Moralisk indignation räcker inte.

Sverige har drabbats av moralisk nästäppa. Vårt engagemang för utstötta och fattiga har nått så långt att det blivit svårt att andas några synpunkter som kan tolkas som motstridiga mot den förhärskande åsiktsmängden. Den moraliska indignationen står åtminstone mig högt upp i halsen. Kort sagt: jag blir skrämd och förvirrad. Jag tycker mig se tre grupperingar runt mig, grovt sett, i samhället nu.

Humanisterna, som beskriver och skriver om allt elände som invandrare får uppleva i Sverige. Khemiri och andra författare och krönikörer berättar skickligt och medkännande om invandrares problem på och en sak har alla eländesbeskrivningar gemensamt, nämligen att de inte antyder några som helst åtgärder som bot för hur det besvärliga tillståndet i landet ska kunna hävas. DN går i spetsen och beskriver vackert de papperslösas och tiggarnas besvär i vårt land. Ska man dra alla beskrivningar om olyckliga invandrare och tiggare och papperslösa till sin spets så vore den enda lösningen helt fri invandring. Men då skulle ju i och för sig ännu fler invandrare få lida av utfrysning och mobbning här i landet, men ändå.  Men ingen föreslår det. Jag undrar varför. Humanisterna visar oss alla lidande människor. Men vad göra? Någon tydlig ställning tas sällan av humanisterna. Man beskriver lidandet.

En annan grupp skulle jag vilja kalla realisterna. Jag räknar mig själv dit. Man skulle också kunna kalla oss de förvirrade. Vi tycker också synd om alla människor som har det svårt, här hemma och ute i världen. Tiggarnas situation är fruktansvärd, de papperslösas lika vidrig. Vi tror på Khemiris beskrivning och gråter när vi läser den. Men det räcker inte med litterärt gestaltad ängslan när världen lider. I tiggarnas och de papperslösas hemländer finns massor av människor som inte ens orkar ta sig hit. Vi som känner förvirringen gro inom oss undrar hur fri invandring till oss ska kunna lösa några problem. Eller kan den kanske det? Och om vi inte ska ha helt fri invandring så måste vi ju ha någon form av reglering som innebär att vissa individer måste avvisas. Dem kommer det alltid att vara synd om. Ska alltid de som håller sig kvar i Sverige efter utvisning tas om hand och få stanna i vårt samhälle? Medan de som lämnar landet efter utvisning aldrig ska få återvända hit? Sverige och EU har faktiskt en tämligen vänlig politik gentemot dem som begår brott i ett annat EU-land. För att bli utvisad från Sverige på minst fem år måste brottet man döms för ha ett straffvärde på ca ett år. De flesta av oss förvirrade lutar nog mot att lagstiftningen är tämligen välanpassad som den är, men att tillämpningen i vissa fall kan bli tämligen

Sedan har vi fundamentalisterna, varav många, men inte alla, kan räknas in bland Sverigedemokraterna. De vill kraftigt begränsa invandringen till Sverige och säger sig i stället vilja öka hjälpen till de länder varifrån flyktingströmmarna kommer. Ofta förknippas denna hållning med ett främlingshat och anhängarna kallas rasister. Visst finns det många sådana i den här gruppen, men det är tveksamt om en sådan svepande bedömning stämmer in på alla. Det är dock här som de verkliga mörkmännen finns och fascistiska inslag är legio. Fundamentalisterna har en tydlig lösning på invandrarproblemet.

För mig verkar det som om kampen mellan humanister och fundamentalister står om oss,

de förvirrade realisterna. Vi kallas än Sverigedemokrater eller fascister än dumliberaler och världsfrånvända om vi försöker oss på att diskutera de olika ståndpunkterna. Jag tror att det är dags för oss förvirrade att ställa de ömtåliga frågorna till båda sidorna i denna debatt och försöka komma bortom det beskrivande stadiet i invandrarfrågan och nå fram till ett stadium där tydliga ställningstaganden förs fram. Fundamentalisterna är klara med sina inställningar, men humanisterna?

För vid det här laget vet vi väl hur lidandet ser ut? Men vad ska vi göra åt det?