Kritiker av skolans värld anklagas ofta för att vara
oinsatta eller rentav okunniga om vad de uttalar sig om. De som säger detta
hänvisar till sin egen erfarenhet som lärare och har inget mycket till övers
för de utomståendes synpunkter. Givetvis görs undantag när åsikterna är
positiva, vilket ju egentligen är märkligt
Det här är ju i sig en intressant fråga: Blir man bättre på
att bedöma en verklighet som man själv är en daglig del av? Har man en korrekt
bild av helheten genom att mycket väl känna till en liten del? Dessa frågor är
verkligen värda att ställa och har stor relevans i många viktiga
samhällsfrågor.
Jag handledde en gång några studenter som skrev om ekonomers
förutsägelser. Ekonomerna kom antingen från fackföreningsvärlden eller från
arbetsgivarsidan. Överlag fanns en stor samstämmighet mellan ekonomerna på ömse
sidor. Men förutsägelserna var olika och stämde väl med den egna ideologiska kompassen. Den
kunskap man hade om området användes alltså för att, mer eller mindre medvetet,
styra prognoserna i enlighet med den rådande normen..
Jag tror samma gäller yrkesverksamma lärare. De har
investerat tid, pengar och intresse i en utbildning och i ett yrke som de
blivit alltmer ett med. De erfarenheter man får som enskild lärare är ganska
inskränkta i tid och rum och ger inte utrymme för övergripande slutsatser om
hela skolfältet. De hörsägner man får ta del av från kolleger inpassas enkelt i
det egna tankemönstret i enligt med den mänskliga naturens sätt att förvalta
information. En allmän yrkesgemenskap växer fram trots att det mesta av
vardagen egentligen delas med ganska få kolleger.
För en utomstående kan det på vissa sätt vara lättare att
smälta samman en mängd information från olika håll till en helhet, eftersom man
då inte är så emotionellt involverad.
Låt oss därför inte beskylla någon för bristande kunskaper
eller insikt utan att ha belägg eller utan att argumentera för åsikten. Att
kalla allmän kritik av lärare för påhopp och lärarförakt är i sig föraktfullt
och avvisande och visar just upp den benhårda kårandan i hela sin glans. Genom
att kasta ut ordet lärarförakt efter kritiker av skolans värld så har man
egentligen tagit ställning för att kritiken är utan tyngd och kan negligeras.
Det är inte så väl formulerat av en yrkeskår som förmodas lära ut kritiskt
tänkande till det växande släktet.
Flera större undersökningar visar att lärare lämnar sitt yrke eller ångrar sitt yrkesval. Det som är intressant här, förutsatt att man tycker att barn behöver lärare, är ju att lärare själva upplever att de har ett liv de inte är nöjda med. Många inser också att de kan få något annat och därför gör de något åt saken. Frågan om man tycker att lärares missnöje är berättigat eller inte är således irrelevant.
SvaraRaderaI det här fallet är upplevelser av avgörande betydelse. Det spelar ingen roll om omgivningen tycker att upplevelsen inte är berättigad, om den ändå leder till en oönskad handling = lärare söker och får andra arbeten där de upplever att de får ett bättre liv. Det finns alltså inga konstruktiva lösningar i att tala om för lärare att de inte har rätt att uppleva det de upplever.
Vill man ha lärare i skolan och vill se dem lyckas, så måste de uppleva att de är där de vill vara och att de kan lyckas. Allt för få verkar inse detta.
Jovisst får lärare ge uttryck för vad de upplever. Men ett ständigt synsätt som innebär att krtiok är lärarförakt innebär att också att man stänger till och inte bryr sig. Kan inte vara bra.
SvaraRaderaSomliga, okänt hur många, som lämnar yrket kanske gör det av andra skäl än olust. De kanske inte passar för yrkets krav, hwelt enkelt. Så brukar det vara i de flesta yrken.
Öppen kommunikation behövs i båda riktningarna. Man kan tycka att nu när studier från många olika håll (nu senast från handelskammaren och inte från några lärarfack) pekar i samma riktning, att man borde ställa örat till förfogande och fråga lärare på väg bort:
SvaraRaderaVarför vill du inte längre vara lärare?
Vad har ditt nya arbete som ditt gamla saknar?
Finns det något som hade gjort att du skulle stannat kvar och i så fall vad?
Idag ställs inte de frågorna. Det skulle nämligen förutsätta ett intresse som tyvärr är sällsynt.
Vem vet, det kanske ligger något i vad du säger. Jag kommer hur som helst aldrig att kunna ta anekdoter från egen skolgång anno tidigt 40-tal, typ, på allvar. Man blir bara trött!
SvaraRaderaDet är förstås intressant med nya perspektiv och nog kan en grupp fastna i ett viss synsätt men jag tycker nog att det är en del av ganska antiintellektuella strömningar om man börjar ifrågasätta att de som arbetar inom ett yrkesområde oftast skulle ha bäst insikt i hur dess problem ska lösas.
SvaraRaderaLäraryrket har dessutom inte fått några enstaka utifrånperspektiv utan nästan varenda tidigare elev tror att just de sitter inne med lösningar. Mer än 30 år med utifrån pådyvlade lösningar har lett till skolans kris och mer av det samma är inte lösningen på skolans problem. Det kanske är dags att börja öppna upp för ett lärarperspektiv på hur vi ska styra skolan rätt.
Din kritiska insyn och perspektiv på läraryrkets omvärld ser jag som ytterst värdefull och exempelvis ekonomistas perspektiv på skolan är ytterligare ett utifrånperspektiv som tillför värdefull kompetens för att lösa skolans problem men innan Sverige tar avstamp i de insikter Sveriges lärare har skaffat sig så fortsätter skolan sin onda spiral.
De som ger utifrånperspektiv på skolan drar sig förstås inte för att beskylla varandra för okunnighet. Troed Troedson ironiserar över att Zaremba inte har ett långt perspektiv på svensk skola men samtidigt tycker han väldigt mycket själv utan speciellt mycket erfarenheter att bygga det på. Jag ser den här tendensen att hävda alla andras okunnighet som ett symptom på det vakuum som uppstått när man slutade lyssna på lärares åsikter. Må Gösta Brodin i Åstorp värmas av helvetets eldar.
SvaraRadera