måndag 17 september 2012

Varför fruktar lärare klarspråk?



 

Det diskuteras mycket i olika fora om hur kunskap och förståelse i skolan ska bedömas. Vårt språk är väl försett med adjektiv för att beskriva allt från personer till prestationer. Elevers prestationer måste bedömas i skolan men en elev får inte anses sämre än en annan, och ingen heller bättre än en annan elev. Så tänker i all fall en del lärare. Följden blir dimmiga resonemang där värderande ord undviks trots att värderingar ju ligger under alla former av bedömningar. En representativ lärare som vägrar ta värderande ord i sin mun är Monika Ringborg, som i en kommentar på sin blogg skriver följande:

Själv bedömer jag inte någonting efter Bra, Dåligt och Gränsfall. Jag är allergisk mot betygskriterier som innehåller dessa värderande ord som Bra och Dåligt. Det riskerar skapa ett godtycke. Man bedömer vad någon kan, har nått förståelse om och på vilken nivå detta når upp till. Om det är ett bra eller dåligt kunnande/förståelse är i det fallet inte aktuellt att utröna. Om man klarat något kan man aldrig ha klarat det dåligt. Så varför då lägga till – att individen klarat det bra. Om hon klarat det, ja då räcker väl det.

Jag svarade henne så här:

Denna rädsla för att tala klarspråk! Låt oss då säga att elevernas prestationer hamnar på olika nivåer i stället. Om de som ligger på högre nivåer är bättre än de som ligger på lägre nivåer lämnar vi därhän.

Ska vi få någon hyfs i skoldebatten måste ju vissa elementära språkprinciper följas. Man kan inte trolla bort vissa ord för att man inte vill låtsas att man faktiskt värderar elevernas prestationsnivåer. Då blir diskussionerna löjliga och naiva och utan den klarhet som goda debatter bör sträva efter.


17 kommentarer:

  1. Bertil

    Jag vågar ta ordet Bra i min mun - min poäng är att jag inte bedömer efter att något är bra, då detta riskerar att skapa ett godtycke. Jag kan tycka eller uppfatta att något är bra, som inte når upp till betygskriterierna. Det är dessutom skillnad på ett värderande och en värdering. Det sistnämnda är något vi aldrig kan trolla bort. Men vi kan vara nyanserad gällande olika värderingar.

    För övrigt står jag för varje ord jag har skrivit, men det är inte av rädsla för att tala klarspråk.

    Jag tror att varje debatt vinner på att inte tillskriva andra debattörer något man inte har en aning om. Jag är inte ett dugg rädd. Har tagit ställning, vilket är något helt annat.

    SvaraRadera
  2. Så många ord du använder för att förklara att det är vissa ord du inte använder! Något kan enligt dig vara bra som är underkänt om jag har förstått dig rätt. Då betyder dimensionen bra - dåligt något annat än vad som är vanligt då?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland får jag känslan av att behöva skriva en hel bok, med tanke på hur visst tolkas.

      Radera
    2. Bra. Vad ska boken heta? Klarspråk i skoldebatten?

      Radera
  3. Det behöver inte nödvändigtvis vara en rädsla (som psykiskt tillstånd) som resulterar i att en del lärare vägrar uttrycka sig explicit och logiskt koherent, det kan vara ”listighet”, ”slapphet”, ”bristande kunskap om hur man gör” eller egennyttigt intresse.

    Som jag har poängterat vid tidigare inlägg ”konsten” att tala ”meningslöst” och med avsaknad av adekvat argumentation, premisser och slutsatser (som baseras på vetenskaplig grund) har varit ytterst förekommande på LHS (med några distinkta undantag).

    Det föreligger ej i mina intressen att bedöma eller värdera personer bakom orden, men jag vill gärna bidra med en undersökning av de ovanstående påståendenas validitet och konsekvens. Jag gör detta genom att analysera och problematisera steg för steg.

    a) Författarens ord: "Själv bedömer jag inte någonting efter Bra, Dåligt och Gränsfall".

    Detta ter sig som ett generellt påstående som betonar vikten att inte ta ställning inför åtminstone en tregradig skala (bra, dåligt och gränsfall).
    Konsekvens:

    A1) En A- prestation ska inte kunna betecknas som bättre i proportion till D-prestation utan, låt oss säga, enbart ”högre”. Detta ger: A högre än D

    A2) En högre prestation A är inte ”bättre” än en prestation D.
    Slutsats: Prestationer A och D är lika bra eller lika dåliga eller lika ”gränsfall” trots att prestation A är högre i förhållandet till D!

    Studenterna behöver i sin tur inte vara motiverande att prestera ”högre”, eftersom det går lika bra med att få ett neutralt ”något som helst”. Slutsatsen blir att både ”högre” och ”lägre” blir betydelselösa. Och detta är et motsägelse (grov epistemologisk felaktighet) på grund av att:

    Om A= (betygssättningen har betydelse) så B= (”högre” respektive ”lägre” har betydelse).
    Vilken betydelse?

    Betygskriterierna (som fordrar bedömning) existerar och tillämpas som ett metodologiskt utvärderingsredskap där varje betyg i sig utgör ett autonomt värde. Att neutralisera detta värde är inte enbart irrationellt, utan även egendomligt.

    b) Författarens ord: ”Jag är allergisk mot betygskriterier som innehåller dessa värderande ord som Bra och Dåligt. Det riskerar skapa ett godtycke”.

    Mot denna form av svåra ”allergiska” besvär rekommenderar jag en portion ”betygskriterieläsning” minst två gånger per termin och en gång per vecka i fall osäkerheten uppstår.

    Godtyckligheten skapas av bedömaren när det saknas normativa inramningarna. Ju flummigare kriterieunderlag är desto mer godtyckligt blir det.

    Fortsättning följer...

    SvaraRadera
  4. c) Författarens ord: "Man bedömer vad någon kan, har nått förståelse om och på vilken nivå detta når upp till. Om det är ett bra eller dåligt kunnande/förståelse är i det fallet inte aktuellt att utröna".

    Detta påstående är egentligen ”fantastiskt” och det underminerar varje form av försök att redogöra för en student/elev vad som saknas för att uppnå det önskvärda kunskapsmålet.
    En annan konsekvens är att utvecklingssamtalet inte skulle ha någon funktion likaså en återkoppling beträffande kunskapsutveckling, eftersom i en rät linje som saknar ett startmål A= (bra) till ett mål B= (bättre) har begreppet ”utveckling” ingen förankring alls!

    Men låt oss illustrera detta med en naturvetenskaplig exemplifiering.

    Vi antar att vi har ett nybildat vattenpolo lag A (förtjusande sport) som ska kunna överleva en match mot andra väletablerade lag och A består av individer som ska lära sig speltekniken och spelreglerna (de måste bli upplysta om det) och göra mål. Mål skulle i sin tur innebära bättre förutsättningar att kvalificera sig vidare i serien. Det faller sig logiskt att anta att om a= flera mål så b= bättre resultat. Och visst kan man nöja sig med att bara simma eller veta vad bollen har för färg, men det hjälper ej någon att uppnå målet. Kunnande måste både vara relevant och bättre (än det) för att leda till ”målet”.

    På samma sätt förhåller sig kunskapsmålet och kontexten som studenterna kommer att utmanas i kallas samhället!

    Det är anmärkningsvärt att den mest centrala fråga med avseende på bra eller mindre bra kunnande/förståelse inte är ”aktuellt att utröna”.

    d) Författarens ord: "Om man klarat något kan man aldrig ha klarat det dåligt. Så varför då lägga till – att individen klarat det bra. Om hon klarat det, ja då räcker väl det".

    Logisk koherens och konsekvens:
    a) (I lägre värdegrundsorder). Varför behöver man ha några betyg, värdegrund, lektioner, lärare och undervisningar när man ha klarat sig att komma till skolan?

    b) (I högre moralisk order). Person Q och person T har klarat samtliga sina skjutvapenlektioner och snart är de klara med sitt vapentillstånd. Q använder sitt vapen för att jaga älg medan T firar sin första tillståndsdag genom att skjuta på förbipasserande bilar. Visst har båda klarat sig bra under skjutexaminationen?

    En värld med förnuft, reflektion, eftertanke och explicit språk utgör en bättre värld, men förmodligen en värld med mer ansträngningar…

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag såg att jag glömde att signera (ej så förekommande)

      konstantin meleounis

      Radera
  5. Filosofen

    Oj, det är fantastiskt att man kan få ut så mycket av min lilla korta kommentar. Nåväl, jag har bedömt examinationer i 14 år, så jag kan ta det med en smula humor. Jag hoppas du inte förväntar dig att jag skall svara på det. Spar mig inför bedömningarna i oktober.

    ;-)

    SvaraRadera
  6. Jag tycker att det är bra att du tar upp Monikas yttrande och får god hjälp att dissekera det. Det är viktigt att vi talar klarspråk om att eleven är värd klarspråk och att vi ska ha höga förväntningar om att elever gör något bra även av bittra besked. Sen tycker jag att Monika lever upp till saker jag värderar högt om avgränsning av omfång på det man uttalar sig om och stringens kring att lärares professionella bedömningar enbart ska handla om kursplanemål. Monika resonemang ska nog inte härmas men det verkar fungera för henne.

    Vill man som lärare tala klarspråk finns det många ovanför i hierarkierna som börjar prata om människosyn och felaktiga värderingar så lärare som är rädda om jobbet gör bäst i att vara lite återhållsamma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jan!

      Kanske är det så att jag talar på ett sätt med er på bloggare och på ett annat sätt med mina studenter. Det är ingen här som vet hur jag talar med studenterna, men de tror sig veta det. På grundval av några meningar i min egen blogg. Det är vanskligt att blanda ihop bloggaren med yrkesutövaren. I så fall skulle inte många av oss vara i fas med de yrken och titlar vi har.

      Sen får vi ju inte glömma bort att vi ser på saker och ting på olika sätt. Jag strävar efter att bedöma så värderande-fritt som det bara är möjligt. Ett sätt är att radera de ord som kan uppmuntra till ett onyanserat värderande. Om man uppfattar det som naivt, ja det bjuder jag på.

      Märkligt att man slår ner på det, som Bertil gör. Borde det inte glädja honom istället att det finns lärarutbildare som har den strävan och ambitionen och jag är inte unik. Nej, det kallar han för naivt.

      Radera
  7. Monika Ringborg

    Jag kan försäkra dig att man kan skriva väldigt mycket, meningsfullt, rigoröst analytiskt, logiskt koherent och i sakförhållande. Men då fordras att upplysningsobjektet brinner för det specifika temat, är en forskningssjäl och tar sin vetenskapliga/filosofiska lärarroll på allvar.

    Oroa dig inte om din respons, den är i enlighet med den gamla Oj-vad-jobbigt-att-svara LHS tradition (finns dock distinkta undantag) och den överskrider ej mina förväntningar.

    Det som bekymrar mig mest är inte att du kan ta välbyggda, sakliga och genomtänkta argument med ”humor” utan snarare att 14 års erfarenhet (argument?) inte har varit tillräckliga för ett tankeparadigmskifte.

    Slutligen och som jag poängterade i mitt inlägg, min validitetsundersökning vänder sig ej mot personer utan mot vad dessa individer har skrivit eller sagt. Jag gör min plikt (och jag trivs med detta).

    Mitt inlägg är förmodligen för allvarligt för att du ska ta det på allvar. Men finner du modet och fokus får du gärna ge dig en frivillig chans till insikt…

    konstantin meleounis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej filosofen, jag är inte präglad av LHS-traditionen. Tvärtom! Men jag har varken tid eller tycker det ens är någon mening med att ge respons. Eftersom jag vet att det inte har någon betydelse hur tydlig jag än är, när det handlar om olika sätt att se på saken.

      Och vad svarar jag på detta:

      "Men då fordras att upplysningsobjektet brinner för det specifika temat, är en forskningssjäl och tar sin vetenskapliga/filosofiska lärarroll på allvar."

      Nej, jag är inte på samma nivå som du.

      Radera
    2. Min filosofiska/vetenskapliga indoktrinering tillåter inte mig att dra några förhastade slutsatser eller ens ägna mig åt meningsmisstolkningar (och jag vill inte utsätta någon för orättvisa). Detta innebär att innan jag uttalar mig ser jag gärna att du tydliggör vad du menar med ditt sistnämnda uttryck om ”nivåerna”.

      Tack på förhand

      konstantin meleounis

      Radera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  10. Monica Ringborg,

    Orsaken till att jag har försörjt dig med en omfattande argumentation, exemplifieringar, analogier och konklusioner är för att skydda din egen kunskapsintegritet och inte utsätta dig för nonsens (en gammal vetenskaplig och filosofisk tradition, se vetenskapsteori!). Hela min respons syftade till att upplysa dig och belysa om din avsaknad av logisk koherens, konsekvenstänkande och verklighetsförankring i dina utsagor, d.v.s. att lokalisera den flummiga kärnan i din meningsutbyggnad.

    Hade du stannat vid att inte återkoppla mig alls hade jag nog inte skrivit detta inlägg, men eftersom du föredrar att skriva diffust och enligt flumtraditionen, vill jag uttrycka följande:

    Pedagogen,

    Du underskattar dig när du anser att det inte finns en mening med att respondera och din personliga devalvering blir ännu mer absurd när du uppger att anledning till din handling är att:

    ” Eftersom jag vet att det inte har någon betydelse hur tydlig jag än är, när det handlar om olika sätt att se på saken”.

    Vad kommer detta pseudovetenskapliga påstående ifrån? Hur kan du veta om sådana företeelser (jag måste ha missat detta moment i ”magi”) om du inte använder dina egna fördomar som ditt främsta redskap? Eller är det din ”erfarenhet” som talar?

    Nej du, din tydlighet skulle absolut spela en väsentlig roll för mig (och flera andra antar jag) och jag tror ej att denna är så dyrbar hos dig att den enbart kan illustreras vid ”speciella” tillfällen. Dessutom kräver konsten att vara tydlig ett långvarigt engagemang och ”plågsam”, men nyttig intellektuell verksamhet. Erfarenheterna som sådana saknar betydelsen om du inte har haft tid för att bearbeta dessa kognitivt och komma fram till en slutsats. Men det verkar så att tidsbristen är ett av ditt huvud motargument även i flera andra bloggresponsen och paradoxalt nog finner du lust i att upprepa dig så många gånger så att man kan uppfatta dig som att: du skriver mycket och i flera timmar om dagen för att tala om att du inte har tid att skriva!

    Din apologi om tiden är även orimlig med tanke på alla dessa bloggar du deltar i (och chattar och tycker och känner…).

    Avslutningsvis och med avseende på ”nivåerna”: För att undvika eventuella semantiska misstolkningar gav jag dig möjligheten till en förklaring. Dessvärre kom denna förklaring aldrig fram vilket gör att jag kommer att bedöma dina ord utifrån det befintliga underlaget (som försäkringskassan brukar göra!).

    Det föreligger inte i mitt intresse att utvärdera några ”nivåer” hos dig (trots min specialisering i betygssättning och utvärdering) men det är alldeles uppenbart (och även bekräftat) att du inte befinner dig på en ”nivå” där du kan uttrycka dig meningsfullt, rigoröst analytiskt, logiskt koherent och i sakförhållande. Dessutom innefattar inte din ”nivå” att du har ett brinnande intresse för det specifika temat, är en forskningssjäl och tar din vetenskapliga roll på allvar. Om denna nivå i sin tur är hög eller låg låter jag andra vetenskapsmän att bedöma.

    Ironisk nog måste jag påpeka att du inte ens kan prata eller veta vare sig om min eller din nivå eftersom detta skulle klassas som en värdering i sig som i sin tur kräver mättning, metodologiskt redskap, argument och även viljan till insikt. Och du håller väl inte på med sånt som riskerar att framkalla allergiska besvär hos dig…

    Lycka till med ditt uppdrag!

    konstantin meleounis

    SvaraRadera