En vetenskaplig förskola?

-->

Wolf, Jenny (2013). En förskola på vetenskaplig grund Didaktisk tidskrift, vol. 23, no. 1,

 s. 417-427 (Sök på didaktisktidskrift.se)

Jenny Wolf har tagit sig före att i Tomas Kroksmarks Didaktisk tidskrift söka besvara några viktiga frågor för förskolans del: Hur uppfattar förskolepedagoger vetenskaplig grund? Hur tycker de att de får kontakt med vetenskapligt grundad kunskap? Vilka modeller anser sig pedagogerna ha i sin undervisning?

Diskussionen om vikten av en koppling mellan skolans utbildningsinsatser och vetenskapens landvinningar har diskuterats länge. Det är uppenbart att det funnit en spricka här som varit svår att överkomma. Wolf s ambitiösa försök måste därför hälsas med glädje.

Wolfs artikel belyser direkt och indirekt forskningens svaga ställning i förskolan. Hon tassar runt det vetenskapliga och får nästan inga svar på sina frågor utom de förväntade: Man vill ha mer vetenskap, man tror på Reggio Emilia och man tycker att ens ”beprövade erfarenhet” väl stämmer med de vetenskapliga teorier man uppfattat. Men man vill veta mer. Ett uppenbart hinder i vägen för att pedagogerna ska kunna tillgodogöra sig forskning på ett effektivt sätt är att det i deras utbildning inte ingår någon högre grad av vetenskapligt tänkande. Pedagoger som Kroksmark försöker få dem att förstå vetenskaplighet, men han faller i fällan och gör forskning för enkel och populistisk. Den fenomenografi han och andra forskare sprider bland sina adepter är alltför filosofisk och avlägsen från skolvärlden för att ge något väsentligt till kunskapstörstande pedagogerna. Denna ansats har också sin del av skulden till att så många uppsatser på olika nivåer i akademien nuförtiden består av tämligen enkla intervjuundersökningar med ett fåtal informander.  Upplevelsestudier har ersatt mer handfasta undersökningar även när det gäller så påtagliga ting som klassrumsinteraktion och lärande.

Jenny Wolf har förmodligen av dåliga rådgivare inspirerats att göra just en sådan intervjuundersökning med sex förskolepedagoger för att undersöka de ovan återgivna forskningsfrågorna. Hennes intervju lider av de svagheter som är så förskräckande vanliga.

Att Wolf själv intervjuar alla sex personer, gör analys och urval ur intervjuerna för publicering och hur detta systematiskt kan påverka resultaten diskuteras inte alls. Dessutom menar Wolf uppenbarligen att hon kan avläsa och tyda kroppsspråk och ansiktsminer hos de intervjuade, vilket närmast är omöjligt att göra på ett vetenskapligt acceptabelt sätt.  Att deltagarnas förförståelse varierade starkt tog man inte reda på före intervjuerna.

Att Reggio Emilia felaktigt åberopas som en forskningsbaserad inriktning av en av de intervjuade visar hur svagt det kritiska och vetenskapliga tänkande är förankrat. Den vanliga nackdelen med kvalitativa studier är att omfattande intervjudata till slut ska tvingas in i ett antal färdiga kategorier som slätar ut studiens fynd. Dessutom är de sex utvalda pedagogerna  knappast representativa för sin yrkesgrupp. Det är märkligt att den enkla metoden att intervjua och sedan ordna intervjusvaren i grupperingar kallas fenomenografi. Jag tycker det är en missvisande benämning.

Jenny Wolf är inte så mycket att klandra. Hon har producerat en välskriven artikel men begåvad som hon är borde hon tänka om vad gäller den syn på vetenskaplighet hon fått sig till livs av sina mentorer.

Skolan och kritiskt tänkande

Skolans undervisning ska bygga på vetenskapliga metoder. Det är ett faktum som fastslås så ofta i skoldebatten att man blir lite misstänksam. Är det verkligen så att lärare dels i sina metoder använder vetenskapligt underbyggda ansatser, dels är någorlunda insatta i den senaste forskningen i sina specialämnen? Tillsammans ska ju den vetenskapliga inriktningen ge upphov till ett kritiskt granskande synsätt, som bör genomsyra undervisningen. Denna kritiska hållning ska ju hjälpa den demokratiska medborgaren att orientera sig i en värld fylld av förvirrande budskap.

Men ute i samhället möts eleverna av en massiv påverkan som snarare betonar ett långt ifrån vetenskapligt, kritiskt värderande eller demokratisk synsätt. Låt mig ta några exempel.

I tv-kanalen sjuan körs sedan länge ett program som heter Det okända. Där presenteras på fullt allvar familjer som har problem med spöken! Familjemedlemmarna i de besökta hemmen har olika, ofta diffusa och obehagliga upplevelser av ljud, rörelser i rummen och glimtar av svåridentifierade ”spöken”. Det inkallade mediet förklarar alla problem med andar som går igen av olika skäl och fördriver dem sedan på olika sätt dessa och familjen blir nöjd. Programledaren Caroline Giertz tar det hela på fullt allvar och antecknar flitigt allt mediet kommer fram till. Det är ytterst anmärkningsvärt att en tämligen stor kanal som sjuan använder sin programtid för att föra ut vidskepliga, antiintellektuella och vilseledande information till allmänheten. Förmodligen är deras förklaring att de ger folk det de vill ha. I så fall har skolan och samhället misslyckats i grunden. En annan besläktad irrlära är astrologi som är populär bland delar av befolkningen.  En hel del människor i vårt land låter sig förledas av horoskop, ”på skoj” som de säger, men många tidningar excellerar i horoskop för olika stjärntecken. Säkert är där motivet också att man vill ge folk vad de vill ha.

Det är faktiskt inte ofarligt när extremt osannolika och vilseledande sätt att betrakta världen sprids. De falska idéerna marknadsförs ofta med en kvasivetenskapligt synsätt och med

ett glidande och förföriskt  språk. Upplevelser får företräde före fakta.

Vissa marknadsförare och tyvärr också vissa forskare befinner sig på olika vis farligt nära gränsen till den dunkla verklighetens värld. Reklam består ofta av halvsanningar och diffusa formuleringar som ”kliniskt testad” och försök att spela på människors delvis omedvetna behov. Bland behov som ofta brukas är sex, önskan att bli omtyckt och status. Försök har inom branschen gjorts med subliminala budskap (sub limen = under tröskeln) som presenteras visuellt eller auditivt så snabbt eller förvrängt att människors kritiska tänkande inte hinner kopplas på utan budskapet går direkt in i vårt medvetande. Det är okänt i hur grad detta knep används i dagens reklam men att det har gjort det har jag själv sett exempel på.

Viss forskning har färgats av postmodernistiska strömningar. Dit hör bl.a. feministisk forskning och pedagogik och didaktik. Postmodernism kännetecknas av ett i grunden sympatiskt relativistiskt synsätt, som säger att det inte finns några sanningar. Detta är ju i viss mening sant. Men drivet så långt som att påstå att alla upplevelser och erfarenheter är lika sanna gör att vi hamnar i en form av värdeanarki. Inom skolforskningen leder detta till att man gärna genom intervjuer söker ta reda på hur en viss grupp människor känner och upplever vissa bestämda fenomen. Denna inriktning på individers självrapporterade känslor och erfarenheter leder oss bort från en mer objektiv syn på människors livs och utveckling och försvårar därmed kraftigt utvärderingar av reformer av olika slag.

Det är bedrövligt att se att den begynnande satsningen på s.k. modellskolor i landet helt låtit sig lånas till de mer diffusa idéströmningarna. Så är t.ex. fallet hos de s.k. modellskolorna i Gränna och Karlstad. När man där ska introducera forskning för aktiva lärare så satsar man just på den undanglidande upplevelseforskningen, som visserligen kan vara intressant och rolig att utföra men sällan leder till några användbara resultat.

Så sluts cirkeln.

Skolan ska stå för ett kritiskt och vetenskapligt tänkande, men ute i samhället finns flera rörelser som arbetar emot sådana synsätt. Bl.a. via media och propagandabranscher, som reklamindustrin motarbetas kritiskt tänkande och den forskning som står skolan nära är på väg att gå samma trista väg. Skolans mål att stå för ett riktigt ifrågasättande och kritiskt tänkande måste stärkas och inte bara i ord hylla demokrati och demokratiska värden. Den kanske viktigaste uppgiften för den demokratiska medborgaren är just förmågan att genomskåda dunkla budskap från demokratin dödgrävare och att lära dem att uppskatta ett rakt, ärligt och distinkt språk.

Är pedagogik en vetenskap?

Djupa kunskaper i  e t t  ämne kan aldrig ersättas eller ens till dels kompletteras med pedagogisk kompetens.
Pedagogik är i mångt och mycket ett hantverk, inte  en vetenskap (som den gamle pedagogikprofessorn Torsten Husén så riktigt påpekade). Pedagogik har ämnefierats helt felaktigt; det finns inget sådant som en pedagogisk vetenskap värd namnet. Ämnet hämtar och lånar från sociologi, psykologi mm och lämnar mycket övrigt att önska vad gäller sin vetenskapliga status. Inom ämnet förekommer så många olika motstridiga uppfattningar så kompetens kan innebära så  skilda ting. Jag tror att kritiskt tänkande och vanligt sunt förnuft kan klara av ett ledarskap i skolan. Det gäller där att inte ge efter för lärares krav och dessutom införa ett sant kritiskt tänkande hos lärarna, att ta hänsyn till sin personal och inte tro att man själv kan avgöra allas pedagogiska kompetens, whatever that might be...

Om man tittar på de lärare som bloggar så kan man se vilka ofantliga skillnader det finns i konkretion och precision i skrivandet. Jag tror att man kan utgå ifrån att sättet att skriftligt presentera sig till stor del avspeglar hur man är som person. Vi har på nätet lärarbloggare som bidrar med kaskader av ord, i en förmodad avsikt att vara litterära, där divergent tänkande fritt får ange ordvalet  till precisionsuppfyllda, klart tänkande, distinkta bloggare vars budskap tydligt framgår. Att leda dessa disparata figurer till någon enhetlig pedagogisk metod låter sig knappast göras.

Det är en ofantlig professionell brist hos de lärare som tillåter sig applådera och hylla den första  sortens postmodernistiskt smittade bloggare, vilka är totalt främmande för  vetenskaplighet i dess ursprungsbetydelse, utan snarare står för det som gemenligen kallas flum.

Att försökas vara en Tomas Tranströmer i en lärarblogg är kanske inte så eftersträvansvärt.  Att låta sig imponeras av sådant dömer både  utövaren och disciplerna.

Forskande lärares dilemma

Både skolans arbete och innehåll ska bygga på ett vetenskapligt tänkande och på beprövad erfarenhet. Vad det senare står för vet ingen egentligen, så det bryr jag mig inte om här.

Forskning – en framgångsfaktor heter en konferens som äger rum i november i år  i Stockholm och man kan utan att ha tagit del av den förstå att där hyllas allt som benämns forskning som lärare bedriver. Men kan vi inte stanna upp och helt allvarligt tänka på vad vi vill att en vetenskapligt utbildad lärare ska kunna? Förutom att få en allmän uppstramning av det kritiska tänkandet (t.ex. för att kunna se igenom mer eller mindre förment vetenskapliga undersökningar i media) ska en forskningskunnig lärare kunna göra goda utvärderingar av lokala eller nationella pedagogiska insatser. H*n ska dessutom kunna ta del av vetenskapliga skrifter för att följa forskningen på sitt eget område, både nationellt och internationellt. H*n ska ha lärt sig att överblicka sammanhang och processer på ett djupare och mer givande  sätt. Inte minst blir den  forskningsorienterade läraren en verkligt mångsidig vägledare  i hur man organiserar utbildningen i sitt ämne.

För att kunna nå upp till denna nivå behövs minst en licentiatexamen, vari ska ingå en grundlig utbildning i alla sorters metodik. Man ska då inte kunna, med hänvisning till att man inte bör sätta siffror på människor och annat löst prat, smita undan en duvning i statistiska metoder. Många ser ner på statistik och de metoder den erbjuder, men i verkligheten är statistik en slags humanistisk matematik. Moderna statistiska metoder kan studera enskilda människor och grupper av människor på ett mycket pålitligt och djupt sätt. De som inte gillar statistik har sällan brytt sig om att studera ämnet. På många institutioner struntar man nästan i de kvantitativa metoderna och håller sig till de kvalitativa, vilka dock kan vara bra, rätt använda. Det är delvis därför vi inom exempelvis pedagogik och didaktik  får alla dessa intervjuundersökningar med ett mycket litet antal individer där deltagarnas upplevelser av något skeende eller fenomen ofta står i fokus. Sedan sammanförs dessa upplevelsebeskrivningar i grupper (ofta genom invecklade metoder med fina namn) och där står man med kanske fem olika svarstyper och vad ska man göra av dem? Det går ju inte att generalisera denna kunskap på ett enkelt sätt till andra skolklasser i Sverige. Därför måste våra forskande lärare ha en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder i bagaget för att kunna kalla sig just forskande lärare.

För den lärare som inte är insatt i forskningens problematik är det alltför lätt att lockas in i något som kallas forskning, men som i själva verket är en form av utredningsverksamhet, utvecklingsarbete eller något som närmast kan liknas vid diskussions- och frågestunder, där man sorgfälligt  dokumenterar det som sker. Sedan kallas ibland dessa dokumentationer "berättelser" och jämställs med analyser. Här gör amatörforskaren en vanlig sammanblandning, nämligen den mellan att beskriva något och att förklara något.

Frågan om forskningens roll i skolan är alltför allvarlig för att överlåtas till pedagoger, didaktiker och andra som är medvetet ensidigt insatta i forskningens möjligheter, risker och fallgropar. Det räcker med att titta på avhandlingar och kandidatuppsatser från skolforskningens högskolecentra för att förstå hur lätt man tar på forskningsbegreppet och hur man därvid lättvindigt låter studenter syssla med tämligen meningslösa, esoteriska studier som oftast saknar en grundval inom forskningen, nämligen en tydligt och rakt formulerad forskningsfråga. Vi måste utbilda våra lärare till sunda forskare med en bred analysförmåga.

Se vidare på min blogg och följ då gärna debatten mellan mig och Tomas Kroksmark (filer, se nedan). Professor Kroksmark vid högskolan i Jönköping  representerar en syn på forskning som inte alls stämmer med min, utan snarast kommer in under den smalare forskning jag beskrivit ovan . Kroksmark har dock inte presenterat sin egen vetenskapliga syn utan tycker att det behövs en särskild typ av forskning i skolan. Han famlar dock ifråga om lärarforskning, säger han, och det märker man i hans skrivningar och i hans adepters produkter. Jag har recenserat några alster på min blogg. Debatten mellan oss är intressant och viktig och har följts av ovanligt många åtminstone på min blogg och säkert även på Tomas Kroksmarks.

tomaskroksmark.se

torestad.blogspot.com

Kroksmark undviker kritik mot Modellskolan

 Här går jag i svaromål mot det inlägg som finns på föregående
sida.


Professor Tomas Kroksmark har många gånger på ett tydligt och sympatiskt sätt påpekat att han vill att skolan och lärarna inte ska undantas från vetenskapliga krav på sin verksamhet. Han går till och med vid ett tillfälle i polemik med en kollega och påpekar att kravet på en vetenskaplig grund för skolan är en ödesfråga. I denna anda skulle hans skötebarn Ribbaskolan i Gränna arbeta. Den skulle vara en Modellskola för hur forskning integrerades i lärarnas arbete till elevernas fördel. I juni i år lades de första sju uppsatserna på kandidatnivå fram. Dessa var alltså författade av yrkesverksamma lärare i Modellskolan.

Jag har i två inlägg framfört kritik mot en av dessa uppsatser, sedan den publicerats i Kroksmarks egen tidskrift Didaktisk tidskrift. Därefter har jag också recenserat en artikel om

Modellskolans första tid, också publicerad i samma nummer av tidskriften.

Kroksmark har besvarat mina två kritiska inlägg som riktar sig mot den vetenskapliga halten i

dessa två artiklar. Men han bemöter inte kritiken utan börjar i stället föra ett kunskaps- och vetenskapsteoretiskt diskussion med sig själv och mig. Han vill uppenbarligen finna ett nytt sätt att forska när lärarprofessionen ska beforska sin egen verklighet. Jag tycker att den mest akuta frågan är att diskutera det forskningsarbete som nu bedrivs på skolan.

Måste man inte först städa upp hos sig själv? Syftet med den första artikeln från Modellskolan var att se hur skolungdomar använder sig av vetenskapliga begrepp och förklaringar. Ett mindre antal elever var undersökningsdeltagare och svaren presenterades i en mängd olika tabeller. De resonemang som fördes var magra och den handledning de fått var

bristfällig. Kroksmark utropade dagen då denna ursprungliga c-uppsats tillsammans med sex andra lades fram till en stor dag i Modellskolans historia. Men vad tycker Kroksmark om kvaliteten? Hur kan en skola som ska stå som modell för andra skolors satsning på forskning för lärare släppa igenom denna låga kvalitet? Oberoende av vilken syn man har på vetenskap, så var dessa alsters upplägg och resultatredovisning långt ifrån det man avser med vetenskap.

Vad menar jag med vetenskap? Ja, lite förenklat kan forskning antingen vara explorativ, söka utforska nya domäner med olika metoder för att generera nya hypoteser och idéer, eller deskriptiv, då en verklighet av något slag beskrivs på ett perspektivrikt och systematiskt sätt. Forskning kan också söka kartlägga orsaker eller samband mellan företeelser, t.ex. i form av god utvärderingsforskning. Sedan finns det en typ av forskning som dominerar inom vissa specifika discipliner, nämligen upplevelsestyrd forskning, där det främsta motivet är att öka förståelsen för oftast ett mycket begränsat antal individer, i många fall genom intervjuer eller observationer. I de två studier från Modellskolan som jag granskat finns det en blandning av dessa typer av forskning. Forskningsfrågorna är dunkla och då blir också återstoden av dunkel natur.

Innan jag er mig ut i diskussion om epistemologiska frågor skulle jag vilja fråga professor Kroksmark hur det har kunnat gå så här fel. Projektet ska ju pågå i fyra år och den hittillsvarande insatsen bådar ju inte gott. Finns det idéer hur man ska komma tillbaka

till en vetenskaplig grund och i så fall hur? Och varför behöver just lärarprofessionen en egen forskningsinriktning?

Modellskolans syfte är annars ytterst lovvärt. Jag hoppas och tror att professor Kroksmark kommer att få styr på utvecklingen och att vi därmed kan få till stånd en god grogrund för lärares forskningsmässiga utveckling.