Som lärare och forskare i psykologi är det fascinerande att
följa rättegången mot Breivik i Oslo. Den sänds ju direkt bl.a. på Verdens Gang
(vg.no). Stämningen har lättat lite i rättssalen sedan de första dagarna och
skämt och skratt ibland. Målet har nu pågått fyrtio
dagar.
Psykiatri är en märklig disciplin. Den har inga hållbara övergripande
teorier utan bygger i stor utsträckning på enstaka iakttagelser av patienten, i
detta fall Breivik, som ibland övertolkas på det mest fantastiska sätt. Att
Breivik skrev mycket blev till hypergrafi
och att hans ögonrörelser syntes märkliga tolkades också som tecken på psykisk
sjukdom. Att han hade hängt bakom spårvagnen ibland i unga år blev också
patologiserat som riskbeteende, men medlemmar av rätten hade själva gjort det i
sin ungdom visade det sig. Om fantasiord var patologiska neologismer eller inte blev ordentligt diskuterat i rätten. Till
råga på allt så koncentrerade sig olika psykiatriker på olika beteenden och
utsagor hos Breivik och kom därför fram till helt olika diagnoser. Schizofreni,
narcissism, Aspberger och Tourette; diagnoserna haglade.
Problemet med psykiatridiagnoser är att de säger något om
orsaker till skeenden som redan har hänt. De vet vad Breivik har gjort sig
skyldig till och söker sig bakåt i tiden för att se tidiga tecken på psykisk
störning. I ställe för att förutsäga (predicera) försöker de postdiktera.
Den som söker den finner. Det är mycket beklämmande för mig
som är insatt i psykologi att höra de spekulativa utsagor som psykiatrikerna i
Oslo öser ur sig. Det mesta de säger har ingen som helst stöd i vetenskap utan
närmar sig litteraturforskarens tolkning av romanfigurers karaktärer. Det är
svårt att förstå hur psykiatrin kan ha så stort inflytande i dagens värld.
Mycket pengar tilldelas psykiatrin men vilka resultat de kommer till är höljt i
dunkel. Den vanligaste insatsen som praktiserande psykiatriker gör är att
skriva ut psykofarmaka. Få av dem praktiserar psykoterapi och vissa av dem
använder då psykodynamiska
teorier, vilka inte har några som helst vetenskaplig grund.
Min åsikt är att psykiatrin borde utsättas för en
genomgripande granskning.
