Så här skriver en lärare på en lärarutbildning om sin
verksamhet i Sverige i dag:
Nej,
vi kan inte både anpassa vår utbildning efter studenter som har det svårt och
bibehålla kvaliteten. Och om utbildningen har så låga krav, som man hela tiden
basunerar ut, borde inte någon få svårigheter. Däremot kan man arbeta för att
didaktiskt vara flexibel så att alla har möjlighet att komma över
svårigheterna, vilken typ det nu skulle vara.
Citatet är en fin illustration av hur
förvirrad argumentationen kan bli för lärarutbildarhåll, när man upplever sig vara
under attack. Många andra myndigheter är vana att argumentera och debattera med
både politiker och allmänhet men lärarkåren försätter sig ofta i en slags
defensiv position. I citatet ovan menar
utbildaren att om kritiken nu har rätt och utbildningen håller låga krav så
borde ju inga elever få några svårigheter. Samtidigt kan inte kvaliteten hållas
uppe samtidigt som de lågpresterande lärarstudenterna tillfredsställs, menar
hen. Hen fortsätter: Däremot kan man didaktiskt se till
så att alla kan klara sig!
Det är klart att det blir svårt att diskutera
på ett mer djuplodande sätt när de motargument man möts av blir så splittrade
och motsägelsefulla. Den mening som står med fetstil ovan skriker verkligen ut
någon slags desperation i sin motsägelsefullhet. Dessa inkonsekvenser och
inadvertenser är mycket vanliga hos dem som tillhör den s.k. proggskolan bland
pedagogerna.
När man ska argumentera och debattera med
dessa möts man ofta av en oerhörd ansamling av ord där man ofta förstår vart
och ett av dem men inte det avsedda sammanhanget.
Talande exempel på denna otydlighet i text
och i handling finns både i vissa proggares böcker
som t.ex. Anne-Marie
Körlings Nu ler Vygotski och i Tomas
Kroksmarks s.k. skolnära forskning
som betecknande nog i sitt fenomografiska dunkel snarast är att betrakta som
fjärran från skolans vardagsvärld.
