Mobbning i nytt ljus

Mobbning är ett mycket väl uttröskat ämne, men även inom det området bjuds man på överraskningar.  Johanna Svahn har i sin avhandling The Everyday Practice of School Bullying.

Children's participation in peer group activities and school-based anti-bullying initiatives (2012) med envetenhet, nyfikenhet och briljans öppnat nya vägar för den vetenskapliga, kvalitativa forskningen om mobbning. Med deltagande observation och videofilmning som datageneratorer gör hon en grundlig genomgång av mobbningsforskningens alla dunkla vrår och fällor.

I stället för att direkt se mobbning som ett individuellt problem, med vissa elever som mobbare och andra som mobbningens offer, använder sig Johanna Svahn av ett relationellt perspektiv. Hon följer grupper av femteklassare under vardagliga situationer och kan påvisa det komplicerade samspel som förekommer bland ungdomar. I dessa komplexa samspel mellan elever kan också skolan i sig ses som en medaktör, som mer eller mindre ifrågasätts just genom elevernas normbrytande mobbningsbeteenden. Mobbning skulle därför  kunna ses som en protest mot skolans överhöghet. Johanna Svahn tar också upp skolornas olika program mot mobbning och lyckas med sina utstuderade och förfinade metoder påvisa att skolans välmenande beteenden, riktade mot mobbningen, även kan få motsatt effekt.

Johanna Svahn är en mycket begåvad student som med sin avhandling i alla fall övertygat mig om att kvalitativa metoder, om använda med försiktighet och med förbehåll, visst äger sin plats inom skolforskningen. Trots sin kvalitativa inriktning är Svahn så underkunnig om de egna metodernas svagheter att hon öppet diskuterar dem på ett avväpnande sätt.

Den enda invändningen som jag kan tänka mig att anföra är att avhandlingen hade vunnit lite mer på redovisade hänvisningar till socialpsykologi. Nu resoneras det om i grunden socialpsykologiska fenomen men terminologin saknas.

Avhandlingen borde läsas av all lärare och andra intresserade av svensk skola.

En begåvad lärarstudent får problem

 

I Karlstad på lärarutbildningen har Malin  Sandin skrivit en examensuppsats Mångkultur i skolan –när världen möts i klassrummet. Sandin är uppenbarligen en mycket begåvad student och har presterat ett välskrivet alster. Hon ger en ordentlig och rik genomgång av kulturbegreppet och beskriver mångkulturella möten. Det är ett sant nöje att läsa hennes arbete.

På känt manér använder sig Sandin av kvalitativ metodik och gör det som nästan alla lärarstudenter gör; hon intervjuar. Valda svar ur materialet används sedan för att illustrera

mångfald ur olika aspekter. Sandin är noga med att påpeka att de fyra lärare hon intervjuat för att få underlag för studien är representativa; två kommer från landsbygdsskolor och två från skolor i staden. Båda könen finns med bland de intervjuade. Sandin tycker att hon genom att ta ut fyra lärare till intervjuer kan ge en bild av dagens svenska skola.

Så är ju inte alls fallet. De resultat Sandin så skickligt presenterar bygger på ett ytterst litet urval av individer, vilket egentligen inte säger något generellt alls om den svenska skolan.

Sandin är ett offer det kvalitativa upplevelsetänkandet i svensk skolforskning. Med dessa metoder kan inga kunskaper som är användbara för aktiva lärare uppnås. Den metod Sandin

använder inbjuder också till att de intervjuade avger socialt önskvärda svar, dvs. de ställer sig i detta fall mycket positiva till mångkulten. Så sker också i uppsatsen. Huruvida social önskvärda svar förefinns i materialet diskuterar inte Sandin ens.

Slutsats: En mycket fin och välskriven uppsats med goda resonemang och en ordentlig genomgång av kulturbegreppet och mångkulturalitet men med en lam och strukturlös metod som inte ger några värdefulla tillskott till vår kunskap inom området.

Skolforskningen måste inse sina begränsningar och utöka sin redskapsbod av metoder till att omfatta även kvantitativa sådana, kanske i samspel med kvalitativa.

Om Sandin fortsätter sin bana inom forskningen så ge henne tillträde till den nya redskapsboden.