En vetenskaplig förskola?

-->

Wolf, Jenny (2013). En förskola på vetenskaplig grund Didaktisk tidskrift, vol. 23, no. 1,

 s. 417-427 (Sök på didaktisktidskrift.se)

Jenny Wolf har tagit sig före att i Tomas Kroksmarks Didaktisk tidskrift söka besvara några viktiga frågor för förskolans del: Hur uppfattar förskolepedagoger vetenskaplig grund? Hur tycker de att de får kontakt med vetenskapligt grundad kunskap? Vilka modeller anser sig pedagogerna ha i sin undervisning?

Diskussionen om vikten av en koppling mellan skolans utbildningsinsatser och vetenskapens landvinningar har diskuterats länge. Det är uppenbart att det funnit en spricka här som varit svår att överkomma. Wolf s ambitiösa försök måste därför hälsas med glädje.

Wolfs artikel belyser direkt och indirekt forskningens svaga ställning i förskolan. Hon tassar runt det vetenskapliga och får nästan inga svar på sina frågor utom de förväntade: Man vill ha mer vetenskap, man tror på Reggio Emilia och man tycker att ens ”beprövade erfarenhet” väl stämmer med de vetenskapliga teorier man uppfattat. Men man vill veta mer. Ett uppenbart hinder i vägen för att pedagogerna ska kunna tillgodogöra sig forskning på ett effektivt sätt är att det i deras utbildning inte ingår någon högre grad av vetenskapligt tänkande. Pedagoger som Kroksmark försöker få dem att förstå vetenskaplighet, men han faller i fällan och gör forskning för enkel och populistisk. Den fenomenografi han och andra forskare sprider bland sina adepter är alltför filosofisk och avlägsen från skolvärlden för att ge något väsentligt till kunskapstörstande pedagogerna. Denna ansats har också sin del av skulden till att så många uppsatser på olika nivåer i akademien nuförtiden består av tämligen enkla intervjuundersökningar med ett fåtal informander.  Upplevelsestudier har ersatt mer handfasta undersökningar även när det gäller så påtagliga ting som klassrumsinteraktion och lärande.

Jenny Wolf har förmodligen av dåliga rådgivare inspirerats att göra just en sådan intervjuundersökning med sex förskolepedagoger för att undersöka de ovan återgivna forskningsfrågorna. Hennes intervju lider av de svagheter som är så förskräckande vanliga.

Att Wolf själv intervjuar alla sex personer, gör analys och urval ur intervjuerna för publicering och hur detta systematiskt kan påverka resultaten diskuteras inte alls. Dessutom menar Wolf uppenbarligen att hon kan avläsa och tyda kroppsspråk och ansiktsminer hos de intervjuade, vilket närmast är omöjligt att göra på ett vetenskapligt acceptabelt sätt.  Att deltagarnas förförståelse varierade starkt tog man inte reda på före intervjuerna.

Att Reggio Emilia felaktigt åberopas som en forskningsbaserad inriktning av en av de intervjuade visar hur svagt det kritiska och vetenskapliga tänkande är förankrat. Den vanliga nackdelen med kvalitativa studier är att omfattande intervjudata till slut ska tvingas in i ett antal färdiga kategorier som slätar ut studiens fynd. Dessutom är de sex utvalda pedagogerna  knappast representativa för sin yrkesgrupp. Det är märkligt att den enkla metoden att intervjua och sedan ordna intervjusvaren i grupperingar kallas fenomenografi. Jag tycker det är en missvisande benämning.

Jenny Wolf är inte så mycket att klandra. Hon har producerat en välskriven artikel men begåvad som hon är borde hon tänka om vad gäller den syn på vetenskaplighet hon fått sig till livs av sina mentorer.

Dålig undervisning speglas i examensarbeten

Jag har slumpat fram tjugo examensuppsatser i pedagogik från i år. Av dessa använder nästan alla intervjumetoder och några få kompletterar med enkäter (med låg svarsfrekvens). Det författarna har velat ta reda på är elevers eller lärares syn, uppfattningar eller upplevelser av någon speciellt företeelse. Frågan är ju sedan vad man ska göra med resultaten. Det vanliga är att man stannar vid en beskrivning av vad som framkommit i svaren. Ibland sorterar man ordnar intervjusvaren i kategorier och denna gruppering får då bli svaret på forskningsfrågan vad intervjupersonerna ansett eller upplevt av föremålet för studien. Sällan eller aldrig finns en sant kritisk granskning av den metod man använt. Man påpekar inte sällan nogsamt att de få intervjuade personerna leder till att man inte kan dra några generella slutsatser av studien. Därefter intervjuas man kanske av lokaltidningen eller Lärarnas tidning och då har begränsningen i generaliseringskraft glömts bort och man berättar hur saker och ting förhåller sig rent allmänt.

Så här ser alltså den forskning ut som ska utgöra ungdomars sista avgörande prov inför sin lärarexamen. Den ensidiga inriktningen på kvalitativa metoder (och intervjuer) och den låga kvaliteten på uppsatserna (det finns naturligtvis undantag!) har naturligtvis flera orsaker. Många studenter har en bristande förmåga att behandla svenska språket och dessutom att logiskt disponera sitt material, vilket kan bero på att den allmänna intellektuella nivån har sänkts vid antagningen till lärarutbildningen. Otillräcklig eller okunnig handledning är ett annat skäl till att det ser ut som det gör. De flesta handledare behärskar inte kvantitativa metoder och därför blir det en koncentration på kvalitativa metoder. Tyvärr är dessa brister kopplade till att vetenskap inte står särskilt högt i kurs på de flesta lärarutbildningarna. Det senare anser man naturligtvis inte själv och detta ger upphov till många diskussioner om vad vetenskap och kunskap egentligen är. För mig innebär vetenskap att man samlar på sig ytterligare kunskap och lägger den till det redan kända. Man ställer upp hypoteser och undersöker om dessa stämmer eller inte.  Men man frågar bara inte några få enstaka individer vad de känner inför ett visst fenomen och kallar sedan presentationen av intervjusvaren för forskning och vetenskap.  Det är snarare en form av journalistik.

En hel del ungdomar får på detta sätt en felaktig bild av vad kunskap, forskning och vetenskap är. De får under sin utbildning till lärare alltför ofta direkt, eller indirekt, höra att kvantitativa metoder är undermåliga, omänskliga och bara ”sätter siffror ” på människor. Det som framställs som finare och djupare är kvalitativa metoder och då speciellt ”djupintervjuer”. Det är ju faktiskt våra lärare som ska utbilda eleverna i kritiskt tänkande. En bred vetenskaplig syn på omvärlden hos dessa är nödvändig för att kunna leda eleverna in i en sant ifrågasättande hållning till fenomen i deras omvärld.

En sådan bred kunskapssyn förmenas nu just de studenter som ska göra våra ungdomar till goda kritiska medborgare.

Falsk forskning om skolan

Det talas mycket om att lärare ska forska. Jag har följande förslag till vidareutbildning för lärare i karriären. Utbildningen bör vara på en hel termin med helfart, alternativt halvfart på två terminer.

Under denna termin ska man gå igenom olika forskningsmetoder med övningar inriktade mot skolans verksamhet.  Både kvantitativa och kvalitativa metoder tas upp till diskussion och svagheter och styrkor med båda ansatserna genomlyses. I metoddelen kommer vissa centrala statistiska begrepp att presenteras och också olika sätt att analysera mjukdata, som t.ex. från intervjuer.

Som självständig examination skrivs bl.a. två utkast till undersökningar: en kvantitativ och en kvalitativ. Vikten av att ha en tydlig forskningsfråga och tydligt fokus betonas.

Efter en genomgången forskningstermin bör läraren kunna inspirera och lära sina kolleger vilka vägar och möjligheter forskningen har för dem i deras verksamhet.

Kommentar:

Utbildningen är till för att motverka den undervisning i forskning för lärare som nu ges på olika håll i landet och där fokus ofta kommit att ligga ensidigt på kvalitativa metoder.  På vissa ställen har undervisningen blivit en blandning av allehanda aktiviteter som möten med brainstorming eller dokumentation från diskussionsmöten där lärare uttryckt tankar om undervisningen. Detta har då betecknats som forskning, vilket är falsk varubeteckning.

Intervjun - en svag metod

 

Tidigt på 1900-talet intresserade sig  forskare alltmer för frågor om attityder. Man trodde att om man förstod individers attityder till en viss företeelse så kunde man förstå hur människor sedan skulle bete sig i samband med denna företeelse. Ganska snart visade det sig att människors svar på attitydfrågor hade mycket lite att göra med hur de sedan betedde sig. Folk kunde besvara frågor där de uppgav att de tog ett personligt ansvar för miljöförstöringen och sedan direkt efter strunta i att plocka upp miljöfarligt skräp som lagts utanför forskarnas lokal. Man fann att mängder av faktorer påverkade hur man svarade i enkäter eller intervjuer.  Grupptryck, rådande normer och förutfattade meningar färgade hur och vad man svarade på attitydfrågorna. Omedvetna föreställningar om hur människor och världen fungerade befolkade människors sinnen, fann man.

Nuförtiden görs många intervjuundersökningar på svenska universitet. Inom pedagogiken med angränsade ämnen bygger nästan alla uppsatser på data insamlade med hjälp av intervjuer. Helt okritiskt tar man folks svar som giltiga för hur deras föreställningsvärld ser ut.

Man negligerar då helt en mängd forskningsresultat som verkligen borde vara relevanta.

Människor är inte rationella varelser. Till och med ekonomiforskare har till sist insett detta. I våra huvuden spökar omedvetna impulser och hemmagjorda idéer om hur världen och människor är. De förklaringar vi ofta ger till våra handlingar är efterhandskonstruktioner och inte den verkliga bakgrunden till hur vi betett oss. Vårt sätt att hantera information av allt möjligt slag från omvärlden är mycket primitivt. Ny information inpassas i och omformas våra tidigare erfarenheter så att minnet av något som skett lätt blir förvrängt.

Av dessa skäl blir undersökningar av människors idéer, föreställningar eller uppfattningar av någonting lätt en studie i människors officiella tankevärld, dvs. svar anpassade för stunden och till rådande normer. När forskarna sedan finner att forskningsresultaten i form av intervjusvar är rimliga betyder det egentligen att de sammanfaller med rådande normer och politiskt korrekta uppfattningar.

När kvalitativt inriktade forskare i dag anser sig undersöka elevers och lärares uppfattningar av företeelser i skolans värld får man med stor säkerhet tillbaka svar som uppfyller förväntningarna. De intervjuades föreställningsvärld är ungefär likadan som forskarnas och då blir ju inte svaren så överraskande.

Ny begåvning i psykologi!

I Lotta Strömsten har vi fått en ny begåvad forskare i psykologi som dessutom behärskar statistik. I sin avhandling More Or Less Than Human. The Influence of Shame on Psychological Distress behandlar hon suveränt begreppet skam och relaterar det till psykiska besvär, men separerar det noga från upplevelsen av skuld. Skam är nära knutet till detta att vara till, medan skuld är kopplat till att göra. Skam blir i samband med en undvikande personlighet ett sårbart drag hos en individ. För övrigt utreds skambegreppet på ett mycket grundligt sätt.

Möjligen skulle Strömsten ha hoppat över någon eller några av de många variabler som ingår i avhandlingen bara för klarhetens och åskådlighetens skull, och kanske några faktorer i studie I har en lite för hög samvariation, men annars är det bara att lyckönska

Umeå till en ny strålande forskare.

Forskningen i Strömstens avhandling är tillkommen genom medel från svenska bidragsgivare. Avhandlingen är i sin nuvarande form förmodligen knappast tillgänglig ens för Strömstens alla studiekamrater än mindre för gemene man.  Det är lite sorgligt att den kunskap som förmedlas genom denna avhandling inte kommer flera till del. Egentligen skull varje forskare tilldelas medel för att kunna skriva populariserande om sina fynd, men när så inte är fallet så får man hoppas att Lotta Strömsten skriver lite lättsammare om detta ämne någon annanstans.

Inga adjunkter mer...!

 

Stockholms universitet anställer inte längre några universitetsadjunkter, men inför en ny typ av anställning, adjunkt, där innehavarna inte har automatisk rätt till befordran efter disputation.

Det är en mycket vällovlig åtgärd att inte längre förlita sig på odisputerade lärare i undervisningen. Det har länge varit en mycket nedslående syn att se universitetsadjunkter med ringa intresse för forskning och vidareutveckling undervisa på både grundnivå och avancerad nivå. På lärarutbildningarna har dessa adjunkter varit legio. Den strukturlösa undervisningen där  har med sitt allmänna flum och sin konturlöshet passat väl in i den erfarenhetsbaserade kunskap som de anställda adjunkterna haft att falla tillbaka på.

Att vara disputerad är inte en trollformel för goda kunskaper och åtminstone inom en del skolforskningsämnen har kraven sänkts överlag, även i doktorsexamen, men ändå borgar den för att innehavaren har velat gå djupare in i sitt ämne, gärna med goda och breda metodikkunskaper.

Forskande lärares dilemma

Både skolans arbete och innehåll ska bygga på ett vetenskapligt tänkande och på beprövad erfarenhet. Vad det senare står för vet ingen egentligen, så det bryr jag mig inte om här.

Forskning – en framgångsfaktor heter en konferens som äger rum i november i år  i Stockholm och man kan utan att ha tagit del av den förstå att där hyllas allt som benämns forskning som lärare bedriver. Men kan vi inte stanna upp och helt allvarligt tänka på vad vi vill att en vetenskapligt utbildad lärare ska kunna? Förutom att få en allmän uppstramning av det kritiska tänkandet (t.ex. för att kunna se igenom mer eller mindre förment vetenskapliga undersökningar i media) ska en forskningskunnig lärare kunna göra goda utvärderingar av lokala eller nationella pedagogiska insatser. H*n ska dessutom kunna ta del av vetenskapliga skrifter för att följa forskningen på sitt eget område, både nationellt och internationellt. H*n ska ha lärt sig att överblicka sammanhang och processer på ett djupare och mer givande  sätt. Inte minst blir den  forskningsorienterade läraren en verkligt mångsidig vägledare  i hur man organiserar utbildningen i sitt ämne.

För att kunna nå upp till denna nivå behövs minst en licentiatexamen, vari ska ingå en grundlig utbildning i alla sorters metodik. Man ska då inte kunna, med hänvisning till att man inte bör sätta siffror på människor och annat löst prat, smita undan en duvning i statistiska metoder. Många ser ner på statistik och de metoder den erbjuder, men i verkligheten är statistik en slags humanistisk matematik. Moderna statistiska metoder kan studera enskilda människor och grupper av människor på ett mycket pålitligt och djupt sätt. De som inte gillar statistik har sällan brytt sig om att studera ämnet. På många institutioner struntar man nästan i de kvantitativa metoderna och håller sig till de kvalitativa, vilka dock kan vara bra, rätt använda. Det är delvis därför vi inom exempelvis pedagogik och didaktik  får alla dessa intervjuundersökningar med ett mycket litet antal individer där deltagarnas upplevelser av något skeende eller fenomen ofta står i fokus. Sedan sammanförs dessa upplevelsebeskrivningar i grupper (ofta genom invecklade metoder med fina namn) och där står man med kanske fem olika svarstyper och vad ska man göra av dem? Det går ju inte att generalisera denna kunskap på ett enkelt sätt till andra skolklasser i Sverige. Därför måste våra forskande lärare ha en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder i bagaget för att kunna kalla sig just forskande lärare.

För den lärare som inte är insatt i forskningens problematik är det alltför lätt att lockas in i något som kallas forskning, men som i själva verket är en form av utredningsverksamhet, utvecklingsarbete eller något som närmast kan liknas vid diskussions- och frågestunder, där man sorgfälligt  dokumenterar det som sker. Sedan kallas ibland dessa dokumentationer "berättelser" och jämställs med analyser. Här gör amatörforskaren en vanlig sammanblandning, nämligen den mellan att beskriva något och att förklara något.

Frågan om forskningens roll i skolan är alltför allvarlig för att överlåtas till pedagoger, didaktiker och andra som är medvetet ensidigt insatta i forskningens möjligheter, risker och fallgropar. Det räcker med att titta på avhandlingar och kandidatuppsatser från skolforskningens högskolecentra för att förstå hur lätt man tar på forskningsbegreppet och hur man därvid lättvindigt låter studenter syssla med tämligen meningslösa, esoteriska studier som oftast saknar en grundval inom forskningen, nämligen en tydligt och rakt formulerad forskningsfråga. Vi måste utbilda våra lärare till sunda forskare med en bred analysförmåga.

Se vidare på min blogg och följ då gärna debatten mellan mig och Tomas Kroksmark (filer, se nedan). Professor Kroksmark vid högskolan i Jönköping  representerar en syn på forskning som inte alls stämmer med min, utan snarast kommer in under den smalare forskning jag beskrivit ovan . Kroksmark har dock inte presenterat sin egen vetenskapliga syn utan tycker att det behövs en särskild typ av forskning i skolan. Han famlar dock ifråga om lärarforskning, säger han, och det märker man i hans skrivningar och i hans adepters produkter. Jag har recenserat några alster på min blogg. Debatten mellan oss är intressant och viktig och har följts av ovanligt många åtminstone på min blogg och säkert även på Tomas Kroksmarks.

tomaskroksmark.se

torestad.blogspot.com

Utbildning för legitimerade lärare

Det talas alltmer om att lärare ska forska. Jag har följande förslag till vidareutbildning för lärare i karriären. Utbildningen bör vara på en hel termin med helfart, alternativt halvfart på två terminer.

Under denna termin går man igenom olika forskningsmetoder med övningar inriktade mot skolans verksamhet.  Både kvantitativa och kvalitativa metoder tas upp till diskussion och svagheter och styrkor med båda ansatserna genomlyses. I metoddelen kommer vissa centrala statistiska begrepp att presenteras och också olika sätt att analysera mjukdata, som t.ex. från intervjuer.

Som självständig examination skrivs bl.a. två utkast till undersökningar: en kvantitativ och en kvalitativ. Vikten av att ha en tydlig forskningsfråga och tydligt fokus betonas.

Efter en genomgången forskningstermin bör läraren kunna inspirera och lära sina kolleger vilka vägar och möjligheter forskningen har för dem i deras verksamhet.

Kommentar:

Utbildningen är till för att motverka den undervisning i forskning för lärare som nu ges på olika håll i landet och där fokus ofta kommit att ligga ensidigt på kvalitativa metoder.  På vissa ställen har undervisningen blivit en blandning av allehanda aktiviteter som möten med brainstorming eller dokumentation från diskussionsmöten där lärare uttryckt tankar om undervisningen. Detta har då betecknats som forskning, vilket är falsk varubeteckning.

Kroksmark undviker kritik mot Modellskolan

 Här går jag i svaromål mot det inlägg som finns på föregående
sida.


Professor Tomas Kroksmark har många gånger på ett tydligt och sympatiskt sätt påpekat att han vill att skolan och lärarna inte ska undantas från vetenskapliga krav på sin verksamhet. Han går till och med vid ett tillfälle i polemik med en kollega och påpekar att kravet på en vetenskaplig grund för skolan är en ödesfråga. I denna anda skulle hans skötebarn Ribbaskolan i Gränna arbeta. Den skulle vara en Modellskola för hur forskning integrerades i lärarnas arbete till elevernas fördel. I juni i år lades de första sju uppsatserna på kandidatnivå fram. Dessa var alltså författade av yrkesverksamma lärare i Modellskolan.

Jag har i två inlägg framfört kritik mot en av dessa uppsatser, sedan den publicerats i Kroksmarks egen tidskrift Didaktisk tidskrift. Därefter har jag också recenserat en artikel om

Modellskolans första tid, också publicerad i samma nummer av tidskriften.

Kroksmark har besvarat mina två kritiska inlägg som riktar sig mot den vetenskapliga halten i

dessa två artiklar. Men han bemöter inte kritiken utan börjar i stället föra ett kunskaps- och vetenskapsteoretiskt diskussion med sig själv och mig. Han vill uppenbarligen finna ett nytt sätt att forska när lärarprofessionen ska beforska sin egen verklighet. Jag tycker att den mest akuta frågan är att diskutera det forskningsarbete som nu bedrivs på skolan.

Måste man inte först städa upp hos sig själv? Syftet med den första artikeln från Modellskolan var att se hur skolungdomar använder sig av vetenskapliga begrepp och förklaringar. Ett mindre antal elever var undersökningsdeltagare och svaren presenterades i en mängd olika tabeller. De resonemang som fördes var magra och den handledning de fått var

bristfällig. Kroksmark utropade dagen då denna ursprungliga c-uppsats tillsammans med sex andra lades fram till en stor dag i Modellskolans historia. Men vad tycker Kroksmark om kvaliteten? Hur kan en skola som ska stå som modell för andra skolors satsning på forskning för lärare släppa igenom denna låga kvalitet? Oberoende av vilken syn man har på vetenskap, så var dessa alsters upplägg och resultatredovisning långt ifrån det man avser med vetenskap.

Vad menar jag med vetenskap? Ja, lite förenklat kan forskning antingen vara explorativ, söka utforska nya domäner med olika metoder för att generera nya hypoteser och idéer, eller deskriptiv, då en verklighet av något slag beskrivs på ett perspektivrikt och systematiskt sätt. Forskning kan också söka kartlägga orsaker eller samband mellan företeelser, t.ex. i form av god utvärderingsforskning. Sedan finns det en typ av forskning som dominerar inom vissa specifika discipliner, nämligen upplevelsestyrd forskning, där det främsta motivet är att öka förståelsen för oftast ett mycket begränsat antal individer, i många fall genom intervjuer eller observationer. I de två studier från Modellskolan som jag granskat finns det en blandning av dessa typer av forskning. Forskningsfrågorna är dunkla och då blir också återstoden av dunkel natur.

Innan jag er mig ut i diskussion om epistemologiska frågor skulle jag vilja fråga professor Kroksmark hur det har kunnat gå så här fel. Projektet ska ju pågå i fyra år och den hittillsvarande insatsen bådar ju inte gott. Finns det idéer hur man ska komma tillbaka

till en vetenskaplig grund och i så fall hur? Och varför behöver just lärarprofessionen en egen forskningsinriktning?

Modellskolans syfte är annars ytterst lovvärt. Jag hoppas och tror att professor Kroksmark kommer att få styr på utvecklingen och att vi därmed kan få till stånd en god grogrund för lärares forskningsmässiga utveckling.

När lärare ska forska

Jonsson, E-L., Nilsson, A., och Simonsson, H. (2011). Elevers användning av vetenskapliga argument och metoder. En fenomenografisk studie. Didaktisk tidskrift, 20 (3), 181-206

Ursprungligen publicerad som C-uppsats.

Ribbaskolan i Gränna är en s.k. modellskola. Dess primus motor är professor Tomas Kroksmark vid högskolan i Jönköping. Skolan är avsedd att ge lärarna möjlighet till vidareutbildning i forskningsarbete fram till magisterexamen. I år har femton lärare skrivit sju c-uppsatser om lärandefrågor. Dessa lades fram i juni. Det har på senare år kommit propåer om att skolforskningen inte tar upp relevanta frågor för lärarprofessionen och dessutom att resultaten inte når ut till lärarna. Dessa forskningsansatser är ett försök att råda bot på dessa brister.

En av dessa c-uppsatser förekommer också i Didaktisk tidskrifts senaste nummer (nr 3, 2011), där lärarna Eva-Lena Jonsson, Anneli Nilsson och Helena Simonsson tar upp frågan om elevers förmåga att ta till sig och använda vetenskapligt tänkande. De har intervjuat elva elever i en åttondeklass i Gränna och då studerat om elever använder och föreslår vetenskapliga argument och metoder när de ställs inför frågor om samhället och världen.

Metoden de använder är Ference Martons fenomenografiska ansats där individers tolkning och uppfattning av omvärlden står i centrum. De elva elevernas kön är okänt för läsarna, men dessa ställdes inför tio frågor av typen ”Hur gör forskare för att avgöra om något är sant?”

”Blir det varmare på jorden p.g.a. det vi människor håller på med?” och ”Kan man få reda på sin personlighet genom att studera horoskop?” Följdfrågor ställdes för att fånga in svaren så brett som möjligt. En av författarna ställde frågor och en annan förde anteckningar.

Som bas för kategoriseringen av svaren stod de två huvudfrågeställningarna:

*Använder eleverna vetenskapliga argument?

* Föreslår eleverna vetenskapliga metoder?

Svaren på de tio frågorna dikotomiserades på två sätt:

a) använder/använder inte vetenskapliga argument vid frågans besvarande

b) föreslår/föreslår inte vetenskapliga metoder för att besvara frågan?

En chi2-testning visade att dessa två variabler inte är oberoende av varandra ( de hängde alltså ihop). I uppsatsen används ordet ´korrelera´, vilket innebär felaktig terminologi. Detta innebär att eleverna i samma utsträckning tänkte i vetenskapliga banor både när de besvarade frågorna med redan känd kunskap och då de skulle hitta ett sätt att besvara frågan

Uppsatsens utformning är långt ifrån idealisk. Alltför många sidor upptas av tabeller där frågornas svarskategorisering enligt ovan sätts siffror på. Därefter presenteras tabeller för varje individ, vilket tillsammans ger 21 tabeller. Orden försvinner lätt i ett sådant siffersvall.

Resultaten är dock intressanta och förbluffande. Det visar sig att nära hälften av eleverna tro på horoskop, och att Gud åberopas som förklaring i flera fall. Förklaringen härtill är att skolan ligger i en kristen bygd, där vetenskapliga synsätt på olika sätt kan tänkas ha lägre prioritet. Genomslaget för vetenskapligt tänkande är betänkligt svagt. Skolan har här att ta ett tydligare ansvar och inte glida på sanningar för att tillfredsställa lokala kulturers subtila anspråk på att sitta inne med sann kunskap.

Uppsatsen bygger på ett mycket litet material (som ju ofta är fallet i kvalitativa undersökningar) och den kvalitativa ansatsen bidrar till att förminska resultatens vikt. Den tolkning av verkligheten som ju ligger i den fenomenografiska metodens kärna äger knappast rum, utan kategoriseringen av svaren är en enkel tudelning i icke-vetenskaplig/vetenskapliga grupper, till vilket man inte behöver en elaborerad ansats som den fenomenografiska. Det är också pedagogiskt svårt att tala om mättnad när endast två typer av svar återfinns.

Detta är en uppsats från den första kullen av forskande lärare, vilken även accepterats av Didaktisk tidskifts redaktion. Den torde av detta skäl kanske anses som en av de bästa. Det gör en tyvärr en aning nedstämd över verksamheten hittills. Antingen är det studneternas bakgrundskunskaper som är för svaga eller detta i kombination med en dålig handledning som fallerar. Resonemangen kring validitet och reliabilitet antyder ett bristande handlag med statistiska termer och även uppsatsens övriga upplägg som disposition och resultatpresentation kunde ha varit betydligt bättre och framförallt klarare. Dessutom bör inte tre studenter dela på ett c-uppsatsarbete. Arbetet ska ju vara självständigt.

Ett tips till nästa gång, då ett liknande upplägg planeras, är att i stället använda enkäter och ta in mer data och därefter behandla de inkomna svaren på ett mer differentierat sätt så att olika individers svarsmönster kan kartläggas, t.ex. med s.k. klusteranalys. Forskningen skulle därmed ge mer handfast och generaliserbar kunskap.

Forskningsresultat förvanskas i media

Idag meddelas att stress har ökat användningen av bettskenor. För kvinnor är ökningen för åldrarna 20 till 24 hela 106 % under åren 2008 till 2011. Detta tas i DN och TV (25/9 -11) till intäkt för att unga kvinnor har fått det så besvärligt på senare år (sedan 2008!) att deras stressnivå har tvingat dem att skaffa bettskena. Vad ingen vill observera är att användningen bland män mellan 50 och 59 år fördubblats under samma tid.

En försiktig undring:

Stressen kan rimligen inte ha ökat så våldsamt under de senaste åren just för unga kvinnor. Hur förklaras den då nästan lika stora ökningen bland äldre män? Ja, inte alls i media.

Det är sådant här som är PK-information.