Kan lärare sätta betyg?

-->

I Dagens Nyheter (4 april 2013)  diskuteras betygssättning och betygssystem. Det framförs åsikter om att betyg aldrig kan bli objektiva utan är subjektiva bedömningar. Statistik från mängder av gymnasier i landet presenteras och man häpnar, minst sagt. På naturvetenskapliga program har 49 % av eleverna fått MVG med den tregradiga skalan och med den nya femgradiga har nära en fjärdedel (24 %) fått A. Detta är förbluffande och man undrar hur betygsättande lärare tänker. Om man nu har en differentierad skala så ska ju den användas. Man kan liksom inte hävda att med fem godkända skalsteg så har hälften det högsta betyget.

Lärarna efterlyser fortbildning i hur man sätter betyg enligt den nya skalan. Det jag efterlyser är en skvätt sunt förnuft. Man kan helt enkelt inte börja utnyttja de högsta skalstegen på ovanstående sätt. Då har vi bäddat för en betygsinflation utan dess like där betyget C snart (?) kommer att bli upplevt som underkänt. Kan det vara flathet eller feghet som gör att lärare lägger sig så högt upp när de ska bedöma elever? Vågar man inte skilja elever åt med olika betyg bara för att man tidigare var van att klumpa ihop hälften med MVG, som i exemplet ovan. För okunnighet kan det väl inte vara...?

Formativt eller summativt?

Det diskuteras mycket om bedömning och betygssättning i skolan nu. Betyg från åk 6 och en ny betygsskala har intensifierat debatten. Mycket ofta betraktas bedömningar av elevers prestationer antingen som formativa eller summativa. Formativa är bedömningar som görs under resans gång för att kunna förändra undervisningen och lektionsupplägg  medan summativa bedömningar sker med hjälp av slutbetyg eller nationella prov. Man kan självklart se dem som kompletterande varandra, men särskilt progressiva lärare betonar ofta vikten av formativa bedömningar eftersom de anses mer givande ur både elev- och lärandesynpunkt. De summativa bedömningarna anses däremot ofta då som ett oåterkalleligt avgörande beslut om elevers förmågor.

En forskare, David Hopkins (1989), fann likheter mellan formativ bedömning och en kocks avsmakande av maten före serveringen, medan gästens grad av uppskattning vore att likna vid

summativ bedömning.  Kocken är ju en  del av matlagningsprocessen och hens omdöme är självklart inriktad på att förbättra maten och göra gästerna nöjda. Gästens uppskattning är en slags slutbedömning. Vad är syftet med utvärderingen? Att göra kocken bättre på att laga mat eller att gästen ska bli nöjd? Vilken bedömning är viktigast? Vems bedömning är mest objektiv?

Vad lärarna inte fick veta och varför

Jag deltog för några år sedan i ett större projekt som följde ett mycket stort antal skolbarn från 10 års ålder upp till det att de var över 45 år.  Detta longitudinalla projekt var mycket påkostat av den svenska staten, men har inte avkastat så mycken kunskap som man kunde ha förväntat sig. I projektet insamlades skoldata, sociologiska och psykologiska data, fysiologiska data och enkätdata i mycket stor omfattning. Men resultaten man fick man fick fram kom mycket sällan ut  till allmänheten och kanske då främst skolorna. Orsakerna till detta var många. Det fanns (och finns) inte medel att bekosta en popularisering av forskningsresutat till de avnämare som skulle haft nytta  av den, främst då lärare. För det andra var ledningen av projektet svag och ängslig. Mycket tidigt - redan på 70-talet - slog man fast vilka faktorer som vägledde lärarna vid betygssättningen vid sidan av  kunskaperna, men man vågade inte utmana lärarna genom att offentligt gå ut med resultaten. Först nu under betygsdebatten har sådana tankar diskuterats.

Andra rön gällde möjligheten att i förväg ringa in de skolbarn som senare i livet skulle få besvär med sitt psyke, med alkoholism eller hamna i kriminalitet. Där kunde man med hjälp av lärarbedömningar av några få klassrumsbeteenden (aggressivitet, blyghet, hyperaktivitet mm) till 90 % förutsäga vilka som senare skulle råka illa ut i livet. Skälen till att man inte redovisade dessa resultat öppet var mer komplicerade. Dels kunde det anses moraliskt förkastligt att bistå lärarna med information som kunde vara fördomsförstärkande, dels var det ju inte alla ungdomar som hamnade i svårigheter i livet. Det fanns maskrosbarn.

En kollega och jag gjorde för trettio år sedan en studie om vad vi kallade toppbegåvade barn. Som toppbegåvade  klassade vi de elever som både i klass tre och klass 6 låg bland de 10 % bästa i ett
intelligenstest, där generell begåvning mättes. Vi följde sedan dessa barn genom skolan och livet och fann att speciellt de mycket duktiga flickorna under gymnasietiden sjönk i prestationer i jämförelse med dem som inte klassats som toppbegåvade. Detta gällde även pojkarna, men i mindre utsträckning. Vi fann inte någon heltäckande förklaring, men ansåg oss kunna säga att de mycket begåvade ofta sattes på mindre stimulerande uppgifter, som att räkna ett anatal likadana tal till. Den litteraturgenomgång vi gjorde om toppbegåvade barn visade också på uppseendeväckande internationella rön om hur överbegåvade barn var överrepresenterade hos psykiatriska undomsmottagningar världen över och att lärarna hade mycket svårt att identifiera dessa begåvningar i klassrummet. När lärare fick välja ut de mest begåvade, visade forskningen, valde de de duktiga men välanpassade eleverna.

En annan anmärkningvärd lapsus skedde när pegagogikforskaren Siv Fischbein från Stockholm, mycket tidigt kunde visa att tillåtande och laissez-fair-artade skolformer (som grundskolan)
förstärkte barnens varierande sociala bakgrund och minst av allt hjälpte barn från studiesvaga barn som avsikten var. Fischbein hade mycket svårt att få sina resultat publicerade. De var inte politiskt korrekta, preccis som min kollegas och min rapport om begåvade barn inte heller var det.  Fischbeins forskning tillhörde inte det longitudinella projektet. Men PK fanns redan då!

Dessa och en många andra resultat nådde alltså aldrig finansiärerna, dvs. allmänheten och de närmast berörda, föräldrar, lärare och andra som arbetade med barn.

Det är faktiskt likadant nu i hög utsträckning. Pedagogisk, didaktisk och psykologisk forskning är så oåtkomlig i sina originalartikler (inom psykologi skrivs den oftast på engelska) att gemene man har svårt att få något utbyte av dem. Den forskning som närmast ska bistå skolan med kunskap är ytterligt världsfrånvänd och sysslar mest med lärares och elevers upplevelser av vissa bestämda fenomen, analyserade med hjälp av invecklade kvalitativa procedurer som inte kan dölja att slutsatserna är platta, deskriptiva och föga generaliserbara.

Man kan inte undgå att undra vad det är för forskningsresultat som inte publiceras idag?