Om lärares twittrande och bloggande

-->

Ute på nätets alla möjliga mötesplatser träffas människor som också har olika skäl att vara där. Somliga vill bara visa upp sig, andra främst framhäver sina förtjänster och låter sig bokas

så att allmänheten ännu närmare kan bekanta sig med deras utmärkta person. Återigen andra försöker får till stånd diskussioner men möts i skoldiskussionerna av skyttegravsliknande åsiktsdiken där var och en bara ser sin egen åsikt. Ser man en mening motsatt den egna blockerar man eller stänger ute eller svarar med klyschiga, väl inövade svar.

Själv gör jag mig skyldig det vissa av dessa fel ibland men jag försöker faktiskt att föra ut mina synpunkter och bemöta sådana som jag anser felaktiga. Bemötandet från skol- och twitterbloggare blir ofta icke-argument som ”påhopp” och att man inte förstår. Oviljan att gå in i diskussion är stor. Detta är synd eftersom  debatten om ett ämne bara kan föra oss fram mot en sanning om meningsmotsättningar får mötas och brytas mot varandra. Att undandra sig

diskussion är  inte bara fegt utan också ett gott tecken på att man själv inte har tänkt igenom sina ståndpunkter ordentligt.

De frågor som i skoldebatten väcker mest känslor är frågor om lärares arbetstid, bedömning och betyg, ”flumpedagogik” eller ej, lärares ev. ansvar i nuvarande skolkris och lärarutbildningen kvalitet.

Skolan och dess lärare vill med rätta nå högre status. En sådan kan inte uppnås genom att förskansa sig bakom en palissad av färdigsnickrade men ogenomtänkta åsikter utan genom att tankar förs fram och möter andra tankar. Först då framstår lärarkåren som mogen att möta omvärlden med högburet huvud och kan erhålla den respekt den då förtjänar.

Skolbloggar, Skollyftet och lärardebatt

Vissa saker måste liksom bara redas ut. I olika skolbloggar där debatter pågår används ordet kritik i vissa sammansättningar på de mest sladdriga sätt som tänkas kan. Det talas om negativ och positiv kritik, om konstruktiv kritik och om simpel kritik.

Många lärare upplever tydligen diskussionerna om skolans situation i dagens Sverige som ett angrepp på hela lärarkåren. Sådana ”angrepp” tillbakavisas ofta med hänvisning till för små resurser och låga löner, något som ofta SKL för skulden får. Samtidigt betonar man från samma håll att lärarnas insatser för barnen är av omvälvande betydelse. Det finns en uppenbar motsägelse i detta. Skulle lärarnas viktiga insatser helt och hållet gå under i ett hav av brist på resurser? Något bör väl ändå lärarna kunna påverka undervisningen och därmed till en viss del kunna stå som ansvariga för de svaga resultat som skolan uppvisar i dagens läge.

Nej, i stället man vill uppmuntra lärarna genom att få lärare att skriva positivt och i huvudsak okritiskt om skolan. Det menar i alla fall Anna Kaya, ansvarig för skollyftet.se , en känd skolblogg. Så här skriver Kaya till mig när jag för på tal en eventuellt kommande artikel:

 Det finns många andra plattformar för skoldebatt där negativ (och/eller konstruktiv) kritik platsar bättre än just på Skollyftet.

 Jag har stor aktning för Anna Kaya, som har gjort en stor och uppmärksammad insats i den svenska skolvärlden,  men här tycker jag att hon hamnat litet fel. Behöver verkligen lärare främst en blogg där de hyllar varandra? Är det inte bättre att inbjuda och delta i en öppen debatt om problemen i vår svenska skola? Motargumentet är att lärarna har fått nog av påhopp utifrån vid det här laget och därför behöver lyfta varandra. Lärare tycks vara känsliga för kritik och detta är väl ett bekräftande symptom på detta; man vill ha sin egen blogghage för att dunka varandra i ryggen i.

Jag tror att sådana inneslutande aktiviteter ökar risken för att det uppstår en än djupare avgrund mellan lärare (vi) och allmänheten (dom). Öppenhet och diskussion är lösningen i stället för skyttegravsgrävande och självbekräftande åtgärder.

Öppna skollyftet.se för en helt öppen debatt!

Är lärare fantastiska?

Jag undrar mycket om det blomsterspråk som ofta används om våra lärare av andra lärare i skoldebatten. ´Fantastiska lärare´ är ett vanligt uttryck och ibland talas det om ´extremt skickliga lärare´. Med tanke på hur svårt det i andra sammanhang sägs vara att bedöma lärares kompetens verkar det mer vara ett argumentativt knep att tillskriva lärare närmast överjordiska kvaliteter. Lärare är vanliga människor som har fel och brister och många av dem kommer dessutom från en utbildning som inte varit den allra bästa. En del kom dessutom in på sin lärarutbildning med dåliga förkunskaper.

Jag tror att kringresursernas roll för elevernas svaga skolresultat överbetonas, vilket är mänskligt för annars skulle ju lärare få ta sitt ansvar. Och när SKL och kringresurser har avverkats verkar det inte finnas någon del av ansvaret kvar för lärarna. Det tycker jag tyder på en brist på nyansering. Självklart finns det brister även hos lärarkollektivet.

När elever berättar om att sena ankomster inte redovisas, resultaten på omprov inte förbättras, mobiler används på lektionerna och läraren får höra glåpord så kan man ju fråga sig vems fel detta är? SKL, brist på kringresurser eller någon annanstans? Det kan ju inte vara en fullt kompetent lärare som tillåter allt detta. Man kan inte gå alltför långt i verklighetsförfalskning för att skydda den egna kåren. Men i den fackliga stridens hetta gör man gärna det. Det vore mycket bättre om lärarkåren öppet medgav att det finns missförhållanden som är att hänföra till egna kolleger. Inte förrän då kan
diskussionerna leda till fruktbara resultat i vår faktiska verklighet.

Lärarkårens haveri igen!

Hanne Kjöller skriver i dagens DN om en teaterföreställning på
Stockholms stadsteater, där många ungdomar och lärare satt i publiken. Ungdomarna fortsatte prata med varandra, äta godis,
använda sina mobiler och kastade äppelskrutt, klubbor och tiokronorsmynt upp på scenen. En skådespelare är tvungen att avbryta spelet för att be eleverna att inte använda mobiltelefoner. Tillfrågad efteråt bagatelliserar en lärare det som hänt. Ingen lärare har ingripit under hela tiden.

Vad säger man från lärarkårens sida? Blev det en lärande föreställning?