Se upp med stressen!

I denna fråga gäller det att se upp!
När facket gör undersökningar av stressnivån blir resultatet alltid att stressnivån är för hög, oberoende av yrke, Man ska komma ihåg att dessa stressiffror utgör en del av en facklig kamp. Det finns nog få arbetstagare som, när facket frågar, uppger att de har en lugn och trivsam arbetsplats utan stress.
Begreppet stress används också odefinierat. Stressbarometern börjar mäta stress redan från siffran 1, till 100. Stress är inte det samma som oro eller "för mycket att göra". Begreppet stress överanvänds i dag.

Den sköterska som i tidningen rapporterar vad hon gör under en arbetsdag har stora fria hål i arbetet som inte rapporteras. En hel del av de uppgifter hon gör utförs i stället av undersköterskor. Arbetsbeskrivningar brukar, som här, alltid vara fyllda med uppgifter som tar lång tid och sådana som knappast tar någon tid alls. Så är fallet även här.

LIta aldrig på sådana här rapporter från facket. De har samma trovärdighet som en skådespelare som uttalar sig om sin senaste film!

Prov och betyg i skolan? Några svar.

1. Det finns en mängd studier som relaterar stress (test anxiety) till prestation på prov.  Resultaten är lite förvirrande men det man kan märka är att stress (testängslan) kan ge upphov till kognitiva störningar som tendenser till distraktion o dyl. Stress är ett överanvänt ord, anser jag. Nuförtiden kallas allt från lätt oro till svår ångest och hårda påfrestningar för stress, vilket gör begreppet svåranvänt. Man ser det då fackförbund gör undersökningar av sina medlemmars arbetssituation (t.ex. lärarorganisationerna). Man får då en mängd svar som  antyder att man är stressad. Den mening man då inlägger i ordet är nog ofta ”mycket att göra”. Få anställda vill ju uppge att det inte har så mycket att göra.

Sedan får man inte glömma att det ofta är de testängsliga som presterar väl. Man talar ju ofta om prestationsångest (främst flickor brukar tillskrivas sådan). Dessa elever vill lyckas och mår dåligt när det någon gång möjligen går dåligt för dem. Ofta är det dessa elever som alltså ängslas inför prov och även efter dem, då man bäst minns vilka fel man tror sig ha gjort.

Svaret blir alltså inte så enkelt. Inställningen till att utvärderas skiftar starkt mellan individer och därav de olika resultat man få när man undersöker kopplingen mellan stress och prestation i skolan.

2. När jag gick i skolan fick vi betyg från första terminen i första klass i skolan. Jag tror det är viktigt att eleverna tidigt får betyg i akt och mening att göra de senare mindre dramatiska. Både prov och betyg bör alltså förekomma tämligen tidigt och bli avdramatiserade. Man säger att vissa elever bli ”stressade” av betyg och att dåliga betyg slår ner deras mod. Jag tror att den oro dessa elever kan känna är en del av livet. De flesta barn är redan tidigt van vid idrottstävlingar, tävlingar i TV etc. De elever som får sämre betyg vet i alla fall att de inte är lika bra som andra elever. Tydlighet bör vara en genomgående princip när det gäller elever, lärare och föräldrar.

3. Svaret på denna fråga är i mångt och mycket inbyggt i svaren ovan. Om vi nu ska ta ner deras vilja att prestera (och därmed förknippad oro) så bör vi tidigt vänja dem vid prov och betyg. Det viktiga i prov är ju just att elever då tvingas bearbeta (processa) information kring lärostoffet, vilket stärker det inlärda påtagligt. Prov kan ju naturligt ingå i den formativa bedömningsprocessen och dessa prov kan sedan delvis ligga till grund för terminsbetyget.

Glada amatörer inom utbildning

Vissa områden inom psykologin är så populära att många utan kunskap inom området vill söka lyckan genom att erbjuda lockande tjänster av olika slag. Det finns ett otal företag som presenterar sig för potentiella kunder och ett typiskt sådant företag är STRESSA NER. Det erbjuder föredrag och kurser inom psykologi och näringslära. En specialitet förefaller vara stress. Kurserna handlar om vad stress är och tips om hur avspänning uppnås ges. De tämligen okända sambanden mellan stress och kost uppmärksammas också i en kurs. Även personlighetspsykologi tycks tangeras i en annan kurs. Till råga på allt har de utbildningar i yoga, vilket påstås ge smidigare kropp, god nedvarvning och fördjupad andning.

Vilka är det då som står bakom företaget? Jo, de heter Mette Bohlin och Eva Robild. Deras uppgivna bakgrund är hälsopedagog respektive journalist. Robild är intresserad av trädgårdsodling och Bohlin av yoga. Några kunskaper i psykologi tycker man sig inte behöva utan det räcker tydligen med de erfarenheter som livet och det egna företagets egna kurser har gett dem. Tre timmars föredrag kostar 12 000 kronor. Reskostnader mm tillkommer.

Stress är ett komplicerat område som inte borde överlåtas till glada amatörer. Visserligen har begreppet populariserats på senare år och nu finns det snart inte en enda yrkesgrupp som inte uppger sig vara stressad. Men att komma nära andra individer på de sätt som beskrivs i annonseringen bör man inte hålla på med utan adekvat utbildning. I yogakursen får man dessutom ett individuellt anpassat program, får kännedom om man har brist på mineraler(!) och om man behöver lära sig att hantera konflikter på ett bättre sätt. Under personliga möten får man också vägledning om hur man handskas med problem som hindrar en från att må bra. Här går man nästan in på legitimerade psykologers områden, utan den minsta kompetens.

Det är skrämmande med denna utveckling som nu troligen accentueras genom den betoning av entreprenörskap som något eftersträvansvärt som ständigt upprepas av politiker och i media. Folk måste börja inse att det inte bara är att starta ett företag och sedan kasta sig in i vad som helst utan att ha en djupare kunskap om det man intresserar sig för. Ofta brukar entreprenörer som Bohlin och Robild åberopa grundlig och långvarig erfarenhet som tillräcklig grund för sin verksamhet. Man ser tyvärr ofta denna sammanblandning av erfarenhet med insikter och kunskaper. Att ha hållit på med en verksamhet under en viss tid innebär verkligen inte att man därför har fått adekvata kunskaper inom området.

Nu är detta företag ju långt ifrån ensamt om att åberopa endast erfarenheter och inte kunskaper som bas för sin verksamhet. I själva verket vimlar det av amatörer som söker sin lycka i andra människors behov av lugn och trygghet. Vill vi verkligen ha det så här? Själv skulle jag vilja se en ordentlig genomlysning av denna och besläktade branscher.

Formativt eller summativt - vart går skolan?

 
-->

Det talas i s.k. progressiva kretsar om att nationella prov, betyg och andra typer av kunskapsmätningar är fördärvliga både för lärandeprocessen och för den mentala hälsan, eftersom upptagenheten med mätningar skapar stress hos eleverna..

I stället menar man att man vill låta eleverna utvecklas enligt deras egna intressen till kreativitet och kritiskt tänkande. En viktig fråga inställer sig då genast: Ska det inte finnas några definierade mål alls? Hur ska vi ta reda på om den önskade kreativiteten har tagit plats i eleverna och i så fall i den utsträckning vi önskar? För det är väl inte så att man antingen har kreativitet eller ingen alls? Det är väl ändå inte meningen att man slå sig till ro med att allt har gått vägen? De bedömningar som görs efter det att en lärandeperiod, t.ex. en termin, är över kallas summativa, eftersom de ska sammanfatta hur mycket eleven då har lärt sig.

Det som ofta framförs som alternativ eller komplement till den summativa bedömningen är den formativa.  Den kallas så för att den ska, förutom att vara en skattning av elevernas kunskaper, även forma undervisningen så att den anpassas till eleverna. Christian Lundahl, pedagog i Stockholm, förespråkar livligt den formativa bedömningens möjligheter när det gäller att effektivisera lärandet. Hur utförs då den formativa bedömningen? Lundahl nämner som exempel att eleverna efter en lektion kan skriva upp vad de lärt sig på post-it-lappar som de sedan klistrar upp på en väggtavla. Därefter kan läraren med hjälp av dessa lappar bilda sig en samlad uppfattning av hur väl eleverna hängt med. Det förekommer även kamratskattningar, där eleverna bedömer varandras kunskaper. Det som anses tala till den formativa bedömningens fördel är att den synliggör lärandet. Jag blir alltid förvånad när jag hör talas om formativ bedömning som en närmast ny, stor sak. Har inte alla goda lärare alltid på olika sätt hållit sig uppdaterade om hur eleverna ligger till? Behövs det stora åthävor, föreläsningar och böcker för att informera lärarna om att de ska hålla reda på sina elevers kunskapsnivåer?

Proggarna kallar gärna betyg och nationella prov för kontroller. Med lite andra ord skulle man kunna kalla dem för bedömningar eller utvärderingar.  Skillnaden mellan de informella bedömningar som görs under undervisningens gång (formativa) och de avslutande betygen eller de ibland förekommande nationella proven (summativa) är egentligen inte så stor. I båda fallen identifieras svaga och starka elever som naturligtvis under löpande lärandeperiod får lämplig hjälp av läraren. Den summativa bedömningen utgör ett avslut på en läroperiods lärande, medan den formativa är en fortgående process vars naturliga slutpunkt är ett sammanfattande betyg eller resultat på ett nationellt prov.

Vad jag kan se existerar det egentligen bara en konstlad och upphaussad motsättning mellan de två bedömningssätten. Min gissning är att den formativa bedömningen har, av närmast taktiska skäl, börjat hyllas av dem som är emot betyg och nationella prov, eftersom de anser att dessa förstör lärandet och motivationen och dessutom utgör en orättmätig kontroll av elevernas kunskaper.

Den s.k. formativa bedömningen innehåller enligt mig samma element av gradering av eleverna kunskaper som den summativa, men den sker på ett mer dolt sätt, utan någon insyn.

Formativa bedömningar blir med nödvändighet mer subjektiva och utan förankring i något

kalibrerande system, som fallet är med de summativa bedömningarna. De skillnader i betyg

som undersökningar har påvisat mellan lärare och skolor kan därför tänkas bli än mer uttalade vid de formativa bedömningarna. De senare är dessutom undandragna all kontroll.

Skämmer skolan bort eleverna?

I slutet av 1900-talet - saligt i åminnelse! - gjorde jag en undersökning som rörde vad barn i olika kulturer var rädda för. Det var svenska, Jemenitiska, indiska och ungerska barn och ungdomar i åldrarna 12, 15 och 18 som ganska fritt fick beskriva vad de var rädda för. Separation var något som främst flickorna fruktade, medan pojkar i olika kulturer var lite rädda för auktoriteter av olika slag. Sverige skilde ut sig på en punkt. De svenska barnen beskrev inga situationer alls från skolans värld. Och det var ju ett bra resultat.

Hur är det i svenska skolor nu? Kan det vara så att vi är alltför rädda för att låta barnen uppleva att de har misslyckats? Vissa pedagoger tar uttryckligen avstånd från en rätt-felkultur. Vi uppmärksammar gärna negativa aspekter av barnens skolgång och våndas över den stress de känner, att skolan tröttar ut dem. Kan det vara så att vi helst skulle vilja att barnen inte möter några motgångar alls? Ska vi bara berömma dem och inte rätta några fel? Barnen kan ju bli modfällda. I nättidningen Huffington Post tar psykologen Peggy Drexler upp denna fråga. Kan det vara så att det inte är Drontens devis som ska gälla för barnen? Läs om detta i  artikeln här.