Psykiatrin - en bransch i kris.

 

Psykiatrin är en krisbransch i hela världen. I Norge har självmorden inom psykiatrin ökat med 33 % under de senaste tio åren. Orsaken sägs vara att personalen inte är tillräckligt kunnig för att tyda signaler hos patienter att de är akut självmordsbenägna. Man skyller i Verdens Gang, som rapporterar om detta, på underordnad personal men okunnigheten är säkert lika stor på läkarhåll. Under 2010 begick 547 människor självmord i Norge, och av dem skedde 131 inom psykiatrisk vård. I Sverige ser siffrorna ännu värre ut.

Psykiatrin är i kris. De psykiatriker som arbetar med egen praktik på stan i Sverige ger sällan några andra behandlingar än att skriva ut psykofarmaka. I deras utbildning finns oftast ganska lite psykologi och de fungerar därför dåligt i sin roll som rådgivare när människor har psykiska problem. Jag har på olika sätt varit i kontakt med patienter till många praktiserande psykiatriker och slutsummeringen blir trist. En mängd lugnande och sömngivande medicin har skrivits ut men i övrigt har samtalen varit fattiga och brustit i meningsfullhet. Det finns psykiatriker som har utbildning i psykodynamisk terapi eller i kognitiv beteendeterapi. Det är sällan värt pengarna eller tid att besöka en psykoanalytiskt inriktad läkare eftersom de teorier som läran och behandlingen bygger på är ovetenskapliga. Följaktligen blir terapin som att famla i mörkret och den enda glädjen man kan få är om själva kontakten med läkaren blir god.Kognitiv beteendeterapi är betydligt mer verifierad av forskningen och kan hjälpa patienter med t.ex. depression. Den psykiatri som utövas på våra sjukhus lider av samma brister som den öppna psykiatrin.

Pengar har östs över psykiatrin i flera omgångar. Jag undrar personligen vart de har tagit vägen. Jag misstänker att man har en övertro på psykiatrin. Denna övertro borde ha fått sig en knäck i och med Breivikrättegångarna. Där framträdde några psykiatriker med fantasifulla diagnoser som ibland illustrerades med små detaljer från Breiviks rörelsemönster. Mitt i allt det hemska blev det en dråplig uppvisning av en bransch i kris.

Diagnoser hit och dit

 

Som lärare och forskare i psykologi är det fascinerande att följa rättegången mot Breivik i Oslo. Den sänds ju direkt bl.a. på Verdens Gang (vg.no). Stämningen har lättat lite i rättssalen sedan de första dagarna och skämt och skratt ibland. Målet har nu pågått fyrtio

dagar.

Psykiatri är en märklig disciplin. Den har inga hållbara övergripande teorier utan bygger i stor utsträckning på enstaka iakttagelser av patienten, i detta fall Breivik, som ibland övertolkas på det mest fantastiska sätt. Att Breivik skrev mycket blev till hypergrafi och att hans ögonrörelser syntes märkliga tolkades också som tecken på psykisk sjukdom. Att han hade hängt bakom spårvagnen ibland i unga år blev också patologiserat som riskbeteende, men medlemmar av rätten hade själva gjort det i sin ungdom visade det sig. Om fantasiord var patologiska neologismer eller inte blev ordentligt diskuterat i rätten. Till råga på allt så koncentrerade sig olika psykiatriker på olika beteenden och utsagor hos Breivik och kom därför fram till helt olika diagnoser. Schizofreni, narcissism, Aspberger och Tourette; diagnoserna haglade.

Problemet med psykiatridiagnoser är att de säger något om orsaker till skeenden som redan har hänt. De vet vad Breivik har gjort sig skyldig till och söker sig bakåt i tiden för att se tidiga tecken på psykisk störning. I ställe för att förutsäga (predicera) försöker de postdiktera.

Den som söker den finner. Det är mycket beklämmande för mig som är insatt i psykologi att höra de spekulativa utsagor som psykiatrikerna i Oslo öser ur sig. Det mesta de säger har ingen som helst stöd i vetenskap utan närmar sig litteraturforskarens tolkning av romanfigurers karaktärer. Det är svårt att förstå hur psykiatrin kan ha så stort inflytande i dagens värld. Mycket pengar tilldelas psykiatrin men vilka resultat de kommer till är höljt i dunkel. Den vanligaste insatsen som praktiserande psykiatriker gör är att skriva ut psykofarmaka. Få av dem praktiserar psykoterapi och vissa av dem använder  då psykodynamiska teorier, vilka inte har några som helst vetenskaplig grund.

Min åsikt är att psykiatrin borde utsättas för en genomgripande granskning.