Skolans värdegrund: Tolerera de intoleranta?

På lärarutbildningen i Halmstad har Lina Kaikkonen och Kristoffer Petersson skrivit en kandidatuppsats betitlad ”Vad är acceptabelt för en elev att säga i klassrummet? En intervjustudie om paradoxerna i gymnasieskolans värdegrund”. Mycket kretsar kring toleransparadoxen dvs. vad som händer om man är tolerant respektive intolerant mot en intolerant åsiktsriktning. Uppsatsen är skriven av två studenter och ska ta tio veckor att färdigställa, enligt kursplaner. Att då bara intervjua fyra lärare, som skett här, är i minsta laget enligt min mening och dessutom är kravet på självständigt arbete lite avslaget då två studenter samsas om en och samma uppsats.

Uppsatsen är välskriven och frågeställningarna tämligen klara. Som brukar vara vanligt intervjuundersökningar består resultatdelen i uppdelningar av svaren efter teman och av författarna utvalda intervjusvar svar publiceras i den löpande texten. De fyra utvalda lärarna väljs ur bekantskapskretsen och de är alla män (!).

Intervjuundersökningar av detta slag med få respondenter är generellt sätt av föga värde i termer av kunskapstillskott. De fynd som kan uppmärksammas här är nästan de förväntande.

Lärarna uppvisar problem med värdegrund och toleransparadoxen. En lärare säger rent ut att värdegrunden mest låter som ett pretentiöst middagstal men tillhålls subtilt av författarna

att återgå till den politiskt korrekta vägen. Värdegrunden får man inte alltför tydligt vara tveksam inför eleverna uppenbarligen. Det är tydligt att yttrandefrihetstankar på flera håll ses som

motstridiga till värdegrundens toleransbegrepp i långa stycken. 

Man önskar att liknande studier med ett bredare upplägg kunde göras över Sverige. Vi behöver kunskaper om hur praktiken är i svenska klassrum i många avseenden. Den här uppsatsen kan i liten skala visa vägen.

Självständighet - vad är det?

I olika högskoleprogram, som leder till kandidat- och magisterexamen, föreskrivs att självständiga arbeten ska genomföras.
Så står det noggrant beskrivet i kursplaner vid de flesta program inom vårdvetenskap, pedagogik, social arbete och ekonomiska vetenskaper. I praktiken är det åtminstone på kandidatnivå (c-uppsatser) så att det vanligaste är att två (eller ibland tre) studenter står som gemensamma författare till det självständiga arbetet. I själva uppsatserna står inget beskrivet att de olika författarna har ansvarat för olika delar av arbetet. Även magisteruppsatser har inte sällan två författare.

Nyligen såg jag att 15 forskande lärare på en viss skola publicerat sju c-uppsatser. Det är ju närmast självklart att förmågan att självständigt
bearbeta ett vetenskapligt problem inte kan bedömas i ett arbete utfört av mer än en student. Möjligen kan handledaren få en känsla av att en av författarna varit mest aktiv, men det torde vara ett undantag att olika betyg sätt på författarna av samma uppsats.

På detta sätt urholkas kvaliteten på den högre utbildningen också.
De som tar kandidatexamen får inte en ordentligt skolning i kritiskt och vetenskapligt tänkande och det sätter naturligtvis på sikt sina spår i samhället. Vi får lärare, socialarbetare och sjuksköterskor som har en otillfredsställande förmåga att resonera vetenskapligt i sina verksamheter.

När lärare ska forska

Jonsson, E-L., Nilsson, A., och Simonsson, H. (2011). Elevers användning av vetenskapliga argument och metoder. En fenomenografisk studie. Didaktisk tidskrift, 20 (3), 181-206

Ursprungligen publicerad som C-uppsats.

Ribbaskolan i Gränna är en s.k. modellskola. Dess primus motor är professor Tomas Kroksmark vid högskolan i Jönköping. Skolan är avsedd att ge lärarna möjlighet till vidareutbildning i forskningsarbete fram till magisterexamen. I år har femton lärare skrivit sju c-uppsatser om lärandefrågor. Dessa lades fram i juni. Det har på senare år kommit propåer om att skolforskningen inte tar upp relevanta frågor för lärarprofessionen och dessutom att resultaten inte når ut till lärarna. Dessa forskningsansatser är ett försök att råda bot på dessa brister.

En av dessa c-uppsatser förekommer också i Didaktisk tidskrifts senaste nummer (nr 3, 2011), där lärarna Eva-Lena Jonsson, Anneli Nilsson och Helena Simonsson tar upp frågan om elevers förmåga att ta till sig och använda vetenskapligt tänkande. De har intervjuat elva elever i en åttondeklass i Gränna och då studerat om elever använder och föreslår vetenskapliga argument och metoder när de ställs inför frågor om samhället och världen.

Metoden de använder är Ference Martons fenomenografiska ansats där individers tolkning och uppfattning av omvärlden står i centrum. De elva elevernas kön är okänt för läsarna, men dessa ställdes inför tio frågor av typen ”Hur gör forskare för att avgöra om något är sant?”

”Blir det varmare på jorden p.g.a. det vi människor håller på med?” och ”Kan man få reda på sin personlighet genom att studera horoskop?” Följdfrågor ställdes för att fånga in svaren så brett som möjligt. En av författarna ställde frågor och en annan förde anteckningar.

Som bas för kategoriseringen av svaren stod de två huvudfrågeställningarna:

*Använder eleverna vetenskapliga argument?

* Föreslår eleverna vetenskapliga metoder?

Svaren på de tio frågorna dikotomiserades på två sätt:

a) använder/använder inte vetenskapliga argument vid frågans besvarande

b) föreslår/föreslår inte vetenskapliga metoder för att besvara frågan?

En chi2-testning visade att dessa två variabler inte är oberoende av varandra ( de hängde alltså ihop). I uppsatsen används ordet ´korrelera´, vilket innebär felaktig terminologi. Detta innebär att eleverna i samma utsträckning tänkte i vetenskapliga banor både när de besvarade frågorna med redan känd kunskap och då de skulle hitta ett sätt att besvara frågan

Uppsatsens utformning är långt ifrån idealisk. Alltför många sidor upptas av tabeller där frågornas svarskategorisering enligt ovan sätts siffror på. Därefter presenteras tabeller för varje individ, vilket tillsammans ger 21 tabeller. Orden försvinner lätt i ett sådant siffersvall.

Resultaten är dock intressanta och förbluffande. Det visar sig att nära hälften av eleverna tro på horoskop, och att Gud åberopas som förklaring i flera fall. Förklaringen härtill är att skolan ligger i en kristen bygd, där vetenskapliga synsätt på olika sätt kan tänkas ha lägre prioritet. Genomslaget för vetenskapligt tänkande är betänkligt svagt. Skolan har här att ta ett tydligare ansvar och inte glida på sanningar för att tillfredsställa lokala kulturers subtila anspråk på att sitta inne med sann kunskap.

Uppsatsen bygger på ett mycket litet material (som ju ofta är fallet i kvalitativa undersökningar) och den kvalitativa ansatsen bidrar till att förminska resultatens vikt. Den tolkning av verkligheten som ju ligger i den fenomenografiska metodens kärna äger knappast rum, utan kategoriseringen av svaren är en enkel tudelning i icke-vetenskaplig/vetenskapliga grupper, till vilket man inte behöver en elaborerad ansats som den fenomenografiska. Det är också pedagogiskt svårt att tala om mättnad när endast två typer av svar återfinns.

Detta är en uppsats från den första kullen av forskande lärare, vilken även accepterats av Didaktisk tidskifts redaktion. Den torde av detta skäl kanske anses som en av de bästa. Det gör en tyvärr en aning nedstämd över verksamheten hittills. Antingen är det studneternas bakgrundskunskaper som är för svaga eller detta i kombination med en dålig handledning som fallerar. Resonemangen kring validitet och reliabilitet antyder ett bristande handlag med statistiska termer och även uppsatsens övriga upplägg som disposition och resultatpresentation kunde ha varit betydligt bättre och framförallt klarare. Dessutom bör inte tre studenter dela på ett c-uppsatsarbete. Arbetet ska ju vara självständigt.

Ett tips till nästa gång, då ett liknande upplägg planeras, är att i stället använda enkäter och ta in mer data och därefter behandla de inkomna svaren på ett mer differentierat sätt så att olika individers svarsmönster kan kartläggas, t.ex. med s.k. klusteranalys. Forskningen skulle därmed ge mer handfast och generaliserbar kunskap.