Utbildning och kvalitet

Bubblan har redan spruckit. De som nu får ut fil. kand.-examina kan inte räkna med att den får någon som helst betydelse i fortsättningen. Nu blir det likadant med fil. mag.-examina och även de högre examina. Samtliga har devalverats kraftigt under de senaste åren. Detta har i sin tur inneburit att vi fått ett antal docenter och professorer som måste betraktas som en slags sekunda varor. Speciellt inom humaniora är det väldigt lätt att kvalificera sig till högre titlar. I pedagogik och didaktik vimlar det av professorer. Sådant ger inget, men drar en hel del kostnader.

Minska antalet högskolor och öka kraven för inträde. Låt inte universitetsadjunkter undervisa i åratal utan flitigt påbörja doktorandstudier. Lås oss behålla kvalitetem i den högre utbildningen!

Högskolorna havererar?

Denna artikel finns även på Newsmill från 2/3 -12
http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/01/om-orsakerna-till-h-gskolans-f-rfall
------

Ebba Witt-Brattström ska bli professor i Helsingfors och säger följande om svensk universitetsutbildning:

Nivån har sänkts så mycket att man inte kan

 tala om högskoleundervisning, det är något slags kursverksamhet.

Det ligger mycket i det hon säger. Nu har hon ju verkat på Södertörns högskola, där man har accepterat en rektor som Moira von Wright, som i en skrift om genus kom in på regnbågars beskrivning i en fysikbok:

"När författarna uttalar sig förringande om regnbågen,

och endast godkänner ett 'objektivt vetande' om den,

 förringar man [...] sagan och tusenårig levnadsvisdom."

Det är klart att med en sådan rektor som ämnesföreträdare blir den vetenskapliga utblicken lite grumlad, men i sak tror jag att Witt-Brattströms kritik gäller över hela det akademiska fältet. Detta innebär att svensk utbildning har fått en kvalitetssänkning som inte bara gäller ungdomsskolan och gymnasiet utan även den högre utbildningen. Hur märks då den sänkta kvaliteten på högskolorna och universiteten? Den höga genomströmningen av studenter med avklarade examina, främst på lägre nivåer, har i stor utsträckning en koppling till det resurstilldelningssystem där medelstilldelningen bestäms dels av antalet registrerade studenter men främst av antalet studenter som klarat av studierna. Detta skapar ett mer eller mindre medvetet tryck på institutionens lärare att släppa igenom även svaga elever. Jag har med egna ögon sett hur mediokra studenter släpps igenom av ren utmattning hos lärarna.

Ett annat problem utgör ju lärarna. Assisterande lärare tas ju ofta från studentgrupper som ska till och avlägga sin examen. En myckenhet av undervisningen läggs ut på doktorander. Dessa är ofta oprövade kort och en del visar sig snabbt inte duga som lärare. Under tiden har dyrbar undervisningstid gått förlorad.  På grund av den allmänna nivåsänkningen är ju dessa nu sämre än de brukade vara. Det blir en neråtgående spiral. Många lärare håller sig inte a jour med forskningen i sina ämnen. Detta kanske gäller universitetsadjunkter och främst dem som inte har för avsikt att disputera. På grund av våra trygghetslagar är dessa tillsvidareanställda och kan fortsätta att undervisa fram till sin pension utan kompetenshöjning Jag har själv sett flera exempel på sådana lärare som undervisat med hjälp av läroböcker och annat material från 1970-talet.

Det är också så att på utbildningar med lågt söktryck kommer med automatik kraven att sänkas för godkända betyg. När läraren har en ganska stor grupp, där det bl.a. ingår dyslektiker och individer med dåliga svenskkunskaper går mer tid åt att förklara vad som står i läroböckerna än att entusiasmera eleverna med stoff utanför boken och kanske från aktuell forskning.

Det är också så att lektorstjänsterna är alltför luddigt och liberalt utformade. En lektor ska göra ungefär 200 undervisningstimmar per termin. Varje timme multipliceras med, oftast, tre, för att nå antalet arbetstimmar per termin. Dessutom tillkommer tid för institutionellt arbete, egen kompetensutveckling och tredje uppgiften. Dessa tre delar är det lätt att komma undan och ingen kontroll sker. Undervisningen kommer att ligga så att lektorerna får många lediga dagar i följd, ibland veckor. Det är svårt att tänka sig att för- och efterarbete tar så oerhört lång tid.  Detta innebär att en hel del lektorer jobbar med annat under ledig tid och därför inte har tid att helt engagera sig i undervisningsarbete eller institutionens interna angelägenheter.

Samarbetet med kolleger kring kurser och undervisning försvåras avsevärt.

Professorer förekommer ofta inte alls i grundutbildningen och många forskare köper sig fria från undervisning med hjälp av forskningsanslag. Detta otyg innebär att en myckenhet av

gedigen kompetens inte kommer undervisningen till del.

På en del institutioner råder en mjukare och mer liberal inställning till vetenskap och kritiskt tänkande. Man skulle nästan kunna säga att de förskriver sig till en variant av postmodernistiska idéer. Sanningar anses som relativa och den tradition eleverna fostras i är en värld av upplevelser och inte av fakta. De uppsatser studenterna skriver är oftast intervjustudier där intervjuer med ett fåtal personer ingår. Den vetenskapliga ambitionen är begränsad; det gäller att få förståelse för just dem som deltar i undersökningen. Inga resultat är alltså generaliserbara och kan därför inte hjälpa andra individer i deras liv eller yrkesverksamhet. Det blir en forskning för forskningens egen skull. Det kritiska tänkandet blir här satt på undantag vilket inte är tillrådligt i någon som helst utbildning.

Allt detta medför att studenter kan komma ut med yrkesexamina som sjuksköterskor, psykologer, lärare, socionomer och sociologer utan att ha de nödvändiga teoretiska grunderna i sina centrala ämnen.