Lärarutbildningens svarta hål

MInst ett pekfinger måste riktas mot lärarutbildningen. De tar emot en hel del svaga elever, möter dem med låga krav under utbildningen, har en världsfrånvänd syn på teoretisk kunskap, där didaktik sätt före ämneskunkaper . "Toppläraren" Gunilla Hammar Säfström uttryckte det så här: "I pedagogiken syns kunskaperna". Vi får alltså ut en hel del underutbildade lärare i skolan. De blir legitimerade som andra,
kunniga lärare och försvinner i massan. Vetenskapssynen är också en akilleshäl i och med att postmodernistiskt gods ofta förekommer.

Så här ser skolans verklighet ut!

Ett salt i skoldebatten har alltid ekonomen Jonas Vlachos varit.
Den här artikeln om skolan, lärarna, legitimationen och lärarutbildningen förtjänar att läsas om och tas på allvar. Det har blivit för mycket kringsnack i skoldebatten, uppenbarligen avsett att dölja den bistra verklighet som resultatnedgången för svenska elever uppvisar.

Ifrån lärarkårens dunkla vrår

Så här skriver en lärare på en lärarutbildning om sin verksamhet i Sverige i dag:

Nej, vi kan inte både anpassa vår utbildning efter studenter som har det svårt och bibehålla kvaliteten. Och om utbildningen har så låga krav, som man hela tiden basunerar ut, borde inte någon få svårigheter. Däremot kan man arbeta för att didaktiskt vara flexibel så att alla har möjlighet att komma över svårigheterna, vilken typ det nu skulle vara. 

Citatet är en fin illustration av hur förvirrad argumentationen kan bli för lärarutbildarhåll, när man upplever sig vara under attack. Många andra myndigheter är vana att argumentera och debattera med både politiker och allmänhet men lärarkåren försätter sig ofta i en slags defensiv position.  I citatet ovan menar utbildaren att om kritiken nu har rätt och utbildningen håller låga krav så borde ju inga elever få några svårigheter. Samtidigt kan inte kvaliteten hållas uppe samtidigt som de lågpresterande lärarstudenterna tillfredsställs, menar hen. Hen fortsätter: Däremot kan man didaktiskt se till så att alla kan klara sig!

Det är klart att det blir svårt att diskutera på ett mer djuplodande sätt när de motargument man möts av blir så splittrade och motsägelsefulla. Den mening som står med fetstil ovan skriker verkligen ut någon slags desperation i sin motsägelsefullhet. Dessa inkonsekvenser och inadvertenser är mycket vanliga hos dem som tillhör den s.k. proggskolan bland pedagogerna.

När man ska argumentera och debattera med dessa möts man ofta av en oerhörd ansamling av ord där man ofta förstår vart och ett av dem men inte det avsedda sammanhanget.

Talande exempel på denna otydlighet i text och i handling finns både i vissa proggares böcker

som t.ex. Anne-Marie Körlings Nu ler Vygotski och i Tomas Kroksmarks s.k. skolnära forskning som betecknande nog i sitt fenomografiska dunkel snarast är att betrakta som fjärran från skolans vardagsvärld.

Skolan, lärarutbildningen och politikerna

I dag skriver Lotta Edlund i sin blogg att kraven på lärarutbildningen måste höjas. Det är något jag skrivit om i några år. Nästan varje gång jag andats något om att lärarna ofta inte håller måttet har detta av lärarbloggare kallats för påhopp. Det är viktigt och bra att politikerna nu efter en lång sömn äntligen vaknat men jag vill inte bara se ord utan även handling. Från lärarfackets sida betonas vikten av högre löner till lärarna (bl.a. för att höja statusen på yrket). Frågan är dock om statusen kan höjas utan att lärarkvaliteten ökas.

Diskussionen om skolan måste nu mer koncentrera sig på hur vi ska få en bättre lärarutbildning som väl tillgodoser framtidens krav på kritiskt tänkande människor i en multimedial värld. Vi kan inte längre förfäkta att demokratifostran ska gå före kunskaper under skolåren.

Möte med lärarstudenter.

Igår träffade jag fyra lärarstudenter. Det var återigen en lärorik upplevelse. Om något år är dessa personer ute i skolorna som lärare och snart är de legitimerade dessutom. Sådana här möten får mig att fundera i vissa banor.

Hur ska dessa lärare klara av elevernas krav på att ha en kunnig lärare med överblick över sitt ämnesområde?

Hur ska dessa lärare kunna entusiasmera elever när deras bildning är så svag och deras ämneskunskaper inte så täta?

Hur uppfattade jag då dessa fyra studenter?

De hade problem med att stava. De hade uppenbara problem med meningsbyggnad. Deras allmänna bildningsgrad var alltför låg. Deras ämneskunskaper var perifera och ytliga.

En fråga som uppstår är ju om dessa lärares status kan uppgraderas med högre löner? Nej, om företrädarna för ett yrke allmänt sett inte uppvisar någon som helst briljans i det de sysslar med så kommer någon nämnvärd status inte att uppstå.

Lärarnas bristande bedömningar

Bedömningsforskaren Victoria Crisp  har studerat lärares bedömningar av skriftliga, komplicerade arbeten. Hon har ställt sig frågan ”Hur går läraren tillväga för att göra bedömningar?”

Ca 30 % av lärarna hade redan efter att ha läst halva arbetet bestämt sig för hur det skulle bedömas, men det vanligaste var att läsa hela alstren först. Ca 35 % av lärarna inkluderade aspekter som inte ingick i bedömningskriterierna som självständighet, originalitet och handstil.

Förmodligen är en hel del av fynden direkt överförbara till svenska förhållanden. Att rättningar av nationella prov inte har en tillfredsställande interbedömarreliabilitet måste nog delvis tillskrivas de olika sätt lärare har att närma sig det material de ska bedöma. Förmodligen är undervisningen i mer komplicerad bedömningslära inte så utvecklad och till detta kommer att de som under flera år antagits till lärarutbildningen har haft låga förkunskaper, vilket naturligtvis bidragit till att de senare blivit mer ängsliga och skakiga i sina bedömningar.

Jag tror att debatten om bedömningar och betyg har blivit så infekterad bl.a. just på grund av att många lärare inte har kunnat uppöva den blick som behövs för att göra fördjupade bedömningar av komplexa arbeten. Sådant skapar osäkerhet och oro i leden.

Skolkunskaper och minnet

Ibland uppstår förvirrade debatter på skolbloggar om förhållandet mellan våra minnesfunktioner och den kunskap vi bär med oss. På grund av sin rädsla för faktakännedom och brist på kunskap om människans kognitiva utrustning är vissa bloggande lärare motståndare till att tala om minnet i samband med kunskaper. I minnet finns bara fakta, menar faktiskt vissa bloggare, och fakta är en föraktad form av kunskap som man lika gärna kan slå upp i en bok och leta efter på nätet. (Hur man nu vet var man ska leta?)

Men så är det inte alls. Minnet har många aspekter och där finns faktiskt alla erfarenheter och alla kunskaper vi behöver i livet lagrade. Vår identitet bor i minnet. Vi har ett korttidsminne för att komma ihåg ett telefonnummer några ögonblick, medan övrig information är lokaliserad i vårt långtidsminne. Vissa motståndare till att överhuvud tala om minne brukar hävda att kritiskt tänkande inte har med minnesfunktioner att göra. Detta är naturligtvis inte sant men sådana uttalanden pekar på att den kognitivt-psykologiska utbildningen för blivande lärare är gravt eftersatt. Lärande, kunskaper och minnesfunktioner är intimt förknippade med varandra och det är ett lågvattenmärke när behöriga lärare inte känner till detta.

Dimmig feministisk didaktik för lärare

Nedanstående citat är från en doktorsavhandling häromåret från Stockholms universitets lärarutbildning. Jag tycker att citatet är en utmärkt illustration av hur världsfrånvänd och esoterisk skolforskningen kan vara. 

Metodologiskt utgår arbetet från feministiskt inspirerad

diskursanalys, dekonstruktiv och performativ metodologi i relation

till den första och andra artikeln och diffraktiv och intra-aktiv metodologi i

relation till den tredje artikeln. Resultaten visar exempel på hur lärarstudenter

konstituerar matematisk subjektivitet genom komplexa nätverk bestående

av sociala relationer, lärandeteoretiska och genusrelaterade diskurser, materiella

praktiker, tid och rum. Deltagande i estetiska, interdisciplinära lärandepraktiker

förändrar studenternas förståelse av sina matematiska subjektiviteter

på avgörande, om än inte alltid på förväntade eller okomplicerade, sätt.

I förskjutningen från ett diskursivt och performativt sätt att förstå matematisk

subjektivitet till ett agentiskt realistiskt vidgas förståelsen av subjektivitetsprocessen

till att också omfatta tingen, materialen och miljöerna.

Problem med lärarnas utbildning.....

Även  i Norge har man också vissa problem med lärarutbildningen. Så här skriver en norsk rektor till mig:

I Norge så får lærerhøgskolene tilskudd etter hvor mange studenter de uteksaminerer. Det har ført til at lærerhøgskolene gradvis har senket standarden for at flest mulig studenter skal komme ut som godkjente lærere. På den måten får de mest mulig i tilskudd. Den eneste måten jeg som rektor kan stoppe en inkompetent lærer på er å gjennomføre en meget grundig ansettelsesprosess. Et tankekors...

Att ansette betyder anställa vet väl alla....


Det här liknar ju  de problem vi har i Sverige där institutionerna får pengar efter antal helårsstudenter
(s.k. HÅSar) och helårsprestationer (s.k. HÅPar). Detta gör att en stor genomströmning av studenter gynnar institutionen.

Vad göra med inkompetenta lärare?

Jag har nyligen haft nära kontakt med en student som skriver en masteruppsats (!) i sitt huvudämne.  Studenten har gått lärarutbildningen och har varit  aktiv som lärare på ett gymnasium i södra Sverige under några år. De första utkasten till arbetet var mycket dåliga. Meningsbyggnaden lämnade en hel del övrigt att önska, stavningen var undermålig och uppsatsens struktur var förvirrad . Han verkade inte heller kunna ta till sig handledning och tycktes inte kunna lyssna på instruktioner. Hans obildning lyste också genom.

Denne man, som alltså nu är lärare, har genomgått svensk lärarutbildning. Han är en av de många som aldrig skulle ha släppts ut som lärare. Han borde, för sin egen skull och de blivande elevernas skull, ha stoppats redan tidigt i utbildningen till lärare. Varför skedde inte detta? Han är dessutom inte ensam att inte ha förutsättningar att vara en god lärare.

När jag talar om att det finns många lärare ute i skolorna som inte har en adekvat bakgrund så är det individer som den nämnda jag menar. Jag får ofta höra att jag svartmålar lärarna och kallar hela lärarkåren inkompetent. Det har jag aldrig gjort. Däremot finns en hel del lärare som verkligen inte borde vara lärare.

Ett problem som ligger under allt detta är hur en student, som uppenbarligen inte klarar sina studier ska kunna avrådas från vidare försök. Det finns inga verkliga stationer där lärare och studenter kan stanna upp och diskutera en eventuell fortsättning på studierna. I stället blir det ofta så att välmenande lärare hjälper svaga studenter vidare genom att efter många försök och mycket lärarhjälp godkänna dessa. Ett sådant beteende blir en björntjänst både för studenten, hans blivande elever och till sist samhället. Den student jag ovan nämnde hade alltså hunnit med en lärarexamen och sedan komma upp på masternivå och då känner lärarna att det är för sent att göra något åt saken och en examen utfärdas, vilket egentligen inte borde ske.

Till saken hör den kända sanningen att  kognitivt illa rustade individer inte förstår sin egen begränsade förmåga och därför ofta är svårkommunicerbara.

En begåvad lärarstudent får problem

 

I Karlstad på lärarutbildningen har Malin  Sandin skrivit en examensuppsats Mångkultur i skolan –när världen möts i klassrummet. Sandin är uppenbarligen en mycket begåvad student och har presterat ett välskrivet alster. Hon ger en ordentlig och rik genomgång av kulturbegreppet och beskriver mångkulturella möten. Det är ett sant nöje att läsa hennes arbete.

På känt manér använder sig Sandin av kvalitativ metodik och gör det som nästan alla lärarstudenter gör; hon intervjuar. Valda svar ur materialet används sedan för att illustrera

mångfald ur olika aspekter. Sandin är noga med att påpeka att de fyra lärare hon intervjuat för att få underlag för studien är representativa; två kommer från landsbygdsskolor och två från skolor i staden. Båda könen finns med bland de intervjuade. Sandin tycker att hon genom att ta ut fyra lärare till intervjuer kan ge en bild av dagens svenska skola.

Så är ju inte alls fallet. De resultat Sandin så skickligt presenterar bygger på ett ytterst litet urval av individer, vilket egentligen inte säger något generellt alls om den svenska skolan.

Sandin är ett offer det kvalitativa upplevelsetänkandet i svensk skolforskning. Med dessa metoder kan inga kunskaper som är användbara för aktiva lärare uppnås. Den metod Sandin

använder inbjuder också till att de intervjuade avger socialt önskvärda svar, dvs. de ställer sig i detta fall mycket positiva till mångkulten. Så sker också i uppsatsen. Huruvida social önskvärda svar förefinns i materialet diskuterar inte Sandin ens.

Slutsats: En mycket fin och välskriven uppsats med goda resonemang och en ordentlig genomgång av kulturbegreppet och mångkulturalitet men med en lam och strukturlös metod som inte ger några värdefulla tillskott till vår kunskap inom området.

Skolforskningen måste inse sina begränsningar och utöka sin redskapsbod av metoder till att omfatta även kvantitativa sådana, kanske i samspel med kvalitativa.

Om Sandin fortsätter sin bana inom forskningen så ge henne tillträde till den nya redskapsboden.

Lärarstudenter och kravnivåer

 Skolverket stöder en blogg som är avsedd att locka fler till lärartbildningen (fordetvidare.se). En av bloggarna där är Anne-Marie Körling, som  riktar dessa  ord till förhoppningsvis blivande lärarstudenter:

Jag har lärt mig en sak om lärarutbildningen. Det svänger ganska rejält. Om några år är läraryrket attraktivt igen och då kommer söktrycket öka och man kommer att få slåss om de platser som finns. Varför inte passa på att söka nu?

Läget på lärarfronten är just nu bedrövligt. Skolresultaten försämras. Utbildningen till lärare har så låga krav på förkunskaper att nästan alla sökande kommer in. I ett sådant läge har Körling mage att uppmuntra studenter att passa på innan det blir för höga krav igen.

Kan man göra läraryrket och skolan en större björntjänst?