Glada amatörer inom utbildning

Vissa områden inom psykologin är så populära att många utan kunskap inom området vill söka lyckan genom att erbjuda lockande tjänster av olika slag. Det finns ett otal företag som presenterar sig för potentiella kunder och ett typiskt sådant företag är STRESSA NER. Det erbjuder föredrag och kurser inom psykologi och näringslära. En specialitet förefaller vara stress. Kurserna handlar om vad stress är och tips om hur avspänning uppnås ges. De tämligen okända sambanden mellan stress och kost uppmärksammas också i en kurs. Även personlighetspsykologi tycks tangeras i en annan kurs. Till råga på allt har de utbildningar i yoga, vilket påstås ge smidigare kropp, god nedvarvning och fördjupad andning.

Vilka är det då som står bakom företaget? Jo, de heter Mette Bohlin och Eva Robild. Deras uppgivna bakgrund är hälsopedagog respektive journalist. Robild är intresserad av trädgårdsodling och Bohlin av yoga. Några kunskaper i psykologi tycker man sig inte behöva utan det räcker tydligen med de erfarenheter som livet och det egna företagets egna kurser har gett dem. Tre timmars föredrag kostar 12 000 kronor. Reskostnader mm tillkommer.

Stress är ett komplicerat område som inte borde överlåtas till glada amatörer. Visserligen har begreppet populariserats på senare år och nu finns det snart inte en enda yrkesgrupp som inte uppger sig vara stressad. Men att komma nära andra individer på de sätt som beskrivs i annonseringen bör man inte hålla på med utan adekvat utbildning. I yogakursen får man dessutom ett individuellt anpassat program, får kännedom om man har brist på mineraler(!) och om man behöver lära sig att hantera konflikter på ett bättre sätt. Under personliga möten får man också vägledning om hur man handskas med problem som hindrar en från att må bra. Här går man nästan in på legitimerade psykologers områden, utan den minsta kompetens.

Det är skrämmande med denna utveckling som nu troligen accentueras genom den betoning av entreprenörskap som något eftersträvansvärt som ständigt upprepas av politiker och i media. Folk måste börja inse att det inte bara är att starta ett företag och sedan kasta sig in i vad som helst utan att ha en djupare kunskap om det man intresserar sig för. Ofta brukar entreprenörer som Bohlin och Robild åberopa grundlig och långvarig erfarenhet som tillräcklig grund för sin verksamhet. Man ser tyvärr ofta denna sammanblandning av erfarenhet med insikter och kunskaper. Att ha hållit på med en verksamhet under en viss tid innebär verkligen inte att man därför har fått adekvata kunskaper inom området.

Nu är detta företag ju långt ifrån ensamt om att åberopa endast erfarenheter och inte kunskaper som bas för sin verksamhet. I själva verket vimlar det av amatörer som söker sin lycka i andra människors behov av lugn och trygghet. Vill vi verkligen ha det så här? Själv skulle jag vilja se en ordentlig genomlysning av denna och besläktade branscher.

Psykologi i stället för didaktik?

För den som är intresserad av individens kognitiva relation till omgivningen och all information som finns där och då även hyser ett intresse för pedagogik finns nu en utomordentlig bo att köpa: Daniel Kahneman, en amerikansk psykolog och nobelpristagare, har i sin nyligen utgivna bok Tänka, snabbt och långsamt (Volante förlag) sammanfattat ungefär trettio års summerade kunskaper i kognitiv psykologi. Den har redan recenserats i flera stora tidningar.

Som jag tidigare påpekat tycker jag det är märkligt att lärarstudenter läser så mycket pedagogik och didaktik och så pass lite psykologi. Att följa med i psykologin snabba utveckling borde höra till lärarutbildningens plikter. Kahneman belyser på ett pedagogiskt utmärkt sätt hur vi tar in information, behåller den, plockar fram den och även förvanskar den. Allt detta är av centralt intresse för pedagoger. Många pedagoger har en hög tilltro till icke-psykologiska idéer i sammanhang som måste betecknas som mycket psykologiskt relevanta.

Lärande sker i hög utsträckning på ett omedvetet plan. Det som kallas intuition har en faktisk bakgrund i vårt sätt att bearbeta information utifrån. Vårt intag av information pågår ständigt, även i sovande tillstånd om än då med mindre effektivitet, och sker då utan att vårt kritiska tänkande är inkopplat. Skeenden som då registreras innebär också att lärandeprocesser äger rum på ett omedvetet plan. Så sker t.ex. med språk, vilket senast har påvisats i en utmärkt avhandling av Julia Uddén från Karolinska institutet. Denna omedvetna bearbetning ersätts ofta av en medveten kritiskt fungerande, kontrollerad bearbetning som är ansträngande och mödosam, jämfört med den omedvetna, automatiserade. För pedagoger bör det vara av största intresse att ta del av dessa landvinningar eftersom de kan bidra till förståelsen av en mängd felaktigheter vi alla begår när vi agerar i vardagen.

En felslut som vi alla känner igen är den som Kahneman tidigt observerade hos sig själv och andra när han och hans nu bortgångne kollega Tversky satt på en restaurang i en liten fransk stad. De hade just anlänt till staden och hade satt sig för att äta en bit. Maten var mycket god och då sade den ene forskaren till den andre: ”Vilka fina restauranter de har i den här stan!”. Detta, menar Kahneman, är ett exempel på snabba felaktiga slutsatser som vi drar, i det här fallet grundat på ett alltför lite beslutsunderlag.

Rasism i skolorna - duger snabbkurser?

 

Nu ska vissa lärare tas ut för en närmare utbildning om hur man förhindrar konflikter och rasism i skolorna, enligt Bengt Westerberg. Dessa utbildningar kan dock inte komma att gälla annat än ytliga och generella principer för konflikthantering, som i ringa utsträckning kan vara till hjälp för att förhindra diskriminerande beteenden. För att lära sig förstå, upptäcka och ingripa mot sådana beteenden behövs grundläggande kunskaper i psykologi eller annan beteendevetenskap. Det räcker inte med ett ytligt lager fernissa. Det är så typiskt för en viss syn på kunskap att man tror att en snabbkurs ska kunna ge djupare insikter i ett så komplicerat ämne.

Omöjliga lärare i en omöjlig skola

 

I dagens DN (19/10 -12) rapporteras en undersökning som ger ett dystert men av många väntat resultat. Ljud- och bullernivån är mycket hög i svenska skolor. En mycket stor del av eleverna störs av denna bråkiga arbetsmiljö. Lärarna har helt enkelt tappat greppet.

Sådana här förhållanden medges sällan av de lärare som bloggar. Där framhålls skolan i stället som ytterligt progressiv och uttryck som ”våra fantastiska lärare” är inte ovanligt. ”Major” Björklund hånas ofta för att han vill införa någon form av kadaverdisciplin i skolan. Jag skulle vilja se den skola som uppvisar den grad av tystnad och lydnad som Björklundskritiker utmålar!

Vad är det för individer som är lärare svenska skolor? Jo, där förekommer även lärare som inte alls passar i lärarrollen. I undersökningen beskrivs sådana lärare som ”för snälla”. Lärare som inte klarar gränssättningen i klassrummet ska inte fortsätta som lärare. Det finns ju en del lärare som lämnar yrket. I den fackliga propagandan beskrivs dessa ofta som personer som inte klarar av den nya Björklundska skolan och därför sökt sig till ”bättre betalda” jobb.  Min kvalificerade gissning är att en del av dessa lärare lämnar sin lärargärning för att de antingen inte klarade jobbet, och var klarsynta nog att förstå det, eller inte stod ut med den bråkiga miljön.

Skolans viktigaste roll är att bibringa elever kunskaper om vår värld. Det går inte att göra det

för lärare som inte har grepp om sin klass. Med grepp menar jag inte kadaverdisciplin utan det som kan kallas auktoritet. Det senare är svårt att lära men finns i mindre eller högre grad hos varje människa. Lärarutbildningen har dock alltför mycket försummat gruppdynamiska kunskaper till förmån för didaktiska övningar. Pedagogiska lösningar har fått ersätta psykologiskt vetande, vilket är en allvarlig miss när blivande lärare ska förberedas för sin roll i samhället. Kunskapssynen är också urvattnad i lärarutbildningen vilket knappast underlättar för de nyutbildade lärarna.

Lärare, betyg och prov. Vad gäller?

 

Bedömningar av skilda slag äger rum inom en mängd sektorer av samhället. Förutom i skolan så sker det i näringslivet inför rekryteringar och befordringsprocesser. Många av de bedömningar som görs har inslag av psykologi. Vid rekryteringar används ofta psykologiska sätt att tänka för att få fram de bästa kandidaterna. Man är då ofta ute efter kandidater med de bästa personliga egenskaperna. Det finns faktiskt påtagliga paralleller mellan bedömningar eller skattningar av människors personlighetsdrag (en mängd sådana utgör ju individers  s.k. personlighet) och de olika slag bedömningar av kunskap som görs i den svenska skolan. Det kan låta långsökt, men låt mig förklara.

När det gäller människors personlighetsdrag så talar man om dem på två vitt skilda sätt. Dels finns de allmänna generella drag, t.ex. generell oro och ängslan. Sedan finns det mer situations- eller kontext-bundna  manifestationer av dessa drag, kontextuella drag, t.ex. hur en människas oro och ängslan visar sig  specifika situationer. Inom psykologin menar man att om man betraktar en individ över en mängd olika situationer och bedömer eller mäter hennes kontextuella oro så kommer medelvärdet av dessa orosbedömningar att hamna mycket nära den generella orosnivån. Inom psykologin brukar man använda engelsk terminologi; trait för de generella dragen och state för de kontextuella, situationsbunda. Man kan således tala om trait-oro versus state-oro.

Likadant förhåller det sig, eller borde förhålla sig, mellan de många formativa bedömningar som görs över en tidsperiod (kanske en termin) och de slutliga summativa bedömningar, som utgörs av betyg eller nationella prov. Genomsnittsvärdet av de formativa bedömningarna

borde rimligtvis hamna på samma nivå som den summativa bedömningen, oberoende om man har gjort kvantitativa eller kvalitativa, formativa bedömningar. Även om vissa lärare inte vill sätta siffror på eleverna när dessa bedömt formativt så rangordnas säkert eleverna i lärarens

huvud i fråga om förståelse av det aktuella lärostoffet. Samma rangordning bör sedan i stort återfinnas i betyg och nationella prov.

Så motsättningen mellan  formativa och summativa bedömningar är på ett plan skenbar.

De handlar förmodligen mest om att de formativa bedömningarna är mer kvalitativa och flytande och inte kan fångas in klart och tydligt med ord eller siffror medan de summativa är mer definitiva och på sina håll anses som alltför slutgiltiga och summariska för att utgöra en samlad uppskattning av elevers förståelse och kunskap. Men om de olika bedömningarna i slutändan visar sig mäta samma fenomen vad gör man då? Borde inte snittet av samtliga formativa bedömningar i ett ämne hamna på samma nivå som ett betyg eller resultat på det nationella provet? Och om inte, vad gäller då?

Skämmer skolan bort eleverna?

I slutet av 1900-talet - saligt i åminnelse! - gjorde jag en undersökning som rörde vad barn i olika kulturer var rädda för. Det var svenska, Jemenitiska, indiska och ungerska barn och ungdomar i åldrarna 12, 15 och 18 som ganska fritt fick beskriva vad de var rädda för. Separation var något som främst flickorna fruktade, medan pojkar i olika kulturer var lite rädda för auktoriteter av olika slag. Sverige skilde ut sig på en punkt. De svenska barnen beskrev inga situationer alls från skolans värld. Och det var ju ett bra resultat.

Hur är det i svenska skolor nu? Kan det vara så att vi är alltför rädda för att låta barnen uppleva att de har misslyckats? Vissa pedagoger tar uttryckligen avstånd från en rätt-felkultur. Vi uppmärksammar gärna negativa aspekter av barnens skolgång och våndas över den stress de känner, att skolan tröttar ut dem. Kan det vara så att vi helst skulle vilja att barnen inte möter några motgångar alls? Ska vi bara berömma dem och inte rätta några fel? Barnen kan ju bli modfällda. I nättidningen Huffington Post tar psykologen Peggy Drexler upp denna fråga. Kan det vara så att det inte är Drontens devis som ska gälla för barnen? Läs om detta i  artikeln här.

Ska skolan ha disputerade lärare?

 Der talas då och då i debatten om att disputerade bör ha mer betalt än andra och jag har dessutom förfäktat att lektorstjänster i ungdomsskolan endast bör besättas med disputerade personer. Skälet till detta är att en gedigen forskarautbildning ger en ökad möjlighet till fördjupad kritiskt tänkande. Skrivandet av en avhandling är både social, kognitivt och fysiskt krävande men ger god utdelning i form av täta kunskaper. De licentiander som produceras i de .sk. forskarskolorna för lärare uppfyller absolut inte kraven för att vara lektorer och därmed ansvariga för det vetenskapliga tänkandet i skolan.Deras kunskaper i metodik är inte sällan snävt begränsade till kvalitativa metoder.

Vi bör dock samtidigt ha i minnet att det förefaller vara enklare att disputera och bli docent och professor i vissa ämnen. Vid meritering anses då t.ex. bidrag till konferenser och bokkapitel vara "referee-granskade", vilket inte alls är praxis inom t.ex. psykologi. Referee-granskning innebär att ett inskickat manus blir föremål för några anonyma experters bedömning innan redaktören för en tidskrift avgör om artikeln ska publiceras eller inte. Sådana åtgärder är mycket sällan tillämpliga när man skriver bokkapitel eller skickar bidrag till konferenser. Det är upprörande att se vissa disputerades, docenters och professorers litteraturlistor. Inom t.ex. pedagogik och didaktik förekommer mycket sällan utländska referenser (utom Dewey och Vygotskij förstås). Och enkla konferensbidrag och bokkapåitel anges också ofta felaktigt som referee-granskade. Detta är en falsk varubeteckning som tydligen accepterats på alltför många håll.

Diagnoser hit och dit

 

Som lärare och forskare i psykologi är det fascinerande att följa rättegången mot Breivik i Oslo. Den sänds ju direkt bl.a. på Verdens Gang (vg.no). Stämningen har lättat lite i rättssalen sedan de första dagarna och skämt och skratt ibland. Målet har nu pågått fyrtio

dagar.

Psykiatri är en märklig disciplin. Den har inga hållbara övergripande teorier utan bygger i stor utsträckning på enstaka iakttagelser av patienten, i detta fall Breivik, som ibland övertolkas på det mest fantastiska sätt. Att Breivik skrev mycket blev till hypergrafi och att hans ögonrörelser syntes märkliga tolkades också som tecken på psykisk sjukdom. Att han hade hängt bakom spårvagnen ibland i unga år blev också patologiserat som riskbeteende, men medlemmar av rätten hade själva gjort det i sin ungdom visade det sig. Om fantasiord var patologiska neologismer eller inte blev ordentligt diskuterat i rätten. Till råga på allt så koncentrerade sig olika psykiatriker på olika beteenden och utsagor hos Breivik och kom därför fram till helt olika diagnoser. Schizofreni, narcissism, Aspberger och Tourette; diagnoserna haglade.

Problemet med psykiatridiagnoser är att de säger något om orsaker till skeenden som redan har hänt. De vet vad Breivik har gjort sig skyldig till och söker sig bakåt i tiden för att se tidiga tecken på psykisk störning. I ställe för att förutsäga (predicera) försöker de postdiktera.

Den som söker den finner. Det är mycket beklämmande för mig som är insatt i psykologi att höra de spekulativa utsagor som psykiatrikerna i Oslo öser ur sig. Det mesta de säger har ingen som helst stöd i vetenskap utan närmar sig litteraturforskarens tolkning av romanfigurers karaktärer. Det är svårt att förstå hur psykiatrin kan ha så stort inflytande i dagens värld. Mycket pengar tilldelas psykiatrin men vilka resultat de kommer till är höljt i dunkel. Den vanligaste insatsen som praktiserande psykiatriker gör är att skriva ut psykofarmaka. Få av dem praktiserar psykoterapi och vissa av dem använder  då psykodynamiska teorier, vilka inte har några som helst vetenskaplig grund.

Min åsikt är att psykiatrin borde utsättas för en genomgripande granskning.

En lärare skriver historia - men hur?

 

Från Karlstads universitets forskarskola för yrkesverksamma lärare kommer en ström av avhandlingar. I ämnet historia har Jessica Jarlhall i år presenterat en licentiatavhandling som ska belysa historielärares tankar och uppfattningar om sin egen undervisning. Författaren inskärper flera gånger att det inte handlar om hur det verkligen går till i klassrummen. Jarlhall har intervjuat fem lärare och de kommer från två skolor, en med många invandrare och med elever från undre medelklass och en med elever från medelklass och övre medelklass. Jämförelser görs mellan lärarna och mellan skolorna och författaren har synpunkter på hur de talar och tänker om sin undervisning.

Jarhall, Jessica (2012). En komplex historia. Lärares omformning, undervisningsmönster och strategier i historieundervisning på högstadiet. Licentiatavhandling. Karlstad University Studies, 2012:11

Författaren använder intervjuer för att studera av hur lärarna talar om sina undervisningsidéer och avhandlingen visar upp fem lärare med både personlig och gemensam lärarstil. Några anser sig ha mycket bra kunskaper i historia, medan någon annan har en mycket tveksam inställning till sin egen insikt i ämnet.  Den ämnesdidaktiska anknytningen är svag hos lärarna och omformningen från ämneskunskap till pedagogisk ämnesframställning tar flera vägar. Omformningsfaktorer är bl.a. läroboken och kolleger. Innehållet i intervjuerna är mycket intressant och förmodligen givande för verksamma historielärare att ta  del av och Jarhall kommenterar föredömligt och kunnigt de reflektioner som kommer fram.

Hela avhandlingen bygger således på intervjuer och vid något tillfälle så undrar författaren hur pålitlig den metoden är. Hon borde ha undrat lite mer över den saken. Tyvärr är det så att kvalitativa avhandlingar och uppsatser som använder intervjumetodik nästan aldrig problematiserar förfarandet. Ändå finns det en myckenhet av forskning som pekar på att de svar man får ofta är färgade av förväntade och socialt accepterade svar.  Lärare som utfrågas om sina föreställningar rörande sitt arbete kan därför rimligen förväntas anpassa sina svar till den som intervjuar.  Känsliga spörsmål ger mer ärliga svar i enkäter än i intervjuer, visar forskningen. Att uttala sig om sin dagliga yrkesverksamhet kan åtminstone för vissa kännas som ett känsligt område,  där bl.a. prestationskrav  och yrkesetik aktualiseras. Kanske lite underordnad i detta fall men ändå viktigt att ha i åtanke är frågan om hur väl vi har kännedom om de processer som styr vårt handlande. Modern psykologisk forskning har visat att omedvetna föreställningar om omvärlden i hög utsträckning styr oss. Fördomar, förutfattade meningar och s.k. förförståelse har inflytande på oss på detta omedvetna plan. Detta gör det svårt att befria sig från de väl etablerade ”sanningar” som vi härbärgerar. Man kan således av flera skäl inte ta intervjusvar som rena rama, nakna sanningen.

Till detta kommer den allmänt utbredda metoden att samma forskare gör datainsamlingen och sedan finns med i tolkningsprocessen och skrivprocessen. Detta gör att den effekt som intervjuaren kan ha haft på sina undersökningsdeltagare beständigas och förstärks.

Sammanfattningsvis så har Jessica Jarhall skrivit en levande och fin avhandling om fem historielärare på en ort i Sverige.  Avhandlingen är välskriven och detaljrik. I bakgrundsdelen

går Jarhall noga igenom tidigare forskning på området och redogör bl.a. för den transformation

som överförandet från ämnet till pedagogiken innebär. Avhandlingens resultat är ju inte alls representativt för lärare i Sverige, vilket ju är en svaghet som alla kvalitativa undersökningar brottas med. Men de fem lärares officiella uppfattning om hur de tänker och talar om sin historieundervisning får vi grundligt och skickligt utredd. 

Jarhall säger sig ha använt abduktiv metod men det är svårt att förstå när och hur den använts.  

Det saknas en tydligare koppling mellan datainsamling och resultatredovisning i form av använt tillvägagångssätt.

Körling och jag vill ha förändring i skolan.

Anne-Marie Körling tipsar om en artikel av Per T Ohlsson som skulle kunna vara underlag för diskussioner. Jag håller med henne nästan helt. En kommission som utreder skolan ordentligt

behövs verkligen, även om jag tycker att inslaget av ämneskompetenta personer skulle vara bredare. Så borde t.ex. psykologi uppmärksammas i både lärarutbildningen och i skolans vardag. Per T Ohlssons idé att pedagoger skulle uteslutas från möjligheterna att påverka resultaten av en sådan stor utredning är självklar. De har gjort så stor skada redan att Peter Englunds ord, citerade i artikeln, är mitt i prick:

"skolan /har/ förvandlats till ett övningsfält för ”karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det senaste flummet” med ”vanligt folks barn” som måltavlor.

Ska elever skyddas mot betyg i skolan?

Betyg i skolan har naturligtvis flera olika funktioner. Enligt min mening är lärarnas bedömningar något som är nödvändigt för att föräldrarna och eleverna ska kunna orientera sig i hur väl skolgången fungerar. Ibland menar kritiker av betygssystem att dåliga betyg gör att elever fortsätter prestera dåligt. Självkänslan får en knäck, menar man. Underförstått i ett sådant antagande är att om betyg plötsligt avskaffades skulle prestationerna förbättras. Detta påstående borde prövas, men det är svårt, och därför får ohejdade tyckanden visa var debattörer står.

Pedagoger verkar i mångt och mycket arbeta emot psykologiska principer. Om elever kan antas vara oroliga och ängsliga för något, som test och prov, så ska dessa elever skyddas mot det. Den psykologiska principen, visad genom forskning och terapier, är att möten med  obehagliga situationer är det bästa för att individer bättre ska klara av framtida utmaningar. Fobier, som ju är förenade med oerhört stor ångest i vissa situationer, och inte alls i nivå med testängslan, behandlas just med gradvisa exponeringar inför det som framkallar oro och ängslan. Den princip som pedagoger föreslår, och som innebär att skydda elever mot ”stress och obehag”, leder lätt till undvikande beteenden, som snarare tenderar att upprätthålla oron inför situationer där man upplever sig som utvärderad.

Ett annat argument mot betyg är att de endast är en enkelt summativt mått på en lång tids prestationer i ett visst ämne. Man förespråkar då att lärarna hellre skulle författa skriftliga omdömen om eleverna som omfattar andra förmågor än de kognitiva, som personliga egenskaper o dyl. Förutom att lärarna redan nu tycker sig ha för mycket att göra skulle detta leda till mycket märkliga konsekvenser. Lärarna skulle då tvingas vara bedömare av personliga egenskaper. Dessa bedömningar skulle sedan finnas arkiverade under långliga tider.

Motståndet mot betyg bygger på en uppfattning om att livet ska vara helt fritt från oro. Så är inte fallet. Under livet tvingas alla människor att på olika sätt lämna ifrån sig produkter av sitt arbete och få dem bedömda. Att börja med att i skolan skyla över svaga prestationer (för det är väl meningen?) är ett synnerligen olämpligt, opedagogiskt och opsykologiskt sätt att handskas med människors oro.

För övrigt är det en tveksam sanning att testängslan hos elever leder till sämre prestationer. Prestationsinriktade elever är ofta mycket ängsliga men presterar utmärkt på proven. Ska vi låta dem slippa proven?

Dewey och Freud - efterföljansvärda?

 

Båda är födda på 1850-talet och har haft ett långtgående inflytande både under sin levnad och därefter. Båda kan anses vara filosofer mer än vetenskapsmän och bägge har fått ett otal efterföljare som antingen helt efterliknat eller något korrigerat sina läromästare.

Jag talar naturligtvis om John Dewey och Sigmund Freud. John Dewey, pragmatismens fader och idag dyrkad som en husgud av de s.k. progressiva pedagogerna och Sigmund Freud, psykoanalysens grundare och fortfarande ihågkommen av en minskande andel av de psykologiskt intresserade.

Deras efterföljare har vissa likheter. De läser in mer än som finns där i den stores skrifter och finner än den ena än den andra kloka idén redan väl beskriven i sin läromästares verk.

Naturligtvis är något fel när så gamla gudar fortfarande åberopas. Så mycket har hänt i gamla och nya vetenskaper sedan dessa stora män levde att man helt måste se förbi denna kunskapspåbyggnad för att ens egen husgud ska kunna stråla och glänsa klart.

Både för Dewey och Freud gäller att senare tiders forskning har lärt oss så mycket om människan att de idéer gamlingarna förde fram helt enkelt inte klarar av den nednötning gamla kunskaper råkar ut för i möte med nya rön.

Ingen av de två var i egentlig mening vetenskapsmän. De byggde sina idéer på egna upplevelser. Man kan tycka att de därigenom nådde långt i förhållande till de övriga tankar som befolkade deras tid. Empiri saknas helt. Efter deras levnad har beteendevetenskaperna exploderat i nya kunskapstillskott, som ju borde inkorporeras i modern pedagogik och psykologi. Men de gamla mästarnas protegéer litar inte till vetenskap i så hög grad. Deras efterföljare sysslar med kliniska analyser i klassrum och i mottagningsrum och tar inte någon större hänsyn till evidens och dylika nymodigheter.

På sätt och vis är det en skam att för många människor pedagogik ska förknippas med John Dewey och psykologi med Freud. De som håller sig med dessa som husgudar borde nog återuppta sina studier ett lite tag.

Ny begåvning i psykologi!

I Lotta Strömsten har vi fått en ny begåvad forskare i psykologi som dessutom behärskar statistik. I sin avhandling More Or Less Than Human. The Influence of Shame on Psychological Distress behandlar hon suveränt begreppet skam och relaterar det till psykiska besvär, men separerar det noga från upplevelsen av skuld. Skam är nära knutet till detta att vara till, medan skuld är kopplat till att göra. Skam blir i samband med en undvikande personlighet ett sårbart drag hos en individ. För övrigt utreds skambegreppet på ett mycket grundligt sätt.

Möjligen skulle Strömsten ha hoppat över någon eller några av de många variabler som ingår i avhandlingen bara för klarhetens och åskådlighetens skull, och kanske några faktorer i studie I har en lite för hög samvariation, men annars är det bara att lyckönska

Umeå till en ny strålande forskare.

Forskningen i Strömstens avhandling är tillkommen genom medel från svenska bidragsgivare. Avhandlingen är i sin nuvarande form förmodligen knappast tillgänglig ens för Strömstens alla studiekamrater än mindre för gemene man.  Det är lite sorgligt att den kunskap som förmedlas genom denna avhandling inte kommer flera till del. Egentligen skull varje forskare tilldelas medel för att kunna skriva populariserande om sina fynd, men när så inte är fallet så får man hoppas att Lotta Strömsten skriver lite lättsammare om detta ämne någon annanstans.

Om kränkningar och intrång

 

Personlig integritet är ofta på tapeten i debatten. Den åberopas i de mest skilda sammanhang som skydd för en personlig sfär. Speciellt känsligt tycks det vara när det gäller register av olika slag, t.ex. vid samkörning  av olika register och så vidare. Statliga register och inkassoregister har speciallagstiftning.

Det finns lagstiftning om intrång i den personliga integriteten, men det är inte förrän intrånget blir otillbörligt som det blir ett brott. Definitionen av vad personlig integritet egentligen innebär är svår att göra, vilket gör att intrång i och framför allt otillbörligt intrång i den utgör kniviga avgöranden. Det är Datainspektionen som avgör när ett intrång blir otillbörlig. Så här fint definierar Datainspektionen sitt uppdrag:

Datainspektionen är en central förvaltningsmyndighet som genom sin tillsynsverksamhet ska bidra till att behandlingen av personuppgifter inte medför otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet. Inspektionen ska också säkerställa att reglerna för sådan behandling följs. Målet ska nås utan att användningen av teknik onödigt hindras eller försvåras.

Det finns ca 40 personer anställda på Datainspektionen. Tjugosju av dem är jurister och de övriga personalen består av it-säkerhetsspecialister och administrativ personal. I ledningen är alla jurister.

Det är alltså enbart jurister som avgör graden av intrång i individers personliga integritet. Frågan är om inte sådana bedömningar ligger utanför juristers kompetensområden. Här måste psykologiska och filosofiska aspekter vägas in och inte enbart juridiska. Som det nu är förvandlas avgörandena till rent juridiska överväganden, och det är mycket begränsande. En komplettering av Datainspektionens resurser med individer med adekvat kompetens att utföra bedömningarna är absolut nödvändig.

Varför är lärare bara pedagoger?

 

Nya forskarskolor för lärare startas i hela landet. Koncentrationen på pedagogik och didaktik är där mycket stor. På vissa utbildningar kan man bli licentiat utan att läsa någon metod och statistik alls. Inte heller ingår kunskaper i mellanmänskliga relationer och konfliktteori i kursplanerna.

Jag tror att denna inriktning när det gäller utbildningen av blivande lärare är missriktad och visar på en olycklig slagsida. Lärarnas undervisning äger alltid rum i en mellanmänsklig kontext och lärandeprocessen är därmed sammanvävd med relationer till elever, kolleger och föräldrar, men insikter om dessa viktiga interaktioner saknas i lärarnas verktygslåda. I den brittiska tv-serien Den övervakade skolan märks det att denna obalans är upphävd. Lärarna och skolledningen lägger ner ett massivt intresse för utsatta elever och sätter tydliga gränser, men närmar sig eleverna på ett bestämt men psykologiskt riktigt sätt. Jag kan gissa att här räcker det inte med några antimobbningsdagar med många vackra ord. På denna skola har man visserligen kamratstödjare, men den verkliga energin för att snabbt upptäcka och hejda begynnande trakasserier ligger hos skolledningen och lärarna.

För framtiden skulle jag vilja se lärare som, förutom att ha djupa kunskaper i sina ämnen, även har ett psykologiskt grundat professionellt förhållningssätt till relationerna i sitt arbete. Att strikt hålla sig till det de är utbildade för, att vara pedagoger, som lärarna gärna framhåller som sin främsta uppgift, håller inte i en dynamisk skola. I den framtida skolan måste lärarna utveckla nya förmågor som underlättar inlärandet men som inte är enbart isolerade lärandeteorier.

Först när lärare är allsidigt utbildade för att klara av hela utbildningspaketet kan skolans utsatta läge börja vändas och lärarens status kommer automatiskt att stiga i allmänhetens ögon.

I en första runda skulle man kunna erbjuda lärare vidareutbildning i socialpsykologi med tillämpningar. Denna utbildning skulle kunna vara en grund för förändrad lönesättning.

Jag tror att löneökningar för lärare lättare skulle vinna stöd hos allmänheten och hos politikerna om de kopplades samman med en vettig färdighetspåbyggnad. Senare måste lärarutbildningen naturligtvis omarbetas och moderniseras så att lärare kan bli de effektiva aktörer och ledare de bör vara i skolans framtida värld.

Är pedagogik en vetenskap?

Djupa kunskaper i  e t t  ämne kan aldrig ersättas eller ens till dels kompletteras med pedagogisk kompetens.
Pedagogik är i mångt och mycket ett hantverk, inte  en vetenskap (som den gamle pedagogikprofessorn Torsten Husén så riktigt påpekade). Pedagogik har ämnefierats helt felaktigt; det finns inget sådant som en pedagogisk vetenskap värd namnet. Ämnet hämtar och lånar från sociologi, psykologi mm och lämnar mycket övrigt att önska vad gäller sin vetenskapliga status. Inom ämnet förekommer så många olika motstridiga uppfattningar så kompetens kan innebära så  skilda ting. Jag tror att kritiskt tänkande och vanligt sunt förnuft kan klara av ett ledarskap i skolan. Det gäller där att inte ge efter för lärares krav och dessutom införa ett sant kritiskt tänkande hos lärarna, att ta hänsyn till sin personal och inte tro att man själv kan avgöra allas pedagogiska kompetens, whatever that might be...

Om man tittar på de lärare som bloggar så kan man se vilka ofantliga skillnader det finns i konkretion och precision i skrivandet. Jag tror att man kan utgå ifrån att sättet att skriftligt presentera sig till stor del avspeglar hur man är som person. Vi har på nätet lärarbloggare som bidrar med kaskader av ord, i en förmodad avsikt att vara litterära, där divergent tänkande fritt får ange ordvalet  till precisionsuppfyllda, klart tänkande, distinkta bloggare vars budskap tydligt framgår. Att leda dessa disparata figurer till någon enhetlig pedagogisk metod låter sig knappast göras.

Det är en ofantlig professionell brist hos de lärare som tillåter sig applådera och hylla den första  sortens postmodernistiskt smittade bloggare, vilka är totalt främmande för  vetenskaplighet i dess ursprungsbetydelse, utan snarare står för det som gemenligen kallas flum.

Att försökas vara en Tomas Tranströmer i en lärarblogg är kanske inte så eftersträvansvärt.  Att låta sig imponeras av sådant dömer både  utövaren och disciplerna.

Vår förfalskade verklighet

Vad är det som gör att vi uppfattar det som sker omkring oss just nu på ett visst sätt? Är bedömningar av händelser och människor byggda på all information vi har tillgänglig sedan tidigare genom egna eller andras erfarenheter?  Det borde ju vara så. Det är ju naturligtvis en mängd faktorer som påverkar oss i ett visst ögonblick i klassrummet, i lärarrummet, hemma eller var vi än befinner oss.

Det är faktiskt så att en mycket viktig faktor för vår syn på omvärlden i ett visst ögonblick är vad som just då råkar vara aktuellt i vårt sinne. På den svengelska som är psykologins språk alltför ofta brukar man tala om priming (ung. grunda, grundmålning). Det vi är primad med styr kraftfullt hur vi uppfattar omvärlden.

Några forskningsexempel får illustrera primingens mycket  överraskande starka följdverkningar.

Ett forskarlag visade en grupp av försökspersoner ett antal ord som alla kunde associeras med ålderdom. En annan grupp visades neutrala ord. Därefter mätte de med vilken hastighet försökspersonerna gick ifrån själva experimentplatsen. De som sett ord kopplade till ålderdom gick mycket långsammare än de som inte sett sådana bilder. De associationer som den ena gruppen hade till äldre människor hade fått dem att bete sig i enlighet med den stereotypa bilden av äldre.

I ett annat projekt bad man två grupper av undersökningsdeltagare skriva en fri berättelse om sig själva. Instruktionerna gavs på en stor bildskärm. För hälften av deltagarna lät man orden

SKRIV KORTFATTAT glimta fram så snabb att ingen medvetet uppfattade dem (s.k. subliminal perception), och den andra hälften fick motsatt instruktion SKRIV UTFÖRLIGT.

Resultaten visade att gruppen utan att vara medvetna om det hade följt de subliminala instruktionerna (sub = under, limen = tröskel, under tröskeln för medvetet uppfattande). I det här fallet tillkommer att primingen skedde under medvetandet tröskel.

Priming kan också förekomma i samband med olika känslor. När man är glad ser man omgivningen i mer försonande ljus, när man är arg ser man lättare konflikter omkring sig. Ångestfyllda människor är benägna att se hotfulla situationer i omvärlden.

Så det gäller att vara medvetna om att vi i stunden kan vara styrda av ibland helt ovidkommande ting, som vad som för tillfället upptar tankarna.