Om barns motoriska utveckling - fast några knepigheter

Mats Niklasson, Karlstads universitet, har skrivit en licentiatavhandling.. Den består av en kvantitativ studie och kvalitativ, mindre. Hans avsikt har varit att dels utvärdera ett program för att träna barn i sensorisk förmåga och uppmärksamhet.. Tre grupper barn i olika åldrar undersöktes och deras sensoriska förmåga mättes på ett rikhaltigt sätt före och efter behandlingen. Den huvudsakliga träningen utfördes av föräldrarna i hemmet och tog 15 minuter i anspråk varje dag under cirka tre år. En mängd jämförelser gjordes mellan för- och eftermätningarna. I stort bekräftas författarens förmodanden om att barnen skulle förbättras till eftermätningen.

Avhandlingen vittnar om en teoretisk beläsenhet och formuleringskonsten är god. Lite lätt avfärdas Niklasson det faktum att han inte hade någon kontrollgrupp att ställa resultaten mot. Kanske var det också kanske den ständiga uppmärksamheten som gjorde barnen bättre? Detta fenomen är väl känt inom forskningen men diskuteras inte alls i avhandlingen.

Tilsammans med sin fru Irene driver Mats Niklasson sedan år 1989 företaget Vestibulares som just arbetar med sensomotorisk träning rent kommersiellt. Den behandlingsmetod som utvärderas positivt i avhandlingen är den som Niklassons egna företag använder. Paret Niklasson är gymnastiklärare i botten. Forskningsetiska frågor uppkommer här naturligt. Kan man blanda ihop sitt privata föetag

och universitetsforskning på detta flagranta sätt? Jag ställer mig mycket undrande till detta. En sådan här utvärdering borde sannerligen ha gjorts av några utomstående.

Bråkiga elever och ADHD

 

Bråkiga ungar i klassrummet har man ju gärna velat bli av med eller på något sätt lugna ner. En ADHD-diagnos vore då inte så dumt.  Visserligen säger skollagen att alla barn med svårigheter ska ges extra stöd med det går lättare att argumentera med en ADHD-diagnos. En diagnos antyder ju en sjukdom och sjuka människor måste ju få stöd.

Ja, ADHD-diagnoser är ett knepigt område. Två studenter, Louise Holmgren och Sofia Idström, från Mittuniversitetet skrev år 2011 en C-uppsats ADHD-utredningar. En kvalitativ studie med fokus på utredningars säkerställande av diagnosen. Det är en mycket bra och välskriven uppsats som gör en noggrann genomgång av problemen med diagnostisering av ADHD.

Olika perspektiv på orsakerna och därmed behandlingarna har hela tiden stört utvecklingen mot en större förståelseav syndromet.  Den medicinska modellen håller mer på hjärnskador, genetiska orsaker och därmed på medicineringen

med amfetaminsubstanser, vilket naturligtvis har blivit mycket diskuterat. Det andra perspektivet inriktar sig mer på den sociala omgivningens betydelse för ADHD-utvecklingen. Författarna har intervjuat fyra verksamma socionomer

på fältet och dessa känner av spänningen mellan de olika perspektiven. I de lag som gör utredningar för att eventuellt komma fram till diagnos finns läkare, psykolog och ibland socionom. Läkare och psykologer förskriver, enligt författarna, sig till den medicinska modellen, vilket ofta socionomerna finner är fel eftersom de anser att sociala faktorer kan vara minst lika viktiga. Författarna har den uppfattningen att socionomer skyfflas undan och att därmed deras kompetens inte tillfyllest används i utredningarna. De menar att socionomerna sitter inne med merkunskap

eftersom de ofta mött de aktuella eleverna både före och efter ADHD-utredningen.

Författarna påpekar nogsamt att de resultat de nått inte är generaliserbara, även om man undrar om de inte i viss mån i alla fall avspeglar förhållandet runtom i landet. De barn de har koncentrerat sig på i sina intervjuer, 6-12 år, är nog utsatta för samma förvirrade sätt i hela landet. Författarna understryker det väl alla önskar sig nämligen att forskningen och samhället snart kan enas om en gemensam syn på ADHD och den bakomliggande krångliga problematiken kring syndromet.

Uppsatsen är som sagt mycket bra och instruktiv och kan verkligen rekommenderas till dem som önskar bli insatta i den komplexa historien bakom ADHD.