Vilseledande forskning inom didaktik

 
-->

När vi upplever och läser av omgivningen gör vi ofta fel.  Dessa fel beror på att vi människor är konstruerade att ta emot stora mängder information och då omedvetet bara fästa vår uppmärksamhet vid det som är nytt för oss, farligt för oss eller mycket intressant för oss. Inom psykologin är ”cocktaileffekten” känd. Den inträffar när vi står i ett stort rum med en mängd andra människor (eller i ett klassrum!) där många talar eller viskar med varandra. Allt hörs för oss som ett rabarberrabarrabarber men om någon nämner vårt namn, eller den stad vi växte upp eller just det vi håller på och undervisar i vår klass om så hör vi det. Vårt omedvetna har silat fram den informationen genom bruset. Detta innebär att en stor del av vårt handlande styrs av omedvetna impulser och tankar. Detta omedvetna är dock inte detsamma som Freuds. Eftersom det omedvetna bestäms av tidigare erfarenheter så kommer våra sätt att bete oss ibland bli felaktiga. Vi agerar felaktigt, vi minns felaktigt, vi säger felaktiga saker, vi skriver ner felaktiga saker.

Hur gör man då inom forskningen för att se till att det man kommer fram till i sina undersökningar ligger så nära en svårnåbar sanning som möjligt? Ett sätt, som många kommer undan med, är att i postmodernistisk anda påstå att det inte finns några sanningar, utan att allt som görs och sägs är sant i sig. Vi återkommer till detta resonemang. Inom den kvantitativa forskning som fastställer attityder och personlighetsdrags styrka hos personer introduceras en värdefull term, nämligen mätfel. Enkelt uttryckt menar man att runt omkring allt som människor säger och gör (i en intervju, svar på enkät) finns en osäkerhet, vilket gör att man måste vara försiktig med att uttala som den exakta sanningen. Det mätresultat eller poäng som en individ får på ett test eller i en enkät tas inte för givet utan omges rent konkret med ett osäkerhetsintervall, som kan räknas fram på statistisk väg. För ett poängresultat på 15 poäng kanske det blir ett osäkerhetsintervall mellan 13 och 17 poäng och däremellan kan den korrekta poängen antas ligga. Osäkerheten, mätfelet kan bero på att testet är dåligt, att individen hade en dålig dag eller någon annan omständighet.

Den här typen av överväganden görs aldrig i kvalitativa undersökningar. Intervjusvar eller observationer ses nästan alltid oreflekterat som en slags korrekta iakttagelser av verkligheten. Intervjupersoner vet allt om vad de tillfrågas och observationer av andra individer sker helt utan missar. Som ovan sagts kommer man ibland undan korrekthetskravet genom att hävda att det inte finns några sanna, exakta iakttagelser utan att allt ändå är mänskliga konstruktioner. Jag vet inte om dessa resonemang om mätfel verkligen är intressanta hos sådana postmodernistiskt inriktade forskare.

Jag har läst en hel del uppsatser och avhandlingar inom pedagogik, didaktik och psykologi. I få fall uppmärksammas felkällor när intervjuer eller observationer använts. Ibland anges dock mått på säkerheten (precisionen) hos enkäter (sådana siffror kan enkelt räknas fram statistiskt). Kvalitativa undersökningar vill anses som lika vetenskapliga som kvantitativa. Man anser bara att man har en annan vetenskapssyn. Men en vetenskapssyn som inte tar hänsyn till hur fel våra iakttagelser av omvärlden kan slå är, enligt min mening, föga rustad att uttala sig om världen med någon som helst säkerhet.

Antingen är det alltså så att kvalitativa forskare inte är intresserade av hur säkra deras iakttagelser av olika slag är eller också känner de till osäkerheten men menar att de data de erhåller ändå håller för deras analyser. Ett ytterligare sätt är då att betrakta allt i världen som sociala konstruktioner och däri ingår även de fel människor gör i tolkandet av omvärlden. Men hittills är det nog ingen som vet.

Hjälper 10 000 kronor lärarna?

 
-->

En licentiand i historia från Malmö högskola har skrivit en avhandling med titeln ”Likvärdighet till priset av likformighet”.  Avhandlingen är från år 2011. Med tanke på regeringens nya förslag att belöna licentiander från forskarskolor,  som avhandlingsförfattaren Per Gunnemyr,  med lektorstitel och 10 000 kronor mer i lön än vanliga lärare kan det vara intressant att något skärskåda någon representativ vetenskaplig aspekt av hans arbete.  I vetenskapliga alster är man oftast intresserad av att veta om man undersöker det aktuella fenomenet på rätt sätt och därmed når resultat som är så pålitliga som möjligt. I vetenskapliga sammanhang brukar man då använda begreppet reliabilitet och det begreppet avser att de resultat man får i en undersökning skulle kunna skulle göras om i samma kultur med samma resultat. Begreppet reliabilitet hänför sig inte bara till mätningar som innehåller siffror utan innefattar även andra typer av bedömningar, t.ex. diagnoser. Om tre oberoende bedömare kommer fram till liknande diagnos menar vi att vi har en hög reliabilitet mellan bedömare. Om tre lärare bedömer ett antal uppsatser så är reliabiliteten 1.00 om alla tre kommer fram till samma omdömen. Om alla är oense med varandra blir reliabiliteten 0.00. I kvantitativa studier är det mycket vanligt att man anger hur hög reliabilitet de instrument man använde har, medan man i kvalitativa undersökningar blir mer svävande. Så här skriver Gunnemyr om positivism, vilket han tydligen ogillar eller har ofullständig kunskap om:

Reliabilitet, eller tillförlitlighet, handlar i positivistisk bemärkelse om att undersökningens mätinstrument

ska vara tillförlitliga. Datainsamlingen ska vara standardiserad och inte påverkas av slumpmässiga faktorer. I en kvalitativ forskningsintervju utgör forskaren mätinstrumentet och det är varken möjligt eller önskvärt att jag ska förvandla mig själv till en objektiv registrerare. Ett sätt att vid kvalitativ forskning förhålla sig till reliabilitetskravet är att som Martyn Denscombe ställa sig följande fråga: ”Om någon annan genomför undersökningen, kommer han eller hon fram till samma resultat och drar han eller hon samma slutsatser?”

Gunnemyr har förmodligen inte fått så mycket undervisning i metodik och tror därför att reliabilitet bara avser kvantitativa undersökningar. På ett sätt har han delvis rätt. Man bryr sig nämligen inte så mycket om eventuella inbyggda fel i de metoder man använder. Vid intervjuer (ett oerhört vanligt instrument i kvalitativa studier) är det oftast så att det bara är en enda forskare som både planerar en studie, bestämmer frågorna, gör intervjuerna, analyserar resultaten, drar slutsatser, väljer ut citat från intervjuerna och skriver ihop slutrapporten. Detta innebär att denna enskilda persons syn på världen och människorna kan färga eller snedvrida hela resultatet av undersökningen. Gunnemyr vill inte bli en objektiv registrerare, säger han, vilket han förmodligen lärt sig att de hemska kvantitativa forskarna är. Men vill han bli en forskare som publicerar slutsatser som till okänd del beror på den enskilda forskarens värderingar och tolkningar? Det är fullt möjligt att han inte har något emot det. Jag menar att en hel del kvalitativa undersökningar brister i vetenskaplighet just av denna anledning. Man menar att det man söker är förståelse av några tillfälligt utvalda individers uttalanden. Därefter avslöjar Gunnemyr sin bristande kännedom om metodresonemang när han plötsligt ansluter sig till en tolkning av reliabilitet som är vanlig i kvantitativ forskning, när han citerar Denscombes kloka tanke att olika forskare bör komma fram till samma slutsatser för att undersökningar ska bli reliabla! Det är ju just det som kvantitativa forskare säger om reliabilitet.

Att man verkligen når fram till säkra och pålitliga resultat med den metod man valt är dock ingen garanti för att man kan dra några mer vittgående slutsatser. De verktyg man använt för att studera det aktuella fenomenet kanske inte var så bra. Intervjun kanske utfördes av en enda forskare, det historieprov man gav eleverna hade dåligt utformade frågor, vilket inte gav utslagsgivande svar och det kunskapstest man mätte mattekunskaper med var illa utformat. Men om däremot våra metoder var pålitliga och reliabiliteten hög så räcker inte detta ensamt. Det måste ju också visas att de resultat och slutsatser man dragit håller för en närmare granskning, dvs. vara giltiga, eller valida som man säger. Gunnemyr citerar en kvalitativ kollega Heléne Thomsson, som har skrivit följande:

Heléne Thomsson menar ………… att validitet i en kvalitativ forskning snarare handlar om huruvida ”man verkligen studerar de fenomen som man givit sig ut för att studera och om man verkligen tolkar det man avsett sig tolka”.

Thomsson tar här upp begreppet validitet i kvalitativ forskning och ger dessutom (omedvetet?) en god definition av både reliabilitet och validitet i kvantitativ metodik. Validitet innebär nämligen just att man mäter eller studerar det man verkligen bestämt sig för att studera.

Jag har här ovan låtit en licentiand representera en mängd forskarutbildade lärare som nu får chansen att bli lektorer i den svenska skolan. Jag menar att många av de blivande lektorerna knappast har den utbildning i vetenskapligt tänkande som människor i allmänhet tror och som även regeringen troligen förmodar. Den vetenskaplighet som de blivande lektorerna har tillgodogjort sig i forskarskolan har inte alls den bredd och djup som man kan förvänta sig av en vidareutbildad lärare. De flesta blivande lektorerna kan därmed inte utgöra den stabila grund för en vetenskaplig skola som vi ju alla önskar se. De flesta licentiatavhandlingarna bygger på litteraturgenomgångar eller är intervjubaserade undersökningar utan någon frågeställning som entydigt kan besvaras i en studies resultatdel. Det blir som i de vanliga intervjuundersökningarna en samling utvalda intervjusvar som får illustrera studiernas slutsatser tillsammans med en ofta ganska meningslös kategorisering av intervjusvaren. Det är oftast endast ett fåtal individer som intervjuats och resultat och slutsatser blir därmed inte giltiga, valida eller generaliserbara utanför de fåtal intervjuade personernas krets.

Det är ett svek mot de lärare som lägger ner tid och arbete på dessa forskarskolor att dessa i framtiden får utgöra rekryteringsbasen för framtida lektorer i skolan. Man borde i stället ha satsat på en bred utbildning till doktorsdisputation. De licentiander som nu examineras från forskarskolorna är bara ett billigare alternativ regeringen för att ge lärarna möjligheter till avancemang utan något större tillskott av kunskaper. Det hela är rent ut sagt bedrövligt.

Per Gunnemyrs licentiatavhandling är inte alls dålig. Dess brister är dock stora med betoning på vetenskaplighet.

Dålig undervisning speglas i examensarbeten

Jag har slumpat fram tjugo examensuppsatser i pedagogik från i år. Av dessa använder nästan alla intervjumetoder och några få kompletterar med enkäter (med låg svarsfrekvens). Det författarna har velat ta reda på är elevers eller lärares syn, uppfattningar eller upplevelser av någon speciellt företeelse. Frågan är ju sedan vad man ska göra med resultaten. Det vanliga är att man stannar vid en beskrivning av vad som framkommit i svaren. Ibland sorterar man ordnar intervjusvaren i kategorier och denna gruppering får då bli svaret på forskningsfrågan vad intervjupersonerna ansett eller upplevt av föremålet för studien. Sällan eller aldrig finns en sant kritisk granskning av den metod man använt. Man påpekar inte sällan nogsamt att de få intervjuade personerna leder till att man inte kan dra några generella slutsatser av studien. Därefter intervjuas man kanske av lokaltidningen eller Lärarnas tidning och då har begränsningen i generaliseringskraft glömts bort och man berättar hur saker och ting förhåller sig rent allmänt.

Så här ser alltså den forskning ut som ska utgöra ungdomars sista avgörande prov inför sin lärarexamen. Den ensidiga inriktningen på kvalitativa metoder (och intervjuer) och den låga kvaliteten på uppsatserna (det finns naturligtvis undantag!) har naturligtvis flera orsaker. Många studenter har en bristande förmåga att behandla svenska språket och dessutom att logiskt disponera sitt material, vilket kan bero på att den allmänna intellektuella nivån har sänkts vid antagningen till lärarutbildningen. Otillräcklig eller okunnig handledning är ett annat skäl till att det ser ut som det gör. De flesta handledare behärskar inte kvantitativa metoder och därför blir det en koncentration på kvalitativa metoder. Tyvärr är dessa brister kopplade till att vetenskap inte står särskilt högt i kurs på de flesta lärarutbildningarna. Det senare anser man naturligtvis inte själv och detta ger upphov till många diskussioner om vad vetenskap och kunskap egentligen är. För mig innebär vetenskap att man samlar på sig ytterligare kunskap och lägger den till det redan kända. Man ställer upp hypoteser och undersöker om dessa stämmer eller inte.  Men man frågar bara inte några få enstaka individer vad de känner inför ett visst fenomen och kallar sedan presentationen av intervjusvaren för forskning och vetenskap.  Det är snarare en form av journalistik.

En hel del ungdomar får på detta sätt en felaktig bild av vad kunskap, forskning och vetenskap är. De får under sin utbildning till lärare alltför ofta direkt, eller indirekt, höra att kvantitativa metoder är undermåliga, omänskliga och bara ”sätter siffror ” på människor. Det som framställs som finare och djupare är kvalitativa metoder och då speciellt ”djupintervjuer”. Det är ju faktiskt våra lärare som ska utbilda eleverna i kritiskt tänkande. En bred vetenskaplig syn på omvärlden hos dessa är nödvändig för att kunna leda eleverna in i en sant ifrågasättande hållning till fenomen i deras omvärld.

En sådan bred kunskapssyn förmenas nu just de studenter som ska göra våra ungdomar till goda kritiska medborgare.

Smultron och skolor här och där

 

Om man hittar några smultron på sitt lantställe i Småland så är det ju trevligt. Några av smultronen har också lustiga utseenden. Vi kanske fotografer vårt smultronställe och skriver något lyriskt på vår blogg om smultron och lärande. Men vad vet vi då om smultronställen i hela Sverige? Vi kan ju gissa att de är lika vanliga som på lantstället och att smultronen smaker likadant och ser likadana ut som på vårt lantställe. Men vi har ingen kunskap om det.

Vi kan ju också intervjua tjugo (i bästa fall) människor i Sävsjö om deras syn på skolans verksamhet och få fram intressanta åsikter som vi kan skriva en liten artikel om. Men vad vet vi då om vad svenskar i allmänhet anser om skolan? Inte mycket, och någon eller några i Sävsjö kanske har mycket avvikande åsikter.  Sävsjöbornas svar presenteras i form av lösryckta citat i artikeln för att belysa helheten. Forskaren väljer fritt bland intervjusvaren och läsaren vet inte vilka svar som inte kommit med.

En stor del av de uppsatser och avhandlingar som produceras vid svenska högskolor och universitet plockar så att säga smultron i Sävsjö och resultaten av intervjuundersökningarna

presenteras utförligt men med av forskaren utvalda citat. Forskaren har själv valt ut frågorna som ställs, sammanställer svaren, väljer citat, kategoriserar dem och skriver den vetenskapliga rapporten. I rapporterna tas sällan eller aldrig upp det metodvidriga i att samma individ är med under hela forskningsprocessen. Inte heller problematiseras pålitligheten i själva intervjusvaren. Vi vet att människors handlingar i hög utsträckning styrs av omedvetna processer och överväganden (inte Freuds omedvetna!). Risken är alltså mycket stor att människor antingen svarar på intervjufrågorna med svar som de antar förväntas av dem och att de dessutom inte har självkännedom nog att veta vad som styr dem i många situationer.

Smultronen i Sävsjö kan knappast vara representativa för Sverige smultron. Vi vet i alla fall inte om så är fallet där vi går och plockar på småländska höglandet. Likadant är det med intervjuerna i Sävsjö.

Detta är en mycket allvarlig kritik som de kvalitativa forskarna borde ta till sig i stället för att undvika att svara eller börja tala om annat när deras forskningsinsatser kritiseras. Så sker faktiskt nu.

Smultronen i Sävsjö är goda men det finns mycket smultron i Sverige.

Intervjun - en svag metod

 

Tidigt på 1900-talet intresserade sig  forskare alltmer för frågor om attityder. Man trodde att om man förstod individers attityder till en viss företeelse så kunde man förstå hur människor sedan skulle bete sig i samband med denna företeelse. Ganska snart visade det sig att människors svar på attitydfrågor hade mycket lite att göra med hur de sedan betedde sig. Folk kunde besvara frågor där de uppgav att de tog ett personligt ansvar för miljöförstöringen och sedan direkt efter strunta i att plocka upp miljöfarligt skräp som lagts utanför forskarnas lokal. Man fann att mängder av faktorer påverkade hur man svarade i enkäter eller intervjuer.  Grupptryck, rådande normer och förutfattade meningar färgade hur och vad man svarade på attitydfrågorna. Omedvetna föreställningar om hur människor och världen fungerade befolkade människors sinnen, fann man.

Nuförtiden görs många intervjuundersökningar på svenska universitet. Inom pedagogiken med angränsade ämnen bygger nästan alla uppsatser på data insamlade med hjälp av intervjuer. Helt okritiskt tar man folks svar som giltiga för hur deras föreställningsvärld ser ut.

Man negligerar då helt en mängd forskningsresultat som verkligen borde vara relevanta.

Människor är inte rationella varelser. Till och med ekonomiforskare har till sist insett detta. I våra huvuden spökar omedvetna impulser och hemmagjorda idéer om hur världen och människor är. De förklaringar vi ofta ger till våra handlingar är efterhandskonstruktioner och inte den verkliga bakgrunden till hur vi betett oss. Vårt sätt att hantera information av allt möjligt slag från omvärlden är mycket primitivt. Ny information inpassas i och omformas våra tidigare erfarenheter så att minnet av något som skett lätt blir förvrängt.

Av dessa skäl blir undersökningar av människors idéer, föreställningar eller uppfattningar av någonting lätt en studie i människors officiella tankevärld, dvs. svar anpassade för stunden och till rådande normer. När forskarna sedan finner att forskningsresultaten i form av intervjusvar är rimliga betyder det egentligen att de sammanfaller med rådande normer och politiskt korrekta uppfattningar.

När kvalitativt inriktade forskare i dag anser sig undersöka elevers och lärares uppfattningar av företeelser i skolans värld får man med stor säkerhet tillbaka svar som uppfyller förväntningarna. De intervjuades föreställningsvärld är ungefär likadan som forskarnas och då blir ju inte svaren så överraskande.

Det omedvetna lärandet

 

En hel del studier inom skolforskningen  bygger på att människor på ett korrekt sätt kan återberätta sitt tänkande, sina beslutsvägar och sina upplevelser. I intervjuundersökningar där människors representationer (eller uppfattningar) av olika fenomen ska belysas tas ofta de svar man får fram som precisa återgivningar av inre skeenden. Denna inställning till människors informationsbearbetning är egentligen mycket naiv. Med tanke på den mängd information vi ständigt bombarderas med  kan vi människor knappast klara oss utan att omedvetna processer hanterar våra reaktioner och handlingar i omvärlden. Detta kognitiva omedvetna är inte detsamma som Freuds gamla omedvetna utan ett mer kognitionsinriktat omedvetet som silar information beroende på tidigare erfarenheter, förförståelser eller fördomar.

Hermeneutisk forskning bryr sig inte alls om sådana omedvetna processer och den kvalitativa forskaren tycker oftast därför att om det som intervjupersonerna säger verkar rimligt så är utsagorna också i någon mening ”sanna”. Sanningen kan dock lika väl vara att både intervjupersoner och forskare delar sin förförståelse om det undersökta fenomenet.  I någon mening har hermeneutikern då förskrivit sig till något slags behavioristisk modell där man bara litar på sådant som man kan se och höra  och bortser från inre kognitiva processer.

Den skolforskning vi ska ha kan inte bygga på modeller som inte tar i beaktande hur människor fungerar. Det kognitivt omedvetna, vars existens är övertygande bevisad sedan decennier, måste inrangeras i skolforskarens tankevärld. De pedagogiska modeller som dominerar forskningen måste släppa in lite psykologisk kunskap för att på ett fullödigt sätt kunna kasta ljus över lärandeprocesserna.

Det är märkligt att debattera med pedagoger som helt negligerar de kognitiva fynd som har med lärandet att göra. En hel del lärande försiggår ju på ett omedvetet plan; ett exempel på det är  språkinlärning. Språkets regler styr på ett omedvetet plan vår språkanvändning. Be någon berätta om principerna för bildandet av imperativ i svenska språket.  Få kan göra det, men alla kan tillämpa dem. Så förhåller det sig också med många andra aspekter av människors liv.

När skolforskningen slår slint

 Artikeln finns nu också i reviderad form på Newsmill

http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/26/fenomenografin-riskerar-att-leda-fel

Fenomenografin är en forskningsansats som nått en otrolig utbredning i Sverige av idag. Den bygger på att forskaren kan komma åt människors oreflekterade uppfattningar kring ett visst studerat ämne. Detta sker medelst intervjuer och efter en omfattande analys av svaren kan utfallet studeras. Man föredrar att använda ordet utfall i stället för resultat. En mycket stor del av studenterna i Sverige inom beteendevetenskaperna skriver i dag sina uppsatser efter fenomenografisk modell, även om denna inte alltid explicit uppges. Därav allt intervjuande ute i landet.

I Jönköping har Annica Otterborg försökt sig på att kartlägga gymnasieelevers oreflekterade uppfattningar om entreprenöriellt lärande. I sin avhandling Entreprenöriellt lärande. Gymnasieelevers skilda sätt att uppfatta entreprenöriellt lärande  (2011) söker hon medelst fenomenografisk metod fånga in sexton gymnasieelevers syn på detta lärande med det krångliga namnet. En av många grundförutsättningar för fenomenografin är att man anser att olika uppfattningar förklaras av att olika människor gör skilda erfarenheter genom att de har olika förhållningssätt till världen. Människor gör sedan olika analyser och erhåller olika kunskap om dessa objekt (Citat från Alexandersson). Otterborg var mycket noga när hon valde ut sina sexton elever från gymnasieskolan. Hon gjorde en noggrann slumpmässig dragning av vilka elever som skulle delta. Detta arbete hade hon kunnat bespara sig eftersom studiens resultat ändå inte avsåg att generaliseras utanför det undersökta gymnasiet. Handledare har varit professorerna Tomas Kroksmark och Ulla Runesson, Jönköping.

Otterborg intervjuar var och en av eleverna i ca 45 minuter. Det gymnasium där Otterborg gör sin studie är helt inriktat på entreprenöriellt lärande men tros detta är eleverna inte förtrogna med detta. Detta gör att Otterborg måste lägga om intervjuerna något.

Alla intervjuer spelas in och transkriberas sedan. Analyser vidtar. Det är meningen att svaren ska kategoriseras och för detta måste olika teman hittas. Så sker och fem temat upprättas: Förståelse, kommunikation, teambuilding, lära i olika sociala praktiker och att se bortom det uppenbara. Författaren har mest besvär med den femte kategorin. Varje kategori är en vad-aspekt av uppfattningen. Inom varje kategori finns sedan ett antal hur-aspekter. Inom förståelsekategorin finns till exempel ´att ta hjälp av sin handledare´ och ´diskussion mellan elever´. För varje hur-aspekt följer en  diskussion av aspekten och sedan en utförlig tolkning av den, där det är mycket oklart hur mycket det är författaren själv som talar genom eleverna. Författaren använder ofta frasen ”ur data framgår”, ”utsagor visar”, utan att läsaren själv har tillgång till dessa sammanhang. Ottenborg betonar dock: ”Allt som eleverna beskriver i intervjuerna har jag med min mångåriga lärarerfarenhet av skola, och den vetenskapliga litteratur jag har studerat, tolkat som uttryck för hur de erfar entreprenöriellt lärande. Allt är inte belagt på ordnivå men finns integrerat i materialet på olika sätt”. Vi har alltså författarens egna ord att gå på här.

Entreprenöriellt lärande beskrivs ofta i allmänna ordalag. Mycket av det som beskrivs återfinns i nya och gamla läroplaner, fast kanske med lite annorlunda ord. Enligt Otterborg ska eleverna få självkännedom och handla självstyrt, bryta mönster och stå emot kollektivt handlande, ta se möjligheter och göra något av dem, och kunna samverka med andra.

Fenomenografisk metod och entreprenöriellt lärande ska alltså vävas samman i avhandlingen.

Det som sagts av eleverna sätts av Otterborg in i ett entreprenöriellt sammanhang eftersom eleverna själva inte kände till begreppet. De ursprungliga oreflekterade uppfattningarna hos eleverna är ju målet för undersökningen. Dessa uppfattningar torde störas vid flera tillfällen innan studiens utfallsrum är nått. Först har vi intervjun. Med kunskap om de intervjuareffekter som är kända borde författaren inte själv ha intervjuat alla elever. Det eventuella inflytande hon därvid utövat på eleverna kommer nämligen då att systematiskt påverka utfallet. Samma person som gör intervjuerna gör sedan analysen. Detta skulle betraktas som ett grundfel bland forskare med en mer helgjuten vetenskaplig syn. Här förstärks den effekt som forskaren redan omedvetet kunnat utöva på undersökningen. I ett nästa steg ska allt fästas på pränt. Här sker också ett urval av citat och formuleringar. Steget är sannerligen långt mellan elevens oreflekterade uppfattning och det nedskrivna resultatet. Problemet är att vi inte vet hur stor förvrängningen är eller om den existerar.

Det egentliga utfallsrummet, de fem kategorierna, ger egentligen ingen vägledning om elevernas uppfattning utan rådata ligger egentligen i de citat som får illustrera de olika hur-aspekterna under varje vad-kategori. På detta sätt blir resultat otydligt och utspätt och spretar hit och dit. Man vet ju inte heller hur representativa citaten är för de uppfattningar som framförs.

Den vetenskapliga underbyggnaden för den fenomenografiska metoden är inte stark. En myckenhet av forskning har utförts men någon klarhet om metodens användbarhet vid skolforskning finns inte.

En mängd ungdomar skriver i dag sina första uppsatsarbeten i ett slag fenomenografisk anda. Många gör det för att undvika att trassla in sig i statistiska metoder, andra för att deras lärare inte är kunniga än andra metoder än kvalitativa, mjuka metoder som fenomenografi.

Otterborg själv är genom sin undersökning övertygad om det entreprenöriella lärandets framtid. Med stöd i studien framhåller hon den lärandeformen som den som tillhör framtiden

i ”vår postmoderna värld”.

Fenomenografin är således en ytterst tveksam metod och entreprenöriellt lärande har vi inte blivit klokare på.


OBS! Läs hur en av Ottenborgs handledare reagerade på kritiken till sina kolleger i Jönköping

Utbildning för legitimerade lärare

Det talas alltmer om att lärare ska forska. Jag har följande förslag till vidareutbildning för lärare i karriären. Utbildningen bör vara på en hel termin med helfart, alternativt halvfart på två terminer.

Under denna termin går man igenom olika forskningsmetoder med övningar inriktade mot skolans verksamhet.  Både kvantitativa och kvalitativa metoder tas upp till diskussion och svagheter och styrkor med båda ansatserna genomlyses. I metoddelen kommer vissa centrala statistiska begrepp att presenteras och också olika sätt att analysera mjukdata, som t.ex. från intervjuer.

Som självständig examination skrivs bl.a. två utkast till undersökningar: en kvantitativ och en kvalitativ. Vikten av att ha en tydlig forskningsfråga och tydligt fokus betonas.

Efter en genomgången forskningstermin bör läraren kunna inspirera och lära sina kolleger vilka vägar och möjligheter forskningen har för dem i deras verksamhet.

Kommentar:

Utbildningen är till för att motverka den undervisning i forskning för lärare som nu ges på olika håll i landet och där fokus ofta kommit att ligga ensidigt på kvalitativa metoder.  På vissa ställen har undervisningen blivit en blandning av allehanda aktiviteter som möten med brainstorming eller dokumentation från diskussionsmöten där lärare uttryckt tankar om undervisningen. Detta har då betecknats som forskning, vilket är falsk varubeteckning.