Skolkunskaper och minnet

Ibland uppstår förvirrade debatter på skolbloggar om förhållandet mellan våra minnesfunktioner och den kunskap vi bär med oss. På grund av sin rädsla för faktakännedom och brist på kunskap om människans kognitiva utrustning är vissa bloggande lärare motståndare till att tala om minnet i samband med kunskaper. I minnet finns bara fakta, menar faktiskt vissa bloggare, och fakta är en föraktad form av kunskap som man lika gärna kan slå upp i en bok och leta efter på nätet. (Hur man nu vet var man ska leta?)

Men så är det inte alls. Minnet har många aspekter och där finns faktiskt alla erfarenheter och alla kunskaper vi behöver i livet lagrade. Vår identitet bor i minnet. Vi har ett korttidsminne för att komma ihåg ett telefonnummer några ögonblick, medan övrig information är lokaliserad i vårt långtidsminne. Vissa motståndare till att överhuvud tala om minne brukar hävda att kritiskt tänkande inte har med minnesfunktioner att göra. Detta är naturligtvis inte sant men sådana uttalanden pekar på att den kognitivt-psykologiska utbildningen för blivande lärare är gravt eftersatt. Lärande, kunskaper och minnesfunktioner är intimt förknippade med varandra och det är ett lågvattenmärke när behöriga lärare inte känner till detta.

Vad är minneskunskaper egentligen?

 

Från lärarhåll har jag blivit ombedd att förklara varför jag menar att begreppet minneskunskaper inte bara inrymmer ytliga kunskaper utan alla kunskaper.

In i vår hjärna stormar ständigt nya intryck in. De sorteras på ett snillrikt sätt i varje ögonblick så att endast nya och för oss viktiga företeelser uppmärksammas allramest. Övrigt material hamnat i vårt minne. Det vi nyss har varit med om hamnar först i korttidsminnet, men allt hamnar sedan i långtidsminnet. Långtidsminnets lagring av olika händelser och upplevelser är spridd runt om i hela hjärnan och varje enskilt minnesfragment har således kopplingar till en mängd  andra punkter i hjärnan, varför ett minne består av en mängd olika associationer: hur rummet såg ut där jag lärde mig något, hur jag kände mig just då, hur boken såg ut som jag hade, hur läraren var klädd och vad min närmaste kamrat sade och det som jag just försökte lära mig. I långtidsminnet finns alltså en mängd minnen från olika livsperioder lagrade. Långtidsminnet indelas i procedurminnet, som har att göra med de förmågor vi har och de mönster vi lärt oss känna igen, vad som är rätt och fel, hur man går till väga för att göra saker och ting. I episodiska minnet finns alla situationer vi varit med om, och hur de hänger samman. Slutligen så finns i det semantiska minnet vår kunskap om regler, principer, idéer. Vår ordkunskap och ordförståelse hör också hit.

Idéer kan inte uppstå av sig själva. Intryck utifrån måste på något sätt slå rot i vårt långtidsminne kan för att sedan snabbt kopplas samman med andra minnesfragment och så kan en ny tanke uppstå. Minneskunskaper innehåller alltså allt vi kan och känner till. Minneskunskaper är inte bara ytliga kunskaper.

Ibland kan vi uppleva att minnet behöver hjälp på traven. Ett exempel är det s.k. har-det-på-tungan-fenomenet: Du ser en känd skådespelerskas ansikte framför dig, minns henne röst

och sätt att röra sig, men inte hennes namn. Du har det på tungan. Det är ett exempel på att

olika minnesfragment kopplats samman för att du ska minnas men de har inte räckt till…

Det får gå ett tag och så plötsligt kommer du på det. Då är det förmodligen det extra minnesfragmentet som fallit på plats, genom något intryck utifrån eller  någon verksamhet

i hjärnan.