället av undersköterskor. Arbetsbeskrivningar brukar, som här, alltid vara fyllda med uppgifter som tar lång tid och sådana som knappast tar någon tid alls. Så är fallet även här.

LIta aldrig på sådana här rapporter från facket. De har samma trovärdighet som en skådespelare som uttalar sig om sin senaste film!

Lärarutbildningens svarta hål

MInst ett pekfinger måste riktas mot lärarutbildningen. De tar emot en hel del svaga elever, möter dem med låga krav under utbildningen, har en världsfrånvänd syn på teoretisk kunskap, där didaktik sätt före ämneskunkaper . "Toppläraren" Gunilla Hammar Säfström uttryckte det så här: "I pedagogiken syns kunskaperna". Vi får alltså ut en hel del underutbildade lärare i skolan. De blir legitimerade som andra,
kunniga lärare och försvinner i massan. Vetenskapssynen är också en akilleshäl i och med att postmodernistiskt gods ofta förekommer.

Attt bedöma folk ät ine lätt

Rekryterare tillhör de jobb där man inte kan lära av erfarenheter. De som inte rekommenderas till anställning och många av dem som anställs vet man inte någonting om på längre sikt. Man kan ha missat en toppkandidat! Man kanske tillsatte en som klarar jobbbet men det fanns bättre kandidater. Det vet man aldrig. Man får, som man ofta säger i branschen,  "gå på magkänsla". Denna magkänsla anses utvecklas mer för varje åt varför en rekryterare med många år bakom sig betraktas med respekt eftersom han har erfarenhet.

I själva verket är branschen i mycket ett gebiet för lycksökare, självsäkra psykologer, och ekonomer som tror att de kan rekrytera andra ekonomer. Felrekryteringar tillstås sällan.

Utbildning och kvalitet

Bubblan har redan spruckit. De som nu får ut fil. kand.-examina kan inte räkna med att den får någon som helst betydelse i fortsättningen. Nu blir det likadant med fil. mag.-examina och även de högre examina. Samtliga har devalverats kraftigt under de senaste åren. Detta har i sin tur inneburit att vi fått ett antal docenter och professorer som måste betraktas som en slags sekunda varor. Speciellt inom humaniora är det väldigt lätt att kvalificera sig till högre titlar. I pedagogik och didaktik vimlar det av professorer. Sådant ger inget, men drar en hel del kostnader.

Minska antalet högskolor och öka kraven för inträde. Låt inte universitetsadjunkter undervisa i åratal utan flitigt påbörja doktorandstudier. Lås oss behålla kvalitetem i den högre utbildningen!

Prov och betyg i skolan? Några svar.

1. Det finns en mängd studier som relaterar stress (test anxiety) till prestation på prov.  Resultaten är lite förvirrande men det man kan märka är att stress (testängslan) kan ge upphov till kognitiva störningar som tendenser till distraktion o dyl. Stress är ett överanvänt ord, anser jag. Nuförtiden kallas allt från lätt oro till svår ångest och hårda påfrestningar för stress, vilket gör begreppet svåranvänt. Man ser det då fackförbund gör undersökningar av sina medlemmars arbetssituation (t.ex. lärarorganisationerna). Man får då en mängd svar som  antyder att man är stressad. Den mening man då inlägger i ordet är nog ofta ”mycket att göra”. Få anställda vill ju uppge att det inte har så mycket att göra.

Sedan får man inte glömma att det ofta är de testängsliga som presterar väl. Man talar ju ofta om prestationsångest (främst flickor brukar tillskrivas sådan). Dessa elever vill lyckas och mår dåligt när det någon gång möjligen går dåligt för dem. Ofta är det dessa elever som alltså ängslas inför prov och även efter dem, då man bäst minns vilka fel man tror sig ha gjort.

Svaret blir alltså inte så enkelt. Inställningen till att utvärderas skiftar starkt mellan individer och därav de olika resultat man få när man undersöker kopplingen mellan stress och prestation i skolan.

2. När jag gick i skolan fick vi betyg från första terminen i första klass i skolan. Jag tror det är viktigt att eleverna tidigt får betyg i akt och mening att göra de senare mindre dramatiska. Både prov och betyg bör alltså förekomma tämligen tidigt och bli avdramatiserade. Man säger att vissa elever bli ”stressade” av betyg och att dåliga betyg slår ner deras mod. Jag tror att den oro dessa elever kan känna är en del av livet. De flesta barn är redan tidigt van vid idrottstävlingar, tävlingar i TV etc. De elever som får sämre betyg vet i alla fall att de inte är lika bra som andra elever. Tydlighet bör vara en genomgående princip när det gäller elever, lärare och föräldrar.

3. Svaret på denna fråga är i mångt och mycket inbyggt i svaren ovan. Om vi nu ska ta ner deras vilja att prestera (och därmed förknippad oro) så bör vi tidigt vänja dem vid prov och betyg. Det viktiga i prov är ju just att elever då tvingas bearbeta (processa) information kring lärostoffet, vilket stärker det inlärda påtagligt. Prov kan ju naturligt ingå i den formativa bedömningsprocessen och dessa prov kan sedan delvis ligga till grund för terminsbetyget.

Flum och inte flum

Det är alltid intressant när lärare förklarar vad de gör i klassrummet. Det är lika intressant att få veta vad vissa lärare anser att begreppet flum står för. Enligt dessa skulle flum ha att göra med elevförståelse och mötet med eleverna. Läraryrket är ett socialt yrke, vilket tydligen försummats av dem som varit emot flumpedagogiken.

Kunskap ställs mot fostran sägs det ofta och det är oklart om man då menar att man själv står för fostran eller kunskap. Kunskap är det absolut viktigaste i skolan och ordet fostran används sällan i skoldebatten. Däremot menar flummare att major Björklund skulle bedriva någon slags osund exercis med skoleleverna.

Det som behövs är en verklig koncentration på kunskapsinhämtning. För att lärare i samspel med eleverna ska nå goda resultat fordras verklig kompetens i gruppdynamik och sociala relationer, vilket lärarstudenter får försvinnande lite av i sin utbildning. Goda kunskaper i socialpsykologi ger läraren en bättre orientering i hens plats i klassrummet.

Nej, det är inte flummigt att visa förståelse för elever, eller att ge ifrån sig små ljud när man högläser. Men att knappt nämna ordet kunskap i längre artiklar är i alla fall lite småflummigt.

Om lärares twittrande och bloggande

-->

Ute på nätets alla möjliga mötesplatser träffas människor som också har olika skäl att vara där. Somliga vill bara visa upp sig, andra främst framhäver sina förtjänster och låter sig bokas

så att allmänheten ännu närmare kan bekanta sig med deras utmärkta person. Återigen andra försöker får till stånd diskussioner men möts i skoldiskussionerna av skyttegravsliknande åsiktsdiken där var och en bara ser sin egen åsikt. Ser man en mening motsatt den egna blockerar man eller stänger ute eller svarar med klyschiga, väl inövade svar.

Själv gör jag mig skyldig det vissa av dessa fel ibland men jag försöker faktiskt att föra ut mina synpunkter och bemöta sådana som jag anser felaktiga. Bemötandet från skol- och twitterbloggare blir ofta icke-argument som ”påhopp” och att man inte förstår. Oviljan att gå in i diskussion är stor. Detta är synd eftersom  debatten om ett ämne bara kan föra oss fram mot en sanning om meningsmotsättningar får mötas och brytas mot varandra. Att undandra sig

diskussion är  inte bara fegt utan också ett gott tecken på att man själv inte har tänkt igenom sina ståndpunkter ordentligt.

De frågor som i skoldebatten väcker mest känslor är frågor om lärares arbetstid, bedömning och betyg, ”flumpedagogik” eller ej, lärares ev. ansvar i nuvarande skolkris och lärarutbildningen kvalitet.

Skolan och dess lärare vill med rätta nå högre status. En sådan kan inte uppnås genom att förskansa sig bakom en palissad av färdigsnickrade men ogenomtänkta åsikter utan genom att tankar förs fram och möter andra tankar. Först då framstår lärarkåren som mogen att möta omvärlden med högburet huvud och kan erhålla den respekt den då förtjänar.

Om barns motoriska utveckling - fast några knepigheter

Mats Niklasson, Karlstads universitet, har skrivit en licentiatavhandling.. Den består av en kvantitativ studie och kvalitativ, mindre. Hans avsikt har varit att dels utvärdera ett program för att träna barn i sensorisk förmåga och uppmärksamhet.. Tre grupper barn i olika åldrar undersöktes och deras sensoriska förmåga mättes på ett rikhaltigt sätt före och efter behandlingen. Den huvudsakliga träningen utfördes av föräldrarna i hemmet och tog 15 minuter i anspråk varje dag under cirka tre år. En mängd jämförelser gjordes mellan för- och eftermätningarna. I stort bekräftas författarens förmodanden om att barnen skulle förbättras till eftermätningen.

Avhandlingen vittnar om en teoretisk beläsenhet och formuleringskonsten är god. Lite lätt avfärdas Niklasson det faktum att han inte hade någon kontrollgrupp att ställa resultaten mot. Kanske var det också kanske den ständiga uppmärksamheten som gjorde barnen bättre? Detta fenomen är väl känt inom forskningen men diskuteras inte alls i avhandlingen.

Tilsammans med sin fru Irene driver Mats Niklasson sedan år 1989 företaget Vestibulares som just arbetar med sensomotorisk träning rent kommersiellt. Den behandlingsmetod som utvärderas positivt i avhandlingen är den som Niklassons egna företag använder. Paret Niklasson är gymnastiklärare i botten. Forskningsetiska frågor uppkommer här naturligt. Kan man blanda ihop sitt privata föetag

och universitetsforskning på detta flagranta sätt? Jag ställer mig mycket undrande till detta. En sådan här utvärdering borde sannerligen ha gjorts av några utomstående.

Skolans utveckling och lärarnas

Åren 2000–2005 arbetade jag som nyhetsreporter med inriktning på skolfrågor. Jag mötte en tystnadskultur. Många lärare var kritiska till hur ”moderna och progressiva” arbetssätt dikterades uppifrån och sänkte elevernas kunskapsnivå. Men lärarna viskade fram kritiken, efter att jag lovat dem fullständig anonymitet.

Ibland frågade jag om de inte var nervösa i onödan, så farligt kunde det väl inte vara med en öppen debatt om pedagogiska metoder?
Lärarna suckade. De visade mig lokala lönekriterier där det stod att lärare inte bara skulle engagera sig i skolutvecklingen utan dessutom vara ambassadörer för den, berättade om kollegor som blivit ”övertaliga” efter att ha undervisat på ett traditionellt sätt, och luftade sina misstankar att de påtvingade ”arbetslagen” var ett förtäckt kontroll- och angiverisystem; progressiva lärare skulle se till att kollegor som jobbade traditionellt ändrade arbetssätt eller lämnade yrket.
Utbildningsforskaren John Hatties sammanställning av drygt 50 000 skolstudier underkänner det mesta av det vi förknippar med ”modern reformpedagogik”. Problembaserat lärande och ålderblandade klasser har inga positiva effekter på elevernas resultat utan kan tvärtom vara skadliga. Traditionell undervisning, när läraren förklarar och går igenom, leder till bättre resultat. Allra viktigast är lugn och ro i klassrummet (DN 2/4).
John Hatties forskningssammanställning ger alltså upprättelse åt de tystade lärare jag mötte i början av 2000-talet.
Jan Björklund har drivit igenom reformer för mer traditionella undervisningsformer och mer lugn och ro i klassrummen. Trots att Björklunds inriktning alltså får stöd av Hatties forskning är kritiken mot Björklund just nu hård, DN:s Peter Wolodarski kräver att han avgår den 7 april.
Men sannolikt har Björklunds politik inte satt särskilt djupa avtryck i de svenska klassrummen. De kritiska men rädda lärarna jag intervjuade brukade nämligen avsluta med att säga ”jag spelar med i förnyarhysterin inför rektor och kollegor, men med eleverna jobbar jag på mitt sätt – jag måste ju ge dem kunskap”. Dessa lärare fick sin utbildning under 1960- och 1970-talen, handledarna vid deras lärarpraktik var födda under 1900-talets första decennier.
Om lärare präglas av idealen som råder när de genomgår sin lärarutbildning så blir liknelsen mellan att vända skolutvecklingen och en oceanångare en underdrift. Att min svensklärare på mellanstadiet lärde oss mer grammatik än hon skulle enligt då gällande läroplan beror troligen på att hon för­litade sig på en tidigare läroplan.
Politikernas försök att avskaffa traditionell undervisning och ett gemensamt kunskapsstoff motarbetades alltså av lärare som fortsatte att göra ungefär som de alltid gjort. Därför rasade inte elevresultaten förrän senare, när den stora 1940-talistgenerationens lärare började gå i pension och ersattes av lärare som tror på problembaserat lärande och elevens eget kunskapssökande.
Många av dessa lärare motarbetar sannolikt i sin tur Björklunds försök att strama upp skolan. De har ju lärt sig att det blir bäst när eleverna själva bestämmer vad, när och hur de lär sig.
Reformpedagogiska flumskoleideal predikades under fyra decennier, och på slutet fick de över huvud taget inte ifrågasättas. Det är naivt att tro att Björklund ska kunna vända detta på sju år. Många av lärarna som 2005 var livrädda för att tala öppet har gått i pension, men rektorerna och skol­politikerna som skrämde dem till tystnad jobbar fortfarande. Avgår Björklund är risken att munkavlarna åker fram igen.

Ovanstående är hämtat ur tidningen Barometern, Marika Formgren, politisk redaktör.

Så här ser skolans verklighet ut!

Ett salt i skoldebatten har alltid ekonomen Jonas Vlachos varit.
Den här artikeln om skolan, lärarna, legitimationen och lärarutbildningen förtjänar att läsas om och tas på allvar. Det har blivit för mycket kringsnack i skoldebatten, uppenbarligen avsett att dölja den bistra verklighet som resultatnedgången för svenska elever uppvisar.

Kan lärare sätta betyg?

-->

I Dagens Nyheter (4 april 2013)  diskuteras betygssättning och betygssystem. Det framförs åsikter om att betyg aldrig kan bli objektiva utan är subjektiva bedömningar. Statistik från mängder av gymnasier i landet presenteras och man häpnar, minst sagt. På naturvetenskapliga program har 49 % av eleverna fått MVG med den tregradiga skalan och med den nya femgradiga har nära en fjärdedel (24 %) fått A. Detta är förbluffande och man undrar hur betygsättande lärare tänker. Om man nu har en differentierad skala så ska ju den användas. Man kan liksom inte hävda att med fem godkända skalsteg så har hälften det högsta betyget.

Lärarna efterlyser fortbildning i hur man sätter betyg enligt den nya skalan. Det jag efterlyser är en skvätt sunt förnuft. Man kan helt enkelt inte börja utnyttja de högsta skalstegen på ovanstående sätt. Då har vi bäddat för en betygsinflation utan dess like där betyget C snart (?) kommer att bli upplevt som underkänt. Kan det vara flathet eller feghet som gör att lärare lägger sig så högt upp när de ska bedöma elever? Vågar man inte skilja elever åt med olika betyg bara för att man tidigare var van att klumpa ihop hälften med MVG, som i exemplet ovan. För okunnighet kan det väl inte vara...?

Se upp med skolforskarna!

Socialdemokraterna tänker ju skapa ett forskningsinstitut för lärande. Jag har under några år följt forskningen om skolan i vid bemärkelse och funnit att den har föga att skaffa med praktiska ting som metodik i skolan och annat viktigt för yrkesverksamma lärare. På min blogg, Newsmill och andra fora har jag i ett antal inlägg berättat om detta.

Det som kännetecknar forskningen av idag är dess avsaknad av kontakt med skolverksamheten. Många professorer i pedagogik finns här i landet men deras bidrag till

relevant skolverksamhet är minimal. Ett exempel på sådan forskning som har finansierats rikligt är Tomas Kroksmarks (Jönköping) s.k. skolnära forskning som på ett snarast skolfjärran sätt beskriver elevers upplevelsevärld i skilda avseenden. Den metod, fenomenografi, som han representerar bygger på att ett mycket litet antal individer intervjuas eller observeras och sedan kategoriseras dessa intervjusvar och i olika grupper. Detta har inspirerat ett mängd intervjuundersökningar av bristfällig kvalitet runt om på universitet och högskolor i samband  med studenters examensarbeten. (t.ex på lärarutbildningar).

Det vore synnerligen olyckligt om forskare som är involverade i denna typ av forskning sätts i ledningen för detta nyinrättade institut.Vi har sett tillräckligt av föga meningsfull forskning nu.

Ifrån lärarkårens dunkla vrår

Så här skriver en lärare på en lärarutbildning om sin verksamhet i Sverige i dag:

Nej, vi kan inte både anpassa vår utbildning efter studenter som har det svårt och bibehålla kvaliteten. Och om utbildningen har så låga krav, som man hela tiden basunerar ut, borde inte någon få svårigheter. Däremot kan man arbeta för att didaktiskt vara flexibel så att alla har möjlighet att komma över svårigheterna, vilken typ det nu skulle vara. 

Citatet är en fin illustration av hur förvirrad argumentationen kan bli för lärarutbildarhåll, när man upplever sig vara under attack. Många andra myndigheter är vana att argumentera och debattera med både politiker och allmänhet men lärarkåren försätter sig ofta i en slags defensiv position.  I citatet ovan menar utbildaren att om kritiken nu har rätt och utbildningen håller låga krav så borde ju inga elever få några svårigheter. Samtidigt kan inte kvaliteten hållas uppe samtidigt som de lågpresterande lärarstudenterna tillfredsställs, menar hen. Hen fortsätter: Däremot kan man didaktiskt se till så att alla kan klara sig!

Det är klart att det blir svårt att diskutera på ett mer djuplodande sätt när de motargument man möts av blir så splittrade och motsägelsefulla. Den mening som står med fetstil ovan skriker verkligen ut någon slags desperation i sin motsägelsefullhet. Dessa inkonsekvenser och inadvertenser är mycket vanliga hos dem som tillhör den s.k. proggskolan bland pedagogerna.

När man ska argumentera och debattera med dessa möts man ofta av en oerhörd ansamling av ord där man ofta förstår vart och ett av dem men inte det avsedda sammanhanget.

Talande exempel på denna otydlighet i text och i handling finns både i vissa proggares böcker

som t.ex. Anne-Marie Körlings Nu ler Vygotski och i Tomas Kroksmarks s.k. skolnära forskning som betecknande nog i sitt fenomografiska dunkel snarast är att betrakta som fjärran från skolans vardagsvärld.

Skolan, lärarutbildningen och politikerna

I dag skriver Lotta Edlund i sin blogg att kraven på lärarutbildningen måste höjas. Det är något jag skrivit om i några år. Nästan varje gång jag andats något om att lärarna ofta inte håller måttet har detta av lärarbloggare kallats för påhopp. Det är viktigt och bra att politikerna nu efter en lång sömn äntligen vaknat men jag vill inte bara se ord utan även handling. Från lärarfackets sida betonas vikten av högre löner till lärarna (bl.a. för att höja statusen på yrket). Frågan är dock om statusen kan höjas utan att lärarkvaliteten ökas.

Diskussionen om skolan måste nu mer koncentrera sig på hur vi ska få en bättre lärarutbildning som väl tillgodoser framtidens krav på kritiskt tänkande människor i en multimedial värld. Vi kan inte längre förfäkta att demokratifostran ska gå före kunskaper under skolåren.

Skolan har förstört våra studenter

Jag instämmer tillfullo med denna beskrivning av utbildningssituationen i riket.

Moralisk indignation räcker inte.

Sverige har drabbats av moralisk nästäppa. Vårt engagemang för utstötta och fattiga har nått så långt att det blivit svårt att andas några synpunkter som kan tolkas som motstridiga mot den förhärskande åsiktsmängden. Den moraliska indignationen står åtminstone mig högt upp i halsen. Kort sagt: jag blir skrämd och förvirrad. Jag tycker mig se tre grupperingar runt mig, grovt sett, i samhället nu.

Humanisterna, som beskriver och skriver om allt elände som invandrare får uppleva i Sverige. Khemiri och andra författare och krönikörer berättar skickligt och medkännande om invandrares problem på och en sak har alla eländesbeskrivningar gemensamt, nämligen att de inte antyder några som helst åtgärder som bot för hur det besvärliga tillståndet i landet ska kunna hävas. DN går i spetsen och beskriver vackert de papperslösas och tiggarnas besvär i vårt land. Ska man dra alla beskrivningar om olyckliga invandrare och tiggare och papperslösa till sin spets så vore den enda lösningen helt fri invandring. Men då skulle ju i och för sig ännu fler invandrare få lida av utfrysning och mobbning här i landet, men ändå.  Men ingen föreslår det. Jag undrar varför. Humanisterna visar oss alla lidande människor. Men vad göra? Någon tydlig ställning tas sällan av humanisterna. Man beskriver lidandet.

En annan grupp skulle jag vilja kalla realisterna. Jag räknar mig själv dit. Man skulle också kunna kalla oss de förvirrade. Vi tycker också synd om alla människor som har det svårt, här hemma och ute i världen. Tiggarnas situation är fruktansvärd, de papperslösas lika vidrig. Vi tror på Khemiris beskrivning och gråter när vi läser den. Men det räcker inte med litterärt gestaltad ängslan när världen lider. I tiggarnas och de papperslösas hemländer finns massor av människor som inte ens orkar ta sig hit. Vi som känner förvirringen gro inom oss undrar hur fri invandring till oss ska kunna lösa några problem. Eller kan den kanske det? Och om vi inte ska ha helt fri invandring så måste vi ju ha någon form av reglering som innebär att vissa individer måste avvisas. Dem kommer det alltid att vara synd om. Ska alltid de som håller sig kvar i Sverige efter utvisning tas om hand och få stanna i vårt samhälle? Medan de som lämnar landet efter utvisning aldrig ska få återvända hit? Sverige och EU har faktiskt en tämligen vänlig politik gentemot dem som begår brott i ett annat EU-land. För att bli utvisad från Sverige på minst fem år måste brottet man döms för ha ett straffvärde på ca ett år. De flesta av oss förvirrade lutar nog mot att lagstiftningen är tämligen välanpassad som den är, men att tillämpningen i vissa fall kan bli tämligen

Sedan har vi fundamentalisterna, varav många, men inte alla, kan räknas in bland Sverigedemokraterna. De vill kraftigt begränsa invandringen till Sverige och säger sig i stället vilja öka hjälpen till de länder varifrån flyktingströmmarna kommer. Ofta förknippas denna hållning med ett främlingshat och anhängarna kallas rasister. Visst finns det många sådana i den här gruppen, men det är tveksamt om en sådan svepande bedömning stämmer in på alla. Det är dock här som de verkliga mörkmännen finns och fascistiska inslag är legio. Fundamentalisterna har en tydlig lösning på invandrarproblemet.

För mig verkar det som om kampen mellan humanister och fundamentalister står om oss,

de förvirrade realisterna. Vi kallas än Sverigedemokrater eller fascister än dumliberaler och världsfrånvända om vi försöker oss på att diskutera de olika ståndpunkterna. Jag tror att det är dags för oss förvirrade att ställa de ömtåliga frågorna till båda sidorna i denna debatt och försöka komma bortom det beskrivande stadiet i invandrarfrågan och nå fram till ett stadium där tydliga ställningstaganden förs fram. Fundamentalisterna är klara med sina inställningar, men humanisterna?

För vid det här laget vet vi väl hur lidandet ser ut? Men vad ska vi göra åt det?

Skolans värdegrund: Tolerera de intoleranta?

På lärarutbildningen i Halmstad har Lina Kaikkonen och Kristoffer Petersson skrivit en kandidatuppsats betitlad ”Vad är acceptabelt för en elev att säga i klassrummet? En intervjustudie om paradoxerna i gymnasieskolans värdegrund”. Mycket kretsar kring toleransparadoxen dvs. vad som händer om man är tolerant respektive intolerant mot en intolerant åsiktsriktning. Uppsatsen är skriven av två studenter och ska ta tio veckor att färdigställa, enligt kursplaner. Att då bara intervjua fyra lärare, som skett här, är i minsta laget enligt min mening och dessutom är kravet på självständigt arbete lite avslaget då två studenter samsas om en och samma uppsats.

Uppsatsen är välskriven och frågeställningarna tämligen klara. Som brukar vara vanligt intervjuundersökningar består resultatdelen i uppdelningar av svaren efter teman och av författarna utvalda intervjusvar svar publiceras i den löpande texten. De fyra utvalda lärarna väljs ur bekantskapskretsen och de är alla män (!).

Intervjuundersökningar av detta slag med få respondenter är generellt sätt av föga värde i termer av kunskapstillskott. De fynd som kan uppmärksammas här är nästan de förväntande.

Lärarna uppvisar problem med värdegrund och toleransparadoxen. En lärare säger rent ut att värdegrunden mest låter som ett pretentiöst middagstal men tillhålls subtilt av författarna

att återgå till den politiskt korrekta vägen. Värdegrunden får man inte alltför tydligt vara tveksam inför eleverna uppenbarligen. Det är tydligt att yttrandefrihetstankar på flera håll ses som

motstridiga till värdegrundens toleransbegrepp i långa stycken. 

Man önskar att liknande studier med ett bredare upplägg kunde göras över Sverige. Vi behöver kunskaper om hur praktiken är i svenska klassrum i många avseenden. Den här uppsatsen kan i liten skala visa vägen.

Att köpa en kvinnas kropp

I dagens Aftonbladet ( 130306) skriver sociologerna Angela Aylward och Christina Alvelin att surrogatmödrar bör få betalt för sina tjänster att bistå vid havandeskap. De anser att tjänsten som surrogatmödrar måste få kosta som andra omsorgstjänster där tid och bekvämlighet offras. Författarna menar att surrogathavandeskap inte är en fråga om en sådan intimitet att det kan skada individens förmåga till anknytning och relationer.

Och vad säger de om att utnyttja en kvinnas kropp? Jo, att det är en paternalistisk syn på vad en ung kvinna ska ägna sin arbetstid åt.

Vad sägs om att köpa sex?

Glada amatörer inom utbildning

Vissa områden inom psykologin är så populära att många utan kunskap inom området vill söka lyckan genom att erbjuda lockande tjänster av olika slag. Det finns ett otal företag som presenterar sig för potentiella kunder och ett typiskt sådant företag är STRESSA NER. Det erbjuder föredrag och kurser inom psykologi och näringslära. En specialitet förefaller vara stress. Kurserna handlar om vad stress är och tips om hur avspänning uppnås ges. De tämligen okända sambanden mellan stress och kost uppmärksammas också i en kurs. Även personlighetspsykologi tycks tangeras i en annan kurs. Till råga på allt har de utbildningar i yoga, vilket påstås ge smidigare kropp, god nedvarvning och fördjupad andning.

Vilka är det då som står bakom företaget? Jo, de heter Mette Bohlin och Eva Robild. Deras uppgivna bakgrund är hälsopedagog respektive journalist. Robild är intresserad av trädgårdsodling och Bohlin av yoga. Några kunskaper i psykologi tycker man sig inte behöva utan det räcker tydligen med de erfarenheter som livet och det egna företagets egna kurser har gett dem. Tre timmars föredrag kostar 12 000 kronor. Reskostnader mm tillkommer.

Stress är ett komplicerat område som inte borde överlåtas till glada amatörer. Visserligen har begreppet populariserats på senare år och nu finns det snart inte en enda yrkesgrupp som inte uppger sig vara stressad. Men att komma nära andra individer på de sätt som beskrivs i annonseringen bör man inte hålla på med utan adekvat utbildning. I yogakursen får man dessutom ett individuellt anpassat program, får kännedom om man har brist på mineraler(!) och om man behöver lära sig att hantera konflikter på ett bättre sätt. Under personliga möten får man också vägledning om hur man handskas med problem som hindrar en från att må bra. Här går man nästan in på legitimerade psykologers områden, utan den minsta kompetens.

Det är skrämmande med denna utveckling som nu troligen accentueras genom den betoning av entreprenörskap som något eftersträvansvärt som ständigt upprepas av politiker och i media. Folk måste börja inse att det inte bara är att starta ett företag och sedan kasta sig in i vad som helst utan att ha en djupare kunskap om det man intresserar sig för. Ofta brukar entreprenörer som Bohlin och Robild åberopa grundlig och långvarig erfarenhet som tillräcklig grund för sin verksamhet. Man ser tyvärr ofta denna sammanblandning av erfarenhet med insikter och kunskaper. Att ha hållit på med en verksamhet under en viss tid innebär verkligen inte att man därför har fått adekvata kunskaper inom området.

Nu är detta företag ju långt ifrån ensamt om att åberopa endast erfarenheter och inte kunskaper som bas för sin verksamhet. I själva verket vimlar det av amatörer som söker sin lycka i andra människors behov av lugn och trygghet. Vill vi verkligen ha det så här? Själv skulle jag vilja se en ordentlig genomlysning av denna och besläktade branscher.

Möte med lärarstudenter.

Igår träffade jag fyra lärarstudenter. Det var återigen en lärorik upplevelse. Om något år är dessa personer ute i skolorna som lärare och snart är de legitimerade dessutom. Sådana här möten får mig att fundera i vissa banor.

Hur ska dessa lärare klara av elevernas krav på att ha en kunnig lärare med överblick över sitt ämnesområde?

Hur ska dessa lärare kunna entusiasmera elever när deras bildning är så svag och deras ämneskunskaper inte så täta?

Hur uppfattade jag då dessa fyra studenter?

De hade problem med att stava. De hade uppenbara problem med meningsbyggnad. Deras allmänna bildningsgrad var alltför låg. Deras ämneskunskaper var perifera och ytliga.

En fråga som uppstår är ju om dessa lärares status kan uppgraderas med högre löner? Nej, om företrädarna för ett yrke allmänt sett inte uppvisar någon som helst briljans i det de sysslar med så kommer någon nämnvärd status inte att uppstå.