Hjälper 10 000 kronor lärarna?

 
-->

En licentiand i historia från Malmö högskola har skrivit en avhandling med titeln ”Likvärdighet till priset av likformighet”.  Avhandlingen är från år 2011. Med tanke på regeringens nya förslag att belöna licentiander från forskarskolor,  som avhandlingsförfattaren Per Gunnemyr,  med lektorstitel och 10 000 kronor mer i lön än vanliga lärare kan det vara intressant att något skärskåda någon representativ vetenskaplig aspekt av hans arbete.  I vetenskapliga alster är man oftast intresserad av att veta om man undersöker det aktuella fenomenet på rätt sätt och därmed når resultat som är så pålitliga som möjligt. I vetenskapliga sammanhang brukar man då använda begreppet reliabilitet och det begreppet avser att de resultat man får i en undersökning skulle kunna skulle göras om i samma kultur med samma resultat. Begreppet reliabilitet hänför sig inte bara till mätningar som innehåller siffror utan innefattar även andra typer av bedömningar, t.ex. diagnoser. Om tre oberoende bedömare kommer fram till liknande diagnos menar vi att vi har en hög reliabilitet mellan bedömare. Om tre lärare bedömer ett antal uppsatser så är reliabiliteten 1.00 om alla tre kommer fram till samma omdömen. Om alla är oense med varandra blir reliabiliteten 0.00. I kvantitativa studier är det mycket vanligt att man anger hur hög reliabilitet de instrument man använde har, medan man i kvalitativa undersökningar blir mer svävande. Så här skriver Gunnemyr om positivism, vilket han tydligen ogillar eller har ofullständig kunskap om:

Reliabilitet, eller tillförlitlighet, handlar i positivistisk bemärkelse om att undersökningens mätinstrument

ska vara tillförlitliga. Datainsamlingen ska vara standardiserad och inte påverkas av slumpmässiga faktorer. I en kvalitativ forskningsintervju utgör forskaren mätinstrumentet och det är varken möjligt eller önskvärt att jag ska förvandla mig själv till en objektiv registrerare. Ett sätt att vid kvalitativ forskning förhålla sig till reliabilitetskravet är att som Martyn Denscombe ställa sig följande fråga: ”Om någon annan genomför undersökningen, kommer han eller hon fram till samma resultat och drar han eller hon samma slutsatser?”

Gunnemyr har förmodligen inte fått så mycket undervisning i metodik och tror därför att reliabilitet bara avser kvantitativa undersökningar. På ett sätt har han delvis rätt. Man bryr sig nämligen inte så mycket om eventuella inbyggda fel i de metoder man använder. Vid intervjuer (ett oerhört vanligt instrument i kvalitativa studier) är det oftast så att det bara är en enda forskare som både planerar en studie, bestämmer frågorna, gör intervjuerna, analyserar resultaten, drar slutsatser, väljer ut citat från intervjuerna och skriver ihop slutrapporten. Detta innebär att denna enskilda persons syn på världen och människorna kan färga eller snedvrida hela resultatet av undersökningen. Gunnemyr vill inte bli en objektiv registrerare, säger han, vilket han förmodligen lärt sig att de hemska kvantitativa forskarna är. Men vill han bli en forskare som publicerar slutsatser som till okänd del beror på den enskilda forskarens värderingar och tolkningar? Det är fullt möjligt att han inte har något emot det. Jag menar att en hel del kvalitativa undersökningar brister i vetenskaplighet just av denna anledning. Man menar att det man söker är förståelse av några tillfälligt utvalda individers uttalanden. Därefter avslöjar Gunnemyr sin bristande kännedom om metodresonemang när han plötsligt ansluter sig till en tolkning av reliabilitet som är vanlig i kvantitativ forskning, när han citerar Denscombes kloka tanke att olika forskare bör komma fram till samma slutsatser för att undersökningar ska bli reliabla! Det är ju just det som kvantitativa forskare säger om reliabilitet.

Att man verkligen når fram till säkra och pålitliga resultat med den metod man valt är dock ingen garanti för att man kan dra några mer vittgående slutsatser. De verktyg man använt för att studera det aktuella fenomenet kanske inte var så bra. Intervjun kanske utfördes av en enda forskare, det historieprov man gav eleverna hade dåligt utformade frågor, vilket inte gav utslagsgivande svar och det kunskapstest man mätte mattekunskaper med var illa utformat. Men om däremot våra metoder var pålitliga och reliabiliteten hög så räcker inte detta ensamt. Det måste ju också visas att de resultat och slutsatser man dragit håller för en närmare granskning, dvs. vara giltiga, eller valida som man säger. Gunnemyr citerar en kvalitativ kollega Heléne Thomsson, som har skrivit följande:

Heléne Thomsson menar ………… att validitet i en kvalitativ forskning snarare handlar om huruvida ”man verkligen studerar de fenomen som man givit sig ut för att studera och om man verkligen tolkar det man avsett sig tolka”.

Thomsson tar här upp begreppet validitet i kvalitativ forskning och ger dessutom (omedvetet?) en god definition av både reliabilitet och validitet i kvantitativ metodik. Validitet innebär nämligen just att man mäter eller studerar det man verkligen bestämt sig för att studera.

Jag har här ovan låtit en licentiand representera en mängd forskarutbildade lärare som nu får chansen att bli lektorer i den svenska skolan. Jag menar att många av de blivande lektorerna knappast har den utbildning i vetenskapligt tänkande som människor i allmänhet tror och som även regeringen troligen förmodar. Den vetenskaplighet som de blivande lektorerna har tillgodogjort sig i forskarskolan har inte alls den bredd och djup som man kan förvänta sig av en vidareutbildad lärare. De flesta blivande lektorerna kan därmed inte utgöra den stabila grund för en vetenskaplig skola som vi ju alla önskar se. De flesta licentiatavhandlingarna bygger på litteraturgenomgångar eller är intervjubaserade undersökningar utan någon frågeställning som entydigt kan besvaras i en studies resultatdel. Det blir som i de vanliga intervjuundersökningarna en samling utvalda intervjusvar som får illustrera studiernas slutsatser tillsammans med en ofta ganska meningslös kategorisering av intervjusvaren. Det är oftast endast ett fåtal individer som intervjuats och resultat och slutsatser blir därmed inte giltiga, valida eller generaliserbara utanför de fåtal intervjuade personernas krets.

Det är ett svek mot de lärare som lägger ner tid och arbete på dessa forskarskolor att dessa i framtiden får utgöra rekryteringsbasen för framtida lektorer i skolan. Man borde i stället ha satsat på en bred utbildning till doktorsdisputation. De licentiander som nu examineras från forskarskolorna är bara ett billigare alternativ regeringen för att ge lärarna möjligheter till avancemang utan något större tillskott av kunskaper. Det hela är rent ut sagt bedrövligt.

Per Gunnemyrs licentiatavhandling är inte alls dålig. Dess brister är dock stora med betoning på vetenskaplighet.

Falsk forskning om skolan

Det talas mycket om att lärare ska forska. Jag har följande förslag till vidareutbildning för lärare i karriären. Utbildningen bör vara på en hel termin med helfart, alternativt halvfart på två terminer.

Under denna termin ska man gå igenom olika forskningsmetoder med övningar inriktade mot skolans verksamhet.  Både kvantitativa och kvalitativa metoder tas upp till diskussion och svagheter och styrkor med båda ansatserna genomlyses. I metoddelen kommer vissa centrala statistiska begrepp att presenteras och också olika sätt att analysera mjukdata, som t.ex. från intervjuer.

Som självständig examination skrivs bl.a. två utkast till undersökningar: en kvantitativ och en kvalitativ. Vikten av att ha en tydlig forskningsfråga och tydligt fokus betonas.

Efter en genomgången forskningstermin bör läraren kunna inspirera och lära sina kolleger vilka vägar och möjligheter forskningen har för dem i deras verksamhet.

Kommentar:

Utbildningen är till för att motverka den undervisning i forskning för lärare som nu ges på olika håll i landet och där fokus ofta kommit att ligga ensidigt på kvalitativa metoder.  På vissa ställen har undervisningen blivit en blandning av allehanda aktiviteter som möten med brainstorming eller dokumentation från diskussionsmöten där lärare uttryckt tankar om undervisningen. Detta har då betecknats som forskning, vilket är falsk varubeteckning.

Vad kommer på provet? En god avhandling?

 

Jansson, Tobias (2011). Vad kommer på provet? Gymnasielärares provpraxis på gymnasiet.

Licentiatavhandling,  Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper (Statsvetenskap), Karlstad University Studies 2011:2

I en avhandling för licentiatexamen på forskarskolan i Karlstad har Tobias Jansson tagit som sin uppgift att reda ut hur samhällskunskapslärare värderar och betygssätter sina gymnasieelever. Det är sedan tidigare väl känt att lärare ämnesdidaktiska språk inte är så väl utvecklat som vore önskvärt och detta gäller naturligtvis även samhällskunskap. Janssons studie visar att verkligheten är ännu mer skrämmande och att lärare har svårt att skilja på olika typer av kunskap. Detta får då implikationer för deras sätt att utforma prov i ämnet.

Tobias Jansson sände ut 135 inbjudningar till lärare i samhällskunskap i ett visst län och bad att få exempel på givna prov. Han fick bara in 21 provuppsättningar, vilket innebär en långt ifrån acceptabel svarsfrekvens på 15,5 %. Författaren menar att den geografiska spridningen på svaren kan gottgöra den låga svarsfrekvensen, men där tar han grundligt fel. En låg svarsfrekvens är alltid en låg svarsfrekvens. Nu har ju aldrig Tobias Janssons avsikt varit att avge ett generellt svar om hur lärare hanterar didaktiska problem, så frågan om generaliserbarhet har ju aldrig varit på tal.  Som läget nu är kan svaren inte ens anses giltiga för den population Jansson vände sig till, nämligen de 135 inbjudna lärarna.

Förutom dessa prov så har Jansson intervjuer som underlag från sin studie. Urvalet gjordes mycket smart så att två respondenter fick representera de lärare vars prov hade utformats så att de mest (>50 %) mätte det Jansson kallas ”minneskunskaper” dvs. faktakunskaper och begreppskunskaper. Här gör sig Jansson skyldig till ett kardinalfel, som ha delar med en mängd lärda inom gebitet. Alla kunskaper är ju faktiskt minneskunskaper men Jansson faller i fällan. Nästa par av intervjuade hade prov som mellan 50 % och 80 % mätte ”minneskunskaper”, och till sist var det två som hade mer än 80 % av vad Jansson då kallar ”minneskunskaper”.

Man kan ju skilja mellan normrelaterade prov som främst ska visa på differenser mellan testade och kriterierelaterade prov som ska visa vad eleverna presterat. Det visade sig att alla sex lärarna främst litade till ”minneskunskaper” när de skulle bedöma betyget godkänt. De såg alltså på betyget godkänt, som något man kunde ge elever som snappat upp begrepp och fakta tillräckligt bra. När det senare gällde högre betyg så blev skillnaderna stora mellan lärarna. Några lärare fortsatte enbart att bedöma efter kännedom om fakta och begrepp medan andra drog in analyser och kritiskt tänkande och andra djupare kunskapselement. Detta gör att man kan ifrågasätta likvärdigheten i bedömningarna.

I avhandlingen för Jansson vidare resonemang kring Blooms taxonomi, bedömningsfrågor, betyg och samhällsvetenskaplig didaktik.

Skolan i kris - ingens ansvar?

 

Det bloggas mycket på nätet om skolan. En hel del av bloggarna är lärare som är verksamma ute i skolorna denna bistra tid. Det är förståeligt att en hel del av dessa dels försvarar sitt yrke och sina kolleger, men måste det göras in absurdum. Det svängs med uttryck som våra fantastiska lärare och andra generaliserande överord när problemet naturligtvis inte är de goda lärarna utan de som aldrig medges, de mediokra och dåliga lärarna. Följaktligen får debatten en olycklig slagsida efter blomsterspråket och de goda lärarna lyfts fram som det normala.  Men vore det så så skulle inte skolan vara i den kris den nu är.

Jag tro att vi måste bli mer precisa i vår kritik för att den ska bli begriplig. Det finna vissa bloggare som går några steg längre mot ett rejält avståndstagande till den gamla flumskolan. En sådan lärare är  Johan Kant, som i ett utmärkt inlägg beskriver skolans förfall, men ändock tvekar inför att nämna några namn på kända förgrundsfigurer och avantgardister för den gamla ordningen.

Han väjer också för ordet flum och vill i stället säga progg.

Jag vill nämna två: professor Tomas Kroksmark som med sin oklara inställning till vetenskap förvirrar forskare, men går hem hos många lärare eftersom han framställer lärarforskning som något ganska enkelt som vem som helst efter en lågkravsutbildning kan ägna sig åt.  Detta är en fortsättning på flumpedagogikens förakt för kunskap och fakta, som nu genom forskarskolor över hela landet förs vidare till nya generationer lärare. Dessa kan uppnå en licentiatexamen i t.ex. didaktik utan att läsa någon metodik (åtminstone i Jönköping).

Ett andra exempel är Ingrid Carlgren, f.d rektor för lärarhögskolan i Stockholm. Hon var i det längsta emot en sammanslagning med Stockholms universitet och ville behålla den administrativt och utbildningsmässigt nedgångna lärarhögskolan i Stockholm. Hennes argument var klart ämnes- och kunskapsfientliga. Hon är nu involverad i en forskarskola vid Stockholms universitet.

Skälen till att skolan nu är i kris kan naturligtvis bara kopplas indirekt till vissa personer. Men jag tycker det är viktigt att dessa personer får stå till svars för sina göranden och låtanden i det förgångna och nu. En slags sanningskommision vore faktiskt på sin plats. En av bakgrunderna är naturligtvis det postmodernistiska tänkande som fortfarande influerar många  människor,

men vars relativiserande tankar är lätta att driva för långt.  Ursprungligen ansågs känslor kunna vara föremål för tolkningar och olika sanningsbegrepp. Detta vidgades sedan till allt fler områden. När kunskapen blev relativiserad så föll skolan ner i en avgrund av ”anything goes”.