Ifrån lärarkårens dunkla vrår

Så här skriver en lärare på en lärarutbildning om sin verksamhet i Sverige i dag:

Nej, vi kan inte både anpassa vår utbildning efter studenter som har det svårt och bibehålla kvaliteten. Och om utbildningen har så låga krav, som man hela tiden basunerar ut, borde inte någon få svårigheter. Däremot kan man arbeta för att didaktiskt vara flexibel så att alla har möjlighet att komma över svårigheterna, vilken typ det nu skulle vara. 

Citatet är en fin illustration av hur förvirrad argumentationen kan bli för lärarutbildarhåll, när man upplever sig vara under attack. Många andra myndigheter är vana att argumentera och debattera med både politiker och allmänhet men lärarkåren försätter sig ofta i en slags defensiv position.  I citatet ovan menar utbildaren att om kritiken nu har rätt och utbildningen håller låga krav så borde ju inga elever få några svårigheter. Samtidigt kan inte kvaliteten hållas uppe samtidigt som de lågpresterande lärarstudenterna tillfredsställs, menar hen. Hen fortsätter: Däremot kan man didaktiskt se till så att alla kan klara sig!

Det är klart att det blir svårt att diskutera på ett mer djuplodande sätt när de motargument man möts av blir så splittrade och motsägelsefulla. Den mening som står med fetstil ovan skriker verkligen ut någon slags desperation i sin motsägelsefullhet. Dessa inkonsekvenser och inadvertenser är mycket vanliga hos dem som tillhör den s.k. proggskolan bland pedagogerna.

När man ska argumentera och debattera med dessa möts man ofta av en oerhörd ansamling av ord där man ofta förstår vart och ett av dem men inte det avsedda sammanhanget.

Talande exempel på denna otydlighet i text och i handling finns både i vissa proggares böcker

som t.ex. Anne-Marie Körlings Nu ler Vygotski och i Tomas Kroksmarks s.k. skolnära forskning som betecknande nog i sitt fenomografiska dunkel snarast är att betrakta som fjärran från skolans vardagsvärld.