Skolans värdegrund: Tolerera de intoleranta?

På lärarutbildningen i Halmstad har Lina Kaikkonen och Kristoffer Petersson skrivit en kandidatuppsats betitlad ”Vad är acceptabelt för en elev att säga i klassrummet? En intervjustudie om paradoxerna i gymnasieskolans värdegrund”. Mycket kretsar kring toleransparadoxen dvs. vad som händer om man är tolerant respektive intolerant mot en intolerant åsiktsriktning. Uppsatsen är skriven av två studenter och ska ta tio veckor att färdigställa, enligt kursplaner. Att då bara intervjua fyra lärare, som skett här, är i minsta laget enligt min mening och dessutom är kravet på självständigt arbete lite avslaget då två studenter samsas om en och samma uppsats.

Uppsatsen är välskriven och frågeställningarna tämligen klara. Som brukar vara vanligt intervjuundersökningar består resultatdelen i uppdelningar av svaren efter teman och av författarna utvalda intervjusvar svar publiceras i den löpande texten. De fyra utvalda lärarna väljs ur bekantskapskretsen och de är alla män (!).

Intervjuundersökningar av detta slag med få respondenter är generellt sätt av föga värde i termer av kunskapstillskott. De fynd som kan uppmärksammas här är nästan de förväntande.

Lärarna uppvisar problem med värdegrund och toleransparadoxen. En lärare säger rent ut att värdegrunden mest låter som ett pretentiöst middagstal men tillhålls subtilt av författarna

att återgå till den politiskt korrekta vägen. Värdegrunden får man inte alltför tydligt vara tveksam inför eleverna uppenbarligen. Det är tydligt att yttrandefrihetstankar på flera håll ses som

motstridiga till värdegrundens toleransbegrepp i långa stycken. 

Man önskar att liknande studier med ett bredare upplägg kunde göras över Sverige. Vi behöver kunskaper om hur praktiken är i svenska klassrum i många avseenden. Den här uppsatsen kan i liten skala visa vägen.

En vetenskaplig förskola?

-->

Wolf, Jenny (2013). En förskola på vetenskaplig grund Didaktisk tidskrift, vol. 23, no. 1,

 s. 417-427 (Sök på didaktisktidskrift.se)

Jenny Wolf har tagit sig före att i Tomas Kroksmarks Didaktisk tidskrift söka besvara några viktiga frågor för förskolans del: Hur uppfattar förskolepedagoger vetenskaplig grund? Hur tycker de att de får kontakt med vetenskapligt grundad kunskap? Vilka modeller anser sig pedagogerna ha i sin undervisning?

Diskussionen om vikten av en koppling mellan skolans utbildningsinsatser och vetenskapens landvinningar har diskuterats länge. Det är uppenbart att det funnit en spricka här som varit svår att överkomma. Wolf s ambitiösa försök måste därför hälsas med glädje.

Wolfs artikel belyser direkt och indirekt forskningens svaga ställning i förskolan. Hon tassar runt det vetenskapliga och får nästan inga svar på sina frågor utom de förväntade: Man vill ha mer vetenskap, man tror på Reggio Emilia och man tycker att ens ”beprövade erfarenhet” väl stämmer med de vetenskapliga teorier man uppfattat. Men man vill veta mer. Ett uppenbart hinder i vägen för att pedagogerna ska kunna tillgodogöra sig forskning på ett effektivt sätt är att det i deras utbildning inte ingår någon högre grad av vetenskapligt tänkande. Pedagoger som Kroksmark försöker få dem att förstå vetenskaplighet, men han faller i fällan och gör forskning för enkel och populistisk. Den fenomenografi han och andra forskare sprider bland sina adepter är alltför filosofisk och avlägsen från skolvärlden för att ge något väsentligt till kunskapstörstande pedagogerna. Denna ansats har också sin del av skulden till att så många uppsatser på olika nivåer i akademien nuförtiden består av tämligen enkla intervjuundersökningar med ett fåtal informander.  Upplevelsestudier har ersatt mer handfasta undersökningar även när det gäller så påtagliga ting som klassrumsinteraktion och lärande.

Jenny Wolf har förmodligen av dåliga rådgivare inspirerats att göra just en sådan intervjuundersökning med sex förskolepedagoger för att undersöka de ovan återgivna forskningsfrågorna. Hennes intervju lider av de svagheter som är så förskräckande vanliga.

Att Wolf själv intervjuar alla sex personer, gör analys och urval ur intervjuerna för publicering och hur detta systematiskt kan påverka resultaten diskuteras inte alls. Dessutom menar Wolf uppenbarligen att hon kan avläsa och tyda kroppsspråk och ansiktsminer hos de intervjuade, vilket närmast är omöjligt att göra på ett vetenskapligt acceptabelt sätt.  Att deltagarnas förförståelse varierade starkt tog man inte reda på före intervjuerna.

Att Reggio Emilia felaktigt åberopas som en forskningsbaserad inriktning av en av de intervjuade visar hur svagt det kritiska och vetenskapliga tänkande är förankrat. Den vanliga nackdelen med kvalitativa studier är att omfattande intervjudata till slut ska tvingas in i ett antal färdiga kategorier som slätar ut studiens fynd. Dessutom är de sex utvalda pedagogerna  knappast representativa för sin yrkesgrupp. Det är märkligt att den enkla metoden att intervjua och sedan ordna intervjusvaren i grupperingar kallas fenomenografi. Jag tycker det är en missvisande benämning.

Jenny Wolf är inte så mycket att klandra. Hon har producerat en välskriven artikel men begåvad som hon är borde hon tänka om vad gäller den syn på vetenskaplighet hon fått sig till livs av sina mentorer.