Flum och inte flum

Det är alltid intressant när lärare förklarar vad de gör i klassrummet. Det är lika intressant att få veta vad vissa lärare anser att begreppet flum står för. Enligt dessa skulle flum ha att göra med elevförståelse och mötet med eleverna. Läraryrket är ett socialt yrke, vilket tydligen försummats av dem som varit emot flumpedagogiken.

Kunskap ställs mot fostran sägs det ofta och det är oklart om man då menar att man själv står för fostran eller kunskap. Kunskap är det absolut viktigaste i skolan och ordet fostran används sällan i skoldebatten. Däremot menar flummare att major Björklund skulle bedriva någon slags osund exercis med skoleleverna.

Det som behövs är en verklig koncentration på kunskapsinhämtning. För att lärare i samspel med eleverna ska nå goda resultat fordras verklig kompetens i gruppdynamik och sociala relationer, vilket lärarstudenter får försvinnande lite av i sin utbildning. Goda kunskaper i socialpsykologi ger läraren en bättre orientering i hens plats i klassrummet.

Nej, det är inte flummigt att visa förståelse för elever, eller att ge ifrån sig små ljud när man högläser. Men att knappt nämna ordet kunskap i längre artiklar är i alla fall lite småflummigt.

Flum och kreativitet i skolan

 

Begreppet flummig används ibland och s.k. progressiva pedagoger låtsas ofta inte veta vad ordet innebär. Ordet kommer ju från missbrukarvärlden och betecknar det dunkla tillstånd som en drogpåverkad kan hamna i. Sedan har det överförts till att beteckna ett  tänkande som är vildsint, ologiskt och utan egentligt mål. Det är därför man ofta finner stora ordmassor, ofta blomsterspråksfyllda, i ”proggares skrivna alster. ”Det man bara kan tala om vet man inget om.”

Det finns alltför många pedagoger som är emot prov, betyg och mätning av kunskaper i någon form. De anser att kreativitet och andra sådana eftertraktade förmågor kan man inte betygsätta. Frågan är då om dessa pedagoger kan ge en definition av vad kreativitet är. Kan de göra det så går det att fånga in begreppet och bedöma det. Kan de inte det så har vi att göra med något som är så esoteriskt och svårfångat att det nog inte ens kan uppmuntras, än mindre bedömas.

Jag tror att vi i diskussioner om skolan alltför lite klart definierar vad vi menar med olika begrepp. Vad betyder och innebär elevinflytande egentligen, eleven i centrum eller djupare förståelse ( i motsats till fakta)?

Skolan i kris - ingens ansvar?

 

Det bloggas mycket på nätet om skolan. En hel del av bloggarna är lärare som är verksamma ute i skolorna denna bistra tid. Det är förståeligt att en hel del av dessa dels försvarar sitt yrke och sina kolleger, men måste det göras in absurdum. Det svängs med uttryck som våra fantastiska lärare och andra generaliserande överord när problemet naturligtvis inte är de goda lärarna utan de som aldrig medges, de mediokra och dåliga lärarna. Följaktligen får debatten en olycklig slagsida efter blomsterspråket och de goda lärarna lyfts fram som det normala.  Men vore det så så skulle inte skolan vara i den kris den nu är.

Jag tro att vi måste bli mer precisa i vår kritik för att den ska bli begriplig. Det finna vissa bloggare som går några steg längre mot ett rejält avståndstagande till den gamla flumskolan. En sådan lärare är  Johan Kant, som i ett utmärkt inlägg beskriver skolans förfall, men ändock tvekar inför att nämna några namn på kända förgrundsfigurer och avantgardister för den gamla ordningen.

Han väjer också för ordet flum och vill i stället säga progg.

Jag vill nämna två: professor Tomas Kroksmark som med sin oklara inställning till vetenskap förvirrar forskare, men går hem hos många lärare eftersom han framställer lärarforskning som något ganska enkelt som vem som helst efter en lågkravsutbildning kan ägna sig åt.  Detta är en fortsättning på flumpedagogikens förakt för kunskap och fakta, som nu genom forskarskolor över hela landet förs vidare till nya generationer lärare. Dessa kan uppnå en licentiatexamen i t.ex. didaktik utan att läsa någon metodik (åtminstone i Jönköping).

Ett andra exempel är Ingrid Carlgren, f.d rektor för lärarhögskolan i Stockholm. Hon var i det längsta emot en sammanslagning med Stockholms universitet och ville behålla den administrativt och utbildningsmässigt nedgångna lärarhögskolan i Stockholm. Hennes argument var klart ämnes- och kunskapsfientliga. Hon är nu involverad i en forskarskola vid Stockholms universitet.

Skälen till att skolan nu är i kris kan naturligtvis bara kopplas indirekt till vissa personer. Men jag tycker det är viktigt att dessa personer får stå till svars för sina göranden och låtanden i det förgångna och nu. En slags sanningskommision vore faktiskt på sin plats. En av bakgrunderna är naturligtvis det postmodernistiska tänkande som fortfarande influerar många  människor,

men vars relativiserande tankar är lätta att driva för långt.  Ursprungligen ansågs känslor kunna vara föremål för tolkningar och olika sanningsbegrepp. Detta vidgades sedan till allt fler områden. När kunskapen blev relativiserad så föll skolan ner i en avgrund av ”anything goes”.