Konsten att komma överens.

Det här med samsyn är inte lätt. Ett annat ord för samsyn är ju konsensus. För några år sedan gjorde jag vid några tillfällen experiment med vanliga studenter och juridikstuderande kring det här med meningsmotsättningar och samsyn och, om man vill, värdegrund. Jag skapade ett fall där ett brott beskrevs. Det gällde en man i 25-årsåldern som hade setts ge bort och sälja narkotika utanför skolor. Han blir gripen och erkänner. Det visar sig att hans langning pågått en längre tid utanför olika skolor. Studenterna får inte veta så mycket mer än att mannen hade klarat sina gymnasiestudier med glans och att inget ofördelaktigt var känt om honom. Den öppna frågan var: Hurudant straff borde mannen få? Och hur långt? Valet stod mellan en månads till 25 års fängelse.

Var och en fick anonymt och enskilt skiva ner antal månader på papperslappar som jag sedan samlade in. Skillnaderna i nedskrivna påföljder var enorm, både bland juristerna och de vanliga studenterna. Variationen var således mellan enbart vård till 25 års fängelse och några hade tom skrivit dödsstraff.

Därefter sattes deltagarna ihop i smågrupper och ombads att  på en halvtimme bli ense om en enda påföljd. Ofta segrade en extrem påföljd och ibland ett medelvärde av gruppmedlemmarnas. Inom varje smågrupp kände ju ingen till vad de andra hade skrivit initialt.

En god övning i att uppnå konsensus.

Om kränkningar och intrång

 

Personlig integritet är ofta på tapeten i debatten. Den åberopas i de mest skilda sammanhang som skydd för en personlig sfär. Speciellt känsligt tycks det vara när det gäller register av olika slag, t.ex. vid samkörning  av olika register och så vidare. Statliga register och inkassoregister har speciallagstiftning.

Det finns lagstiftning om intrång i den personliga integriteten, men det är inte förrän intrånget blir otillbörligt som det blir ett brott. Definitionen av vad personlig integritet egentligen innebär är svår att göra, vilket gör att intrång i och framför allt otillbörligt intrång i den utgör kniviga avgöranden. Det är Datainspektionen som avgör när ett intrång blir otillbörlig. Så här fint definierar Datainspektionen sitt uppdrag:

Datainspektionen är en central förvaltningsmyndighet som genom sin tillsynsverksamhet ska bidra till att behandlingen av personuppgifter inte medför otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet. Inspektionen ska också säkerställa att reglerna för sådan behandling följs. Målet ska nås utan att användningen av teknik onödigt hindras eller försvåras.

Det finns ca 40 personer anställda på Datainspektionen. Tjugosju av dem är jurister och de övriga personalen består av it-säkerhetsspecialister och administrativ personal. I ledningen är alla jurister.

Det är alltså enbart jurister som avgör graden av intrång i individers personliga integritet. Frågan är om inte sådana bedömningar ligger utanför juristers kompetensområden. Här måste psykologiska och filosofiska aspekter vägas in och inte enbart juridiska. Som det nu är förvandlas avgörandena till rent juridiska överväganden, och det är mycket begränsande. En komplettering av Datainspektionens resurser med individer med adekvat kompetens att utföra bedömningarna är absolut nödvändig.