Norge, sorg och svensk skoldebatt

 
-->

Jag vill berätta lite om ett fenomen som jag lagt märke till ett bra tag nu. Det gäller främst i vårt grannland Norge, vars press och tv jag följer ganska val. Norge är i många avseenden ett mer konservativt land än Sverige. Man är också mer nationalistisk och stolt över att vara norsk, mycket mer än vad svenskarna känner över sin tillhörighet.

En företeelse är lite märklig och mänsklig, och nu blir det hela lite känsligt. När uppmärksammade dödsfall (ofta mord) sker i Norge uppmärksammas de på ett helt annat sätt är i vårt land.  Detta skedde även före den 22 juli förra året då ju landet drabbades av den fruktansvärda massakern på ungdomar och även äldre i Oslo och på Utøya. Sorgen manifesteras (man skulle kunna säga utnyttjas i kommersiellt syfte, om man är lagt åt det hållet) i t.ex. tidningen Verdens Gang på ett iögonenfallande sätt. Det kan ytterligare exemplifieras med en 16-årig flicka som försvann i Oslo-området för en månad sedan. Sedan dess har en mycket inträngande journalistik följt fallet. Man har redovisat hoppfulla signalen om att flickan skulle vara vid livet genom noggrant redovisade vittnesberättelser, vilka torde ha ingjutit hopp hos de efterlevande. Så fann polisen hennes lik och det egendomliga var att inget medium på något sätt då förde fram tankar (sådant som alla tänkte på inom sig) att de kunde vara den försvunna flickan som hittats. På något sätt höll man fast vid

sina hoppfulla teorier om att flickan var i livet. Det var hon inte. Hon hade råkat ut för en förvirrad man, som hon inte kände, och mött en fruktansvärd död.

Jag skulle vilja säga att rent generellt är den svenska pressen mer måttfull i sådana här fall.

Den norska pressen utmärker sig för att i samband med sådana hör mord uppbåda någon slags nationalism.  Man säger saker som att ”vi ska hålla ihop nu”, ”ingen ska få ta Norge ifrån oss”, dvs. appeller som hördes efter Utøya-katastrofen, men som var vanliga även före den.

Norge uppbådar alltså lätt en nationalistisk känsla vid även enstaka mord, vilket vi inte gör i Sverige. Det är också mycket vanligt att man slår upp kända personers död på första sidan

och gör så att läsarna kan underteckna kondoleanslistor. Det gäller idrottsmän, politiker och andra som gjort sig bemärkta i något avseende.

Man kan se på allt detta som en medieetisk fråga eller som kulturell skillnad mellan Sverige och Norge. Är det det norska folket som känner starkare inför dödsfall eller är det den norska pressen som förstorar upp dem i möjligen kommersiellt syfte? Jag vet inte.

Ord spelar en stor roll i sorgeprocessen men det är oklart hur. Alldeles efter Utøya-händelserna höll statsminister Stoltenberg ett tal, präglat av (alltför) stora ord. Dådet skulle bemötas med ”mer demokrat” och Utøya skulle ”tas tillbaka”. Någon mer demokrati har

Norge nog inte sett av och när förslag nu framställs i Norge om att bygga om lägret på Utøya så möts det av krav på avgång för de ansvariga. Det är som orden som sades när sorgen var som störst bara var stora ord.

Det kan ju vara legitimt att trösta sörjande människor med överdrivna ord men risken finns att somliga tror på dem. Någon har sagt att ”sådant som man bara kan prata om vet man inget om, men sådant man kan mäta känner man till.” Det ligger något i det. Ordstävet går faktiskt att översätta till vår skoldebatt när vi lätt dränks av ord från progressiva krafter som vill bort från katederundervisning, vill ha eleven i centrum, utöka mer demokratiuppdraget. Det blomstersmyckande orden döljer vad som egentligen menas och lite pressade kan proggarna ofta inte konkret närmare precisera vad man menar.

”Sådant man bara kan prata om vet man inget om”.

Psykiatrin - en bransch i kris.

 

Psykiatrin är en krisbransch i hela världen. I Norge har självmorden inom psykiatrin ökat med 33 % under de senaste tio åren. Orsaken sägs vara att personalen inte är tillräckligt kunnig för att tyda signaler hos patienter att de är akut självmordsbenägna. Man skyller i Verdens Gang, som rapporterar om detta, på underordnad personal men okunnigheten är säkert lika stor på läkarhåll. Under 2010 begick 547 människor självmord i Norge, och av dem skedde 131 inom psykiatrisk vård. I Sverige ser siffrorna ännu värre ut.

Psykiatrin är i kris. De psykiatriker som arbetar med egen praktik på stan i Sverige ger sällan några andra behandlingar än att skriva ut psykofarmaka. I deras utbildning finns oftast ganska lite psykologi och de fungerar därför dåligt i sin roll som rådgivare när människor har psykiska problem. Jag har på olika sätt varit i kontakt med patienter till många praktiserande psykiatriker och slutsummeringen blir trist. En mängd lugnande och sömngivande medicin har skrivits ut men i övrigt har samtalen varit fattiga och brustit i meningsfullhet. Det finns psykiatriker som har utbildning i psykodynamisk terapi eller i kognitiv beteendeterapi. Det är sällan värt pengarna eller tid att besöka en psykoanalytiskt inriktad läkare eftersom de teorier som läran och behandlingen bygger på är ovetenskapliga. Följaktligen blir terapin som att famla i mörkret och den enda glädjen man kan få är om själva kontakten med läkaren blir god.Kognitiv beteendeterapi är betydligt mer verifierad av forskningen och kan hjälpa patienter med t.ex. depression. Den psykiatri som utövas på våra sjukhus lider av samma brister som den öppna psykiatrin.

Pengar har östs över psykiatrin i flera omgångar. Jag undrar personligen vart de har tagit vägen. Jag misstänker att man har en övertro på psykiatrin. Denna övertro borde ha fått sig en knäck i och med Breivikrättegångarna. Där framträdde några psykiatriker med fantasifulla diagnoser som ibland illustrerades med små detaljer från Breiviks rörelsemönster. Mitt i allt det hemska blev det en dråplig uppvisning av en bransch i kris.

Diagnoser hit och dit

 

Som lärare och forskare i psykologi är det fascinerande att följa rättegången mot Breivik i Oslo. Den sänds ju direkt bl.a. på Verdens Gang (vg.no). Stämningen har lättat lite i rättssalen sedan de första dagarna och skämt och skratt ibland. Målet har nu pågått fyrtio

dagar.

Psykiatri är en märklig disciplin. Den har inga hållbara övergripande teorier utan bygger i stor utsträckning på enstaka iakttagelser av patienten, i detta fall Breivik, som ibland övertolkas på det mest fantastiska sätt. Att Breivik skrev mycket blev till hypergrafi och att hans ögonrörelser syntes märkliga tolkades också som tecken på psykisk sjukdom. Att han hade hängt bakom spårvagnen ibland i unga år blev också patologiserat som riskbeteende, men medlemmar av rätten hade själva gjort det i sin ungdom visade det sig. Om fantasiord var patologiska neologismer eller inte blev ordentligt diskuterat i rätten. Till råga på allt så koncentrerade sig olika psykiatriker på olika beteenden och utsagor hos Breivik och kom därför fram till helt olika diagnoser. Schizofreni, narcissism, Aspberger och Tourette; diagnoserna haglade.

Problemet med psykiatridiagnoser är att de säger något om orsaker till skeenden som redan har hänt. De vet vad Breivik har gjort sig skyldig till och söker sig bakåt i tiden för att se tidiga tecken på psykisk störning. I ställe för att förutsäga (predicera) försöker de postdiktera.

Den som söker den finner. Det är mycket beklämmande för mig som är insatt i psykologi att höra de spekulativa utsagor som psykiatrikerna i Oslo öser ur sig. Det mesta de säger har ingen som helst stöd i vetenskap utan närmar sig litteraturforskarens tolkning av romanfigurers karaktärer. Det är svårt att förstå hur psykiatrin kan ha så stort inflytande i dagens värld. Mycket pengar tilldelas psykiatrin men vilka resultat de kommer till är höljt i dunkel. Den vanligaste insatsen som praktiserande psykiatriker gör är att skriva ut psykofarmaka. Få av dem praktiserar psykoterapi och vissa av dem använder  då psykodynamiska teorier, vilka inte har några som helst vetenskaplig grund.

Min åsikt är att psykiatrin borde utsättas för en genomgripande granskning.