På lärarutbildningen i Halmstad har Lina Kaikkonen och
Kristoffer Petersson skrivit en kandidatuppsats betitlad ”Vad är acceptabelt
för en elev att säga i klassrummet? En intervjustudie om paradoxerna i
gymnasieskolans värdegrund”. Mycket kretsar kring toleransparadoxen dvs. vad som händer om man är tolerant respektive
intolerant mot en intolerant åsiktsriktning. Uppsatsen är skriven av två
studenter och ska ta tio veckor att färdigställa, enligt kursplaner. Att då
bara intervjua fyra lärare, som skett här, är i minsta laget enligt min mening
och dessutom är kravet på självständigt arbete lite avslaget då två studenter
samsas om en och samma uppsats.
Uppsatsen är välskriven och frågeställningarna tämligen
klara. Som brukar vara vanligt intervjuundersökningar består resultatdelen i
uppdelningar av svaren efter teman och av författarna utvalda intervjusvar svar
publiceras i den löpande texten. De fyra utvalda lärarna väljs ur
bekantskapskretsen och de är alla män (!).
Intervjuundersökningar av detta slag med få respondenter är
generellt sätt av föga värde i termer av kunskapstillskott. De fynd som kan
uppmärksammas här är nästan de förväntande.
Lärarna uppvisar problem med värdegrund och toleransparadoxen.
En lärare säger rent ut att värdegrunden mest låter som ett pretentiöst
middagstal men tillhålls subtilt av författarna
att återgå till den politiskt korrekta vägen. Värdegrunden
får man inte alltför tydligt vara tveksam inför eleverna uppenbarligen. Det är tydligt
att yttrandefrihetstankar på flera håll ses som
motstridiga till värdegrundens toleransbegrepp i långa
stycken.
Man önskar att liknande studier med ett bredare upplägg kunde göras över Sverige. Vi behöver kunskaper om hur praktiken är i svenska klassrum i många avseenden. Den här uppsatsen kan i liten skala visa vägen.
