Distansundervisning är ett otyg

Det är populärt med distansundervisning. Några högskolor i landet lever praktiskt taget helt på den typen av kursen. Sådan undervisning innebär att i princip eleverna (studenterna) inte alls får någon direktkontakt med den högskola och de lärare som leder kursen, utan att all kommunikation med handledare och studiekamrater sker via nätet. I annonseringen av distanskurser betonar man just den frihet som studenterna får när det gäller att planera och lägga upp sina studier. Den examinationsform som oftast förekommer är hemtentamen, där studenterna skriftligen ska ta ställning till de uppgifter som förelagts dem.

Distansundervisning kan i förstone låta som en utmärkt studieform. Studenter slipper långa resor till högskolan, lärandet bygger på egna insatser och initiativ och hemskrivning anses ju vara en trevlig form av examination. Själv är jag dock mycket tveksam till distansundervisning, och det av flera skäl.

Den personliga kontakten med läraren saknas. I vår it-hyllande tid anses väl sådan kontakt vara av underordnad betydelse när nätet nu finns. Jag menar dock att de personliga mötena mellan studenter och mellan studenter och kursledning är av vital betydelse för lärandeprocessen. Jag skulle vilja gå så långt som att beteckna högskolepoäng erhållna i renodlade distanskurser som mindre värda än högskolebaserade poäng. Kurser genomgångna inom distansundervisningens ram blir ett slags B-kurser.

En viktig del av undervisningen är examinationen. Sådana uppgifter som tvingar eleven att tankemässigt gå igenom det aktuella lärostoffet i hjärnan för att sedan sätta svaren på uppgifterna på pränt skapar ett lärandetillfälle som helt slår ut hemskrivningar just när det gäller effektiviteten i lärande – både ytligt och på djupet.. En myckenhet forskning visar på att den typen av prov där stoffet måste bearbetas utan tillgång till böcker är överlägsen examinationer där uppgiften består i att sammanställa fakta och dra slutsatser utgående från de kursböcker man hela tiden har direkt tillgång till. Den typen av uppgifter uppmuntrar till glömska just genom att den kognitiva bearbetningen blir avsevärt svagare.

Den ensamma läsningen i hemmets lugna ro kan ju tyckas idealisk för lärandeprocessen men är det absolut inte. Den typen av läsning ger snarast upphov till ett ytligt lärande och avsaknaden av seminarieliknande diskussioner kring det aktuella stoffet gör att överblick och övergripande förståelse kommer att saknas.

Varför förekommer då distanskurser? En viktig orsak är att högskolorna får medel dels per registrerad student, dels per erhållen studentpoäng. Detta gör att högskolor jagar studenter och när inte studenten vill komma till högskolan så får högskolan komma till studenten. Ett annat skäl är politiskt. Att ha ett antal individer knutna till högskolor som aktiva studenter förbättrar viss arbetslöshetsstatistik. Därför uppmuntras distansundervisning från regeringshåll. Regeringar har länge visat större intresse för kvantitet än kvalitet i högskoleutbildningen.

Till sist är det ju bekvämt och lätt för studenter att ta poäng på distans: Inga resor, lätt examination och därmed få krav. Jag tycker det är dags att diskutera distansundervisningens vara eller icke vara. Uppmuntrandet av studier på distans är en del av den nedmontering av kvaliteten i högskoleutbildning som skett och sker i vår tid.