I många samhällen finns det flera språk. Inte sällan består de olika språkgrupperna av kulturellt sett skilda individer. Ofta uppstår motsättningar mellan olika grupperingar. Skilda språk bidrar då lätt till motsättningarna. Vi kan se det i Finland, där svensktalande och finsktalande står emot varandra i vissa frågor och i Belgien, där språkfrågan håller på att splittra hela landet.
Men även i Sverige kan spänningar uppstå mellan människor enbart på grund av olika sätt att bruka språket. De finns flera sätt att använda språket, men här tänker jag skilja mellan det poetiska, blomstersmyckande språket och det mer direkt, argumenterande språket. Det poetiska språket är i sina bästa stunder formfulländat och bländande skönt med lyriska metaforer och glödande versmått. Orden behöver inte definieras utan ska bara kännas och upplevas. I sin sämsta form blir det bara ett bollande med ord som ingår i meningar som tycks sakna slut och som krusidullar sig fram mellan bokstäverna så här:
”Om vi däremot ger eleverna möjlighet att ”bli till” genom ett lärande objekt kan vi lärare lyfta aspekterna av detta lärande och hur och genom vem vi lärde. Det vill säga vi arbetar med något och lyfter fram också den sociala aspekten av hur vi lärde oss.”
eller
”Jag har alltid sökt befria eleverna från att vara fokus till förmån för att ge fokus att bli till kring. Därför undervisar jag så att mitt innehåll är tydligt och att jag själv inte överger det. Vi blir till för att vi får uppgifter att relatera till.”
Det finns människor som låter sig förföras av ord och det är ingenting felaktigt i det. Det är bara det att om man som jag i detta sammanhang är ute för att tala i en viss sak blir det lite irriterande att möta ett språk som inte låter sig fångas in. Författaren menar själv att h*n älskar ord. Det betvivlar jag inte. Men uppenbarligen måste dessa ord då antingen komma ur egen fatabur eller passa in i den exakta mall som finns uppställd sedan länge. Jag använder ett argumenterande språk i skoldebatten, men möts av dessa svårfångade eufemistiska utgjutelser. Någon kallade detta språk kärnfullt, vilket jag inte förstår. När jag då frågar vad författaren menar möts jag av total oförståelse. Antingen är den spelad eller äkta. Jag vet inte. Men uppenbarligen har h*n trott att jag på något sätt är ute efter att kränka. Jag ser sedan i ett inlägg att h*n skriver att h*n vill akta sin egen blogg för nedsmutsning och raljerande. H*n stänger helt enkelt av mig. Jag kan inte kommentera det h*n säger längre på bloggen. Mig gör det inte så mycket. Jag undrar bara hur h*n tänker. H*n som talar så vackra ord tål inte lite skräp på kavajen. H*n som talar om förståelse vill inte förstå utan utesluter. Kan detta sätt att förhålla sig till andra verkligen bara gälla på bloggen?
Språk mot språk. Då gäller det att förstå utan tolk.
Jag tror att folk ibland kan uppfatta din nyfikenhet eller din rättfram-anda som hotfull. Det finns så många på nätet som vill smutskasta, förnedra, visa sin rätt över andra så man kanske blir lite rädd för att släppa in de som inte tycker eller tänker som en själv, med rädsla för att de är en av de som vill en illa.
SvaraRaderaJag vet inte, men jag tror att det kan vara fallet.
Du är alltid välkommen hos mig i alla fall Bertil oavsett om vi tycker olika om saker, det är väl det som är tjusningen?
Tack för förståelsen.
SvaraRaderaDet är roligt att diskutera med dig.
Jag har inte träffat någon som velat smutskasta mig...Jag kanske inte är tillräckligt uppmärksam....
Nice kväll!
Det kan inte vara så att du råkat fastna i ett spamfilter igen? Har det hänt en gång kan det hända igen, och sannolikt beror det på att du lägger till adressen till din blogg i varje kommentar.
SvaraRaderaNej, hurså?
SvaraRaderaIntressant!
SvaraRaderaOm det stämmer att en bloggare stänger av dig för en sådan sak, säger det mer om den bloggaren. Nyfikenhet och rättframhet är inte detsamma som viljan att smutskasta. Dessutom undrar jag var gränsen till smutskastning går och olika personer blir kränkta olika fort
Jag har haft diskussioner med anonyma personer som gått mycket hårt åt mig i den ideologiska debatten. Det är där de verkligt intressanta mötena sker. Bland annat diskuterade jag med en sveriedemokratisk lärare inför skolvalet. Det är först när man vågar lyfta blicken, lyssna och se på sig själv och sina värderingar som man antingen styrks i sin egen ideologi och egna argument eller ändrar uppfattning, om än mycket lite och skapar en ny utgångspunkt. Världen är inte svart eller vit och demokratins kärna består av yttrandefrihet vilket också innebär att vi i ganska stor utsträckning måste tolerera att bli kränkta. Fast det är klart om man har en blogg för att marknadsföra sig själv snarare än en genuin vilja till verkliga möten så kan det ju bli problem.
Det du säger kunde jag ha sagt själv!
SvaraRaderaVisst, man måste våga vara öppen. Vissa är så oroligt rädda om sina egna orubbliga ståndpunkter och ord. Tack!