Dimmig feministisk didaktik för lärare

Nedanstående citat är från en doktorsavhandling häromåret från Stockholms universitets lärarutbildning. Jag tycker att citatet är en utmärkt illustration av hur världsfrånvänd och esoterisk skolforskningen kan vara. 

Metodologiskt utgår arbetet från feministiskt inspirerad

diskursanalys, dekonstruktiv och performativ metodologi i relation

till den första och andra artikeln och diffraktiv och intra-aktiv metodologi i

relation till den tredje artikeln. Resultaten visar exempel på hur lärarstudenter

konstituerar matematisk subjektivitet genom komplexa nätverk bestående

av sociala relationer, lärandeteoretiska och genusrelaterade diskurser, materiella

praktiker, tid och rum. Deltagande i estetiska, interdisciplinära lärandepraktiker

förändrar studenternas förståelse av sina matematiska subjektiviteter

på avgörande, om än inte alltid på förväntade eller okomplicerade, sätt.

I förskjutningen från ett diskursivt och performativt sätt att förstå matematisk

subjektivitet till ett agentiskt realistiskt vidgas förståelsen av subjektivitetsprocessen

till att också omfatta tingen, materialen och miljöerna.

För svårläst för lärare?

 

Elisabet Hedlund, på institutionen för didaktik och pedagogik i Stockholm, har författat en avhandling där hon genom diskursanalys går igenom viktiga handlingar rörande lärarutbildningen från 1970-, 1990- och 2000-talet. Avhandlingen vittnar om stor beläsenhet och kunnighet inom området och den övergripande ramen för författaren har varit Foucaults idéer. Hedlund analyserar hur stat och regering på olika sätt har influerat lärarutbildningar och det är en intressant läsning.

Jag stannar där. Hedlund skriver på postmodernistiskt manér, vilket gör språket tätt och ogenomträngligt. Nya begrepp introduceras ständigt vilket gör läsupplevelsen

till en färd i ett bara knappt upplyst mörker.

Pedagogiska institutioner (här är det Stockholms universitet som gäller) kritiseras ofta för att inte producera forskning som är skolrelevant. Det finns mao en alltför stor distans mellan forskningen och det praktiska pedagogiska arbetet. Hedlunds avhandling är ett skolexempel på ett alster som visserligen kanske ger förtjänstfulla insikter inom sitt esoteriskt behandlade område, men någon vägledning för lärare ute i verksamheten kan avhandlingen inte bli. Dess mål är dock inte heller det. Hedlunds alster har naturligtvis sitt berättigande, men den pekar också på pedagogikens insulära position i relation till utbildningssamhället.

Elisabet Hedlund (2011) Att styra i namn av framtid. Institutionen för didaktik och pedagogik. No 211.Stockholms universitet.