I slutet av 1900-talet - saligt i åminnelse! - gjorde jag en
undersökning som rörde vad barn i olika kulturer var rädda för. Det var
svenska, Jemenitiska, indiska och ungerska barn och ungdomar i åldrarna 12, 15
och 18 som ganska fritt fick beskriva vad de var rädda för. Separation var
något som främst flickorna fruktade, medan pojkar i olika kulturer var lite
rädda för auktoriteter av olika slag. Sverige skilde ut sig på en punkt. De
svenska barnen beskrev inga situationer alls från skolans värld. Och det var ju
ett bra resultat.
fredag 29 juni 2012
Skämmer skolan bort eleverna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag ser ingen motsättning i höga krav och att inte få elever att känna att de har misslyckats.
SvaraRaderaSom jag ser det, skall vi inte ge budskapet att något som inte blir inlärt vid ett speciellt tillfälle är ett misslyckande. Att jobba hårt för någonting, med vissa högt ställda krav kan vara stimulerande om man vet att det inte leder till en uppfattning hos andra och lärare, samt föräldrar att det är ett misslyckande. Att inte få godkänt på ett prov är inget misslyckande. Det hör liksom till inlärningsprocessen att inte alltid klara av proven. Man lär sig mycket av det man kan, men också genom att få veta vad man inte kan. Och här är proven viktiga.
Det som jag efterlyser mer är att eleverna får möjlighet att göra om proven. Om inte, så tror jag många får en känsla av misslyckande eftersom det är kört gällande betygssättningen.
Beröm leder endast till, enligt forskning (vilken kommer jag inte ihåg just nu) att man lär sig av fel anledning, dvs. man lär sig för att få beröm. Men vad händer om berömmet uteblir?
Under min doktorandutbildning blev jag riktigt illa åtsatt några gånger, vilket jag inte var ensam om att bli. Även om jag i rena ilskan kämpade på i syfte att minsann visa dom, satte det vissa fullständigt onödiga spår hos mig under några år gällande tilliten till andra. Och jag var ändå vuxen! Det hade kunnat sagts och hanterats på ett helt annat sätt. Att totalt såga det människor arbetar med, så det fäller av på personen i fråga, är som jag ser det fullständigt onödigt.
Fingertoppskänsla hos lärare och andra kanske inte är så dumt att ha.
Omproven är ju standard i dagens skola. Att få nya, nya, nya och nya chanser är nutidens melodi, det vet du säkert, Monica Ringborg. Frågan är bara hur långt man ska sträcka sig. Om en niondeklassare haft fem chanser till omprov men ändå kräver en chans till sista veckan i skolan....ja, hur gör man? Är det tillåtet som lärare att ha någon form av deadline??? Eller finns det också nackdelar med att vika sig fyrdubbel i sina ansträngningar att få alla elever godkända? En risk kan vara att unga får en orimlig bild av samhällets krav, vuxenlivet väntar ju faktiskt runt hörnet....
SvaraRaderaJag tror att om någon inte klarar av ett prov efter fem gånger, behöver den eleven troligen hjälp på annat sätt än att få chansen att göra provet. Det gäller väl för oss lärare på vilken nivå vi än befinner oss att kunna avgöra långt tidigare än efter fem prov, om vad det handlar om. Skillnaden mellan när man undervisar eller och vuxna är att de sistnämnda är just vuxna.
RaderaJag anser att man skall deadline - helt klart, men ändå kunna vara flexibel.
Skillnaden mellan när man undervisar elever och vuxna ... skall det vara.
RaderaDet handlar inte om att misslyckas fem gånger, det handlar om att inte dyka upp på inbokad tid. Den som vill ha hjälp får hjälp. Problemat handlar om elever som inte vill. Inte förrän de inser allvaret i alla fall och det kan vara väldigt sent...
RaderaVet inte vad du menar med att man ska ha deadline men vara flexibel, men antar att du menar att vi ska fortsätta som idag, det vill säga med stora ord klargöra att eventuella omprov ska göras senast den x juni, men sedan acceptera även de som kommer efter x juni....
Risken, som jag ville påtala, är att vi curlar unga människor i så hög grad att vi gör dem en björntjänst. Jag har hört om åtskilliga exempel på unga som inte fattar att man måste vara i tid på praktiken för att få chans till sommarjobb och bra referenser. "vadå, jag måste väl få en chans till?"
Jag talar inte om dom som "slarvar" eller av andra anledningar "struntar" i att komma till proven. Däremot kanske dessa elever behöver stöd på annat sätt, än att få upprepade möjligheter av samma typ av prov. Varför slarvar och struntar de i det - för att de curlas - räcker det som förklaring? Åtgärden - nu stryper vi alla möjligheter för dem, så de får lära sig hur det skall vara! Här skall inte daltas längre!
RaderaJag menar att man kan vara flexibel även om man har en deadline om det t.ex hänt eleven något eller i dennes närhet. Eller att det är en elev som verkligen kämpar men inte når ända fram. Inte att man gör det till en regel att vara flexibel. ;-)
För övrigt kan jag hålla med dig om att vi i vår generation kanske av rädsla för att göra fel, curlar de yngre generationernas barn. Men det måste finnas ett mellanting. Att gå från curling till stenhårda krav och tvärstopp är inte någon bra lösning. Det skapar nog fler och värre problem i förlängningen.
Att påpeka att vi håller på att trilla ner i ett dike är inte ett argument för att hoppa ner i ett annat dike. Med andra ord - den som hävdar att vissa saker håller på att bli för slappa behöver inte ställa upp på en återgång till caligula-skolmetodik.
RaderaEn viktig poäng Bertil. Misslyckanden behöver göras odramatiska, för det är när vi hanterar och lär oss av misslyckanden som vi lär oss att lyckas.
SvaraRaderaNej, det gäller bara att komma upp på vägen.
SvaraRadera