Skolan i kris - ingens ansvar?

 

Det bloggas mycket på nätet om skolan. En hel del av bloggarna är lärare som är verksamma ute i skolorna denna bistra tid. Det är förståeligt att en hel del av dessa dels försvarar sitt yrke och sina kolleger, men måste det göras in absurdum. Det svängs med uttryck som våra fantastiska lärare och andra generaliserande överord när problemet naturligtvis inte är de goda lärarna utan de som aldrig medges, de mediokra och dåliga lärarna. Följaktligen får debatten en olycklig slagsida efter blomsterspråket och de goda lärarna lyfts fram som det normala.  Men vore det så så skulle inte skolan vara i den kris den nu är.

Jag tro att vi måste bli mer precisa i vår kritik för att den ska bli begriplig. Det finna vissa bloggare som går några steg längre mot ett rejält avståndstagande till den gamla flumskolan. En sådan lärare är  Johan Kant, som i ett utmärkt inlägg beskriver skolans förfall, men ändock tvekar inför att nämna några namn på kända förgrundsfigurer och avantgardister för den gamla ordningen.

Han väjer också för ordet flum och vill i stället säga progg.

Jag vill nämna två: professor Tomas Kroksmark som med sin oklara inställning till vetenskap förvirrar forskare, men går hem hos många lärare eftersom han framställer lärarforskning som något ganska enkelt som vem som helst efter en lågkravsutbildning kan ägna sig åt.  Detta är en fortsättning på flumpedagogikens förakt för kunskap och fakta, som nu genom forskarskolor över hela landet förs vidare till nya generationer lärare. Dessa kan uppnå en licentiatexamen i t.ex. didaktik utan att läsa någon metodik (åtminstone i Jönköping).

Ett andra exempel är Ingrid Carlgren, f.d rektor för lärarhögskolan i Stockholm. Hon var i det längsta emot en sammanslagning med Stockholms universitet och ville behålla den administrativt och utbildningsmässigt nedgångna lärarhögskolan i Stockholm. Hennes argument var klart ämnes- och kunskapsfientliga. Hon är nu involverad i en forskarskola vid Stockholms universitet.

Skälen till att skolan nu är i kris kan naturligtvis bara kopplas indirekt till vissa personer. Men jag tycker det är viktigt att dessa personer får stå till svars för sina göranden och låtanden i det förgångna och nu. En slags sanningskommision vore faktiskt på sin plats. En av bakgrunderna är naturligtvis det postmodernistiska tänkande som fortfarande influerar många  människor,

men vars relativiserande tankar är lätta att driva för långt.  Ursprungligen ansågs känslor kunna vara föremål för tolkningar och olika sanningsbegrepp. Detta vidgades sedan till allt fler områden. När kunskapen blev relativiserad så föll skolan ner i en avgrund av ”anything goes”.

Forskande lärares dilemma

Både skolans arbete och innehåll ska bygga på ett vetenskapligt tänkande och på beprövad erfarenhet. Vad det senare står för vet ingen egentligen, så det bryr jag mig inte om här.

Forskning – en framgångsfaktor heter en konferens som äger rum i november i år  i Stockholm och man kan utan att ha tagit del av den förstå att där hyllas allt som benämns forskning som lärare bedriver. Men kan vi inte stanna upp och helt allvarligt tänka på vad vi vill att en vetenskapligt utbildad lärare ska kunna? Förutom att få en allmän uppstramning av det kritiska tänkandet (t.ex. för att kunna se igenom mer eller mindre förment vetenskapliga undersökningar i media) ska en forskningskunnig lärare kunna göra goda utvärderingar av lokala eller nationella pedagogiska insatser. H*n ska dessutom kunna ta del av vetenskapliga skrifter för att följa forskningen på sitt eget område, både nationellt och internationellt. H*n ska ha lärt sig att överblicka sammanhang och processer på ett djupare och mer givande  sätt. Inte minst blir den  forskningsorienterade läraren en verkligt mångsidig vägledare  i hur man organiserar utbildningen i sitt ämne.

För att kunna nå upp till denna nivå behövs minst en licentiatexamen, vari ska ingå en grundlig utbildning i alla sorters metodik. Man ska då inte kunna, med hänvisning till att man inte bör sätta siffror på människor och annat löst prat, smita undan en duvning i statistiska metoder. Många ser ner på statistik och de metoder den erbjuder, men i verkligheten är statistik en slags humanistisk matematik. Moderna statistiska metoder kan studera enskilda människor och grupper av människor på ett mycket pålitligt och djupt sätt. De som inte gillar statistik har sällan brytt sig om att studera ämnet. På många institutioner struntar man nästan i de kvantitativa metoderna och håller sig till de kvalitativa, vilka dock kan vara bra, rätt använda. Det är delvis därför vi inom exempelvis pedagogik och didaktik  får alla dessa intervjuundersökningar med ett mycket litet antal individer där deltagarnas upplevelser av något skeende eller fenomen ofta står i fokus. Sedan sammanförs dessa upplevelsebeskrivningar i grupper (ofta genom invecklade metoder med fina namn) och där står man med kanske fem olika svarstyper och vad ska man göra av dem? Det går ju inte att generalisera denna kunskap på ett enkelt sätt till andra skolklasser i Sverige. Därför måste våra forskande lärare ha en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder i bagaget för att kunna kalla sig just forskande lärare.

För den lärare som inte är insatt i forskningens problematik är det alltför lätt att lockas in i något som kallas forskning, men som i själva verket är en form av utredningsverksamhet, utvecklingsarbete eller något som närmast kan liknas vid diskussions- och frågestunder, där man sorgfälligt  dokumenterar det som sker. Sedan kallas ibland dessa dokumentationer "berättelser" och jämställs med analyser. Här gör amatörforskaren en vanlig sammanblandning, nämligen den mellan att beskriva något och att förklara något.

Frågan om forskningens roll i skolan är alltför allvarlig för att överlåtas till pedagoger, didaktiker och andra som är medvetet ensidigt insatta i forskningens möjligheter, risker och fallgropar. Det räcker med att titta på avhandlingar och kandidatuppsatser från skolforskningens högskolecentra för att förstå hur lätt man tar på forskningsbegreppet och hur man därvid lättvindigt låter studenter syssla med tämligen meningslösa, esoteriska studier som oftast saknar en grundval inom forskningen, nämligen en tydligt och rakt formulerad forskningsfråga. Vi måste utbilda våra lärare till sunda forskare med en bred analysförmåga.

Se vidare på min blogg och följ då gärna debatten mellan mig och Tomas Kroksmark (filer, se nedan). Professor Kroksmark vid högskolan i Jönköping  representerar en syn på forskning som inte alls stämmer med min, utan snarast kommer in under den smalare forskning jag beskrivit ovan . Kroksmark har dock inte presenterat sin egen vetenskapliga syn utan tycker att det behövs en särskild typ av forskning i skolan. Han famlar dock ifråga om lärarforskning, säger han, och det märker man i hans skrivningar och i hans adepters produkter. Jag har recenserat några alster på min blogg. Debatten mellan oss är intressant och viktig och har följts av ovanligt många åtminstone på min blogg och säkert även på Tomas Kroksmarks.

tomaskroksmark.se

torestad.blogspot.com