Positiv särbehandling - är det nödvändigt?

Det diskuteras ibland om den sneda könsfördelningen i vissa yrkesgrupper. När ansträngningar har gjorts för att komma till rätta med en sned fördelning till utbildningar som till psykologer, så har detta bedömts som olagligt och diskriminerande. I vår ungdomsskola är den övervägande delen av lärarna (70 - 95 %) kvinnor men detta anses inte alls problematiskt. När det nu görs åtgärder för att utjämna könsmässiga skillnader så gäller detta ofta positioner som är förknippade med makt. Nu har medel tilldelats för en satsning på kvinnliga forskare vid Stockholms universitet. Meningen är att dessa kvinnor sa får mer tid till forskning för att kunna kvalificera sig för professorstitlar. Dessa kvoteringsåtgärder är fel sätt att gå vidare. För det första innebär detta ett favoriserande av ett kön

på bekostnad av det andra, vilket i sig är diskriminering enligt vår lagstiftning. Kvoteringen bygger troligen på obekräftade tankar om att kvinnor blir motarbetade på universiteten. På den psykologiska institutionen, som länken gäller, har en kvinna som prefekt och en som biträdande prefekt och flera kvinnliga professorer. Det går uppenbarligen för kvinnor att av egen kraft nå höga positioner. Kvoteringstänkandet kan då inte ses som annat än en anpassning till vad som är gångbara politiska åsikter i dagens Sverige.

Dimmig feministisk didaktik för lärare

Nedanstående citat är från en doktorsavhandling häromåret från Stockholms universitets lärarutbildning. Jag tycker att citatet är en utmärkt illustration av hur världsfrånvänd och esoterisk skolforskningen kan vara. 

Metodologiskt utgår arbetet från feministiskt inspirerad

diskursanalys, dekonstruktiv och performativ metodologi i relation

till den första och andra artikeln och diffraktiv och intra-aktiv metodologi i

relation till den tredje artikeln. Resultaten visar exempel på hur lärarstudenter

konstituerar matematisk subjektivitet genom komplexa nätverk bestående

av sociala relationer, lärandeteoretiska och genusrelaterade diskurser, materiella

praktiker, tid och rum. Deltagande i estetiska, interdisciplinära lärandepraktiker

förändrar studenternas förståelse av sina matematiska subjektiviteter

på avgörande, om än inte alltid på förväntade eller okomplicerade, sätt.

I förskjutningen från ett diskursivt och performativt sätt att förstå matematisk

subjektivitet till ett agentiskt realistiskt vidgas förståelsen av subjektivitetsprocessen

till att också omfatta tingen, materialen och miljöerna.

En gymnasielektor skriver artikel

I Didaktisk tidskrift, volym 22, No 2, 2012, s. 359-373 har Roland Jakobsson skrivit en artikel om hur skönlitterära texter påverkar undervisningen i naturvetenskap. Det är något förvånande att artikeln har publicerats eftersom man uppger att tidskriftens syfte är att ”…sprida praktikgrundad vetenskaplig kunskap om didaktik…”. Vetenskaplighet är nämligen något man får leta efter i Jakobssons artikel.

Jakobsson har tagit sig före att undersöka om läsning av litteratur upplevs som värdefull av elever och därmed på sikt kan underlätta lärandeförmågan. Han bygger då på neuropsykologiska idéer om att stimulans ökar förmågan att lära, vilket i sig är ett sant men mycket förenklat påstående. Jakobsson hänvisar till ett helt grundlöst uttalande av Martin Ingvar i ett TV-program om att färgglatt målade gångbroar i Västerås skulle stimulera bilförare och därmed höja deras förmåga att köra bil. Det korrekta är att allmän aktivering av hjärnan kan ge upphov till ett förenklat lärande. Så t.ex. anses introverta människor ha en för hög habituell aktiveringsgrad och därmed har de också lättare att lära in vissa ting, som rädsla för t.ex ormar etc., dvs. bli fobiker. Men bilisterna i Västerås blir nog snarast distraherade av alla färgglada målningar omkring dem än bättre bilister.

Roland Jakobsson tar Palmemordet som exempel på hur emotionell stimulans ger oss bättre minne. Alla minns ju var de var när mordet skedde. Detta har nog dock snarare att göra med att händelsen var så sensationell och avvikande från det normala.  Det är att förenkla verkligheten alltför mycket att tro att vårt tydliga minne av den händelsen enbart har att göra med hur upprörda vi blev.

Jakobsson låter elva personer (25 – 40 år, jämn könsfördelning) svara på en enkät om hur litteraturläsning i skolan påverkar dem. Två dagar innan har läraren läst ur boken Descartes misstag av Damasio. Den handlar om hur filosofen började skilja på kropp och själ i det mänskliga tänkandet. Dessutom intervjuar han en (!) 29-årig kvinnlig elev om samma tema. Redan här blir den vetenskapligt någorlunda insatte läsaren brydd. Är den vunna kunskapen ur denna påstådda forskning av den vetenskapliga halt som tidskriften anger sig företräda?

Författaren finner att flera elever blivit intresserade och stimulerade av uppläsningen. De upplever att de blivit uppmuntrade av läsningen och författaren finner att metoden nog bidragit till att på sikt underlätta elevernas kritiska tänkande. Denna slutsats är minst sagt djärv. Det är uppenbart att Jakobsson har blandat ihop intresse och psykisk aktivering  eller stimulans. Hans tolkningar går långt bortom det hans torftiga data tillåter.

Författaren brister i vetenskaplighet på ett sätt som kanske är lite förvånande i en tidskrift som redigeras av professor Tomas Kroksmark och lektor Mikael Segolsson. Båda är  vana lärare och forskare, men de har också tyvärr fallit i en fälla som alltför många skolforskare gjort, nämligen ”upplevelsefällan”. Det viktiga för dessa forskare är inte människors handlingar och orsaken till varför människor gör som de gör utan hur dessa upplever och tänker kring saker och ting. De är en del av det postmodernistiska arv som vi fortfarande dras med. Dessutom använder de mycket få undersökningsdeltagare med den motiveringen att de inte är intresserade av att generalisera kunskapen utan bara av att förstå. När de sedan diskuterar sina forskningsresultat glöms denna brist på generaliseringsförmåga lätt bort.

Roland Jakobsson är lektor vid Åsö vuxengymnasium i Stockholm. Han har en licentiatexamen bakom sig från Stockholms universitet. Jakobsson har studerat vid en forskarskola för lärare vid nämnda universitet. Tyvärr finns hans avhandling enbart tillgänglig i bokform vilket avsevärt hindrar den insyn som jag anser nödvändig även i vidareutbildningen av våra lärare

Den ofria forskningen

Nu har Stockholms universitet ordnat en kurs i entreprenörskap för doktorander i naturvetenskap.
Det är ju helt i takt med tiden. Kommersialiseringen har ju gripit omkring sig alltmer sedan några decennier tillbaka. Man kommer här fram till att det gäller att vara försiktig med vad man säger om sina upptäckter, upplyser en patentjurist deltagarna om enligt tidningen Universitetsnytt och hon fortsätter:

"Varje du presenterar något på en konferens eller samtalar med en kollega ökar risken  att avslöja något som  kan riskera din patentsansökan"

På detta sätt främjar marknadstänkandet den fria forskningen.

Universitet i samarbete

 

Jag har ofta kritiserat de olika lärarutbildningarna. Nu meddelas att lärarutbildningarna  vid Stockholms och Umeå universitet ska börja samarbeta om kvaliteten

en på t.ex. uppsatsarbeten och på didaktikområdet.  Det är ett mycket gott initiativ som ledare vid de båda lärosätena kommit fram till. Det hade dock varit ännu bättre om de samarbetat utanför utbildningsområdet. Risken är nu att den kvalitativistiska inriktningen befästs ytterligare när Stockholm och Umeå granskar varandra. Att bli landets bästa lärarutbildning är ju ett gott mål, men bättre kan man nog....

http://www.su.se/lararutbildningar/organisation/nyheter/samarbete-ska-ge-landets-basta-lararutbildning-1.88991

Något för lärare ? Knappast.

 

Elisabet Hedlund, på institutionen för didaktik och pedagogik i Stockholm, har författat en avhandling där hon genom diskursanalys går igenom viktiga handlingar rörande lärarutbildningen från 1970-, 1990- och 2000-talet. Avhandlingen vittnar om stor beläsenhet och kunnighet inom området och den övergripande ramen för författaren har varit Foucaults idéer. Hedlund analyserar hur stat och regering på olika sätt har influerat lärarutbildningar och det är en intressant läsning.

Jag stannar där. Hedlund skriver på postmodernistiskt manér, vilket gör språket tätt och ogenomträngligt. Nya grumliga begrepp introduceras ständigt vilket gör läsupplevelsen

till en färd i ett bara knappt upplyst mörker.

Pedagogiska institutionen kritiseras ofta för att inte producera forskning som är skolrelevant.

Det finns mao en alltför stor distans mellan forskningen och det praktiska pedagogiska arbetet. Hedlunds avhandling är ett skolexempel på ett alster som visserligen ger förtjänstfulla insikter inom sitt esoteriska område, men någon vägledning för lärare ute i verksamheten kan avhandlingen inte bli. Dess mål är dock inte heller det. Hedlunds alster har naturligtvis sitt berättigande, men den pekar också på pedagogikens insulära position i relation till utbildningssamhället.

Elisabet Hedlund (2011) Att styra i namn av framtid. Institutionen för didaktik och pedagogik. No 211.

su.diva-portal.org/smash/get/diva2:395149/FULLTEXT01

Inga adjunkter mer...!

 

Stockholms universitet anställer inte längre några universitetsadjunkter, men inför en ny typ av anställning, adjunkt, där innehavarna inte har automatisk rätt till befordran efter disputation.

Det är en mycket vällovlig åtgärd att inte längre förlita sig på odisputerade lärare i undervisningen. Det har länge varit en mycket nedslående syn att se universitetsadjunkter med ringa intresse för forskning och vidareutveckling undervisa på både grundnivå och avancerad nivå. På lärarutbildningarna har dessa adjunkter varit legio. Den strukturlösa undervisningen där  har med sitt allmänna flum och sin konturlöshet passat väl in i den erfarenhetsbaserade kunskap som de anställda adjunkterna haft att falla tillbaka på.

Att vara disputerad är inte en trollformel för goda kunskaper och åtminstone inom en del skolforskningsämnen har kraven sänkts överlag, även i doktorsexamen, men ändå borgar den för att innehavaren har velat gå djupare in i sitt ämne, gärna med goda och breda metodikkunskaper.

Har lärare nytta av detta i skolan?

Denna avhandling (i sammanfattning nedan) från Instituitionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet lades fram 18 november i år.  Författare är Karin Hultman och handledare Hillevi Lenz Taguchi. Huvudtiteln är Barn, linjaler och andra aktörer: Posthumanistiska perspektiv på subjektskapande och materialitet i förskola/skola.


LÄS noga den engelska sammanfattningen  och tänk efter vilken nytta du som lärare, eller intresserad, kan ha av innehållet.
Jag tycker själv att de esoteriska och världfrånvända idéerna är helt 
meningslösa för lärare ute i verksamheten.




"This thesis examines the interaction between nonhuman materiality and the construction of subjectivity in pedagogical practices. The starting point is that children are constantly engaged in significant relations, not only to other humans but also to nonhuman matter, and that nonhuman materiality such as pedagogical material, toys and furniture partake and play an important role in the construction of children’s subjectivities. However, most theories that are being used in educational research with a focus on subjectivity take on a notion that renders nonhuman materiality as passive, and as firmly subordinated humans or language. In order to take into account how nonhuman materiality can be understood as a constitutive force I turn to and investigate a posthumanist perspective that conceptualize agency and performative qualities as a property, not only of humans but also of nonhuman materiality (Barad 1997; Bennett 2004, 2005, 2007; Pickering 1995, 2005). Among the different theoretical frameworks and concepts available that shares these understandings I especially focus on concepts developed in actor- network theory (Callon 1986; Latour 1992; 1999a, 1999b, 2005; Law 2002, 2004). In four research articles I put these concepts to work in relation to pieces of empirical data from pedagogical practices in order to investigate how subjectivity is constituted by the interplay between humans and nonhumans. From these four articles I conclude that a posthumanist perspective in which the  world is conceptualized as constitutive and performative can intensify and broaden the insights made from post structural and social constructionist perspectives, which have focused on language as a constitutive force. I further discuss how a posthumanist perspective gives way to an understanding of children’s relations to nonhumans in terms of communication, mutual transformations and translations that changes both humans and nonhumans."