Båda är födda på 1850-talet och har haft ett långtgående
inflytande både under sin levnad och därefter. Båda kan anses vara filosofer
mer än vetenskapsmän och bägge har fått ett otal efterföljare som antingen helt
efterliknat eller något korrigerat sina läromästare.
Jag talar naturligtvis om John Dewey och Sigmund Freud. John
Dewey, pragmatismens fader och idag dyrkad som en husgud av de s.k. progressiva
pedagogerna och Sigmund Freud, psykoanalysens grundare och fortfarande ihågkommen av en minskande andel av
de psykologiskt intresserade.
Deras efterföljare har vissa likheter. De läser in mer än
som finns där i den stores skrifter och finner än den ena än den andra kloka
idén redan väl beskriven i sin läromästares verk.
Naturligtvis är något fel när så gamla gudar fortfarande
åberopas. Så mycket har hänt i gamla och nya vetenskaper sedan dessa stora män
levde att man helt måste se förbi denna kunskapspåbyggnad för att ens egen
husgud ska kunna stråla och glänsa klart.
Både för Dewey och Freud gäller att senare tiders forskning
har lärt oss så mycket om människan att de idéer gamlingarna förde fram helt
enkelt inte klarar av den nednötning gamla kunskaper råkar ut för i möte med
nya rön.
Ingen av de två var i egentlig mening vetenskapsmän. De
byggde sina idéer på egna upplevelser. Man kan tycka att de därigenom nådde
långt i förhållande till de övriga tankar som befolkade deras tid. Empiri
saknas helt. Efter deras levnad har beteendevetenskaperna exploderat i nya kunskapstillskott, som ju borde
inkorporeras i modern pedagogik och psykologi. Men de gamla mästarnas protegéer
litar inte till vetenskap i så hög grad. Deras efterföljare sysslar med kliniska analyser i klassrum och i
mottagningsrum och tar inte någon större hänsyn till evidens och dylika
nymodigheter.
På sätt och vis är det en skam att för många människor
pedagogik ska förknippas med John Dewey och psykologi med Freud. De som håller
sig med dessa som husgudar borde nog återuppta sina studier ett lite tag.
Intressant artikel. Och visst är det så att det som gällde för 150 år sedan knappast gäller idag. Och detta kan beror på två saker, dels på själva kunskapsutvecklingen (utifrån bl.a. empirisk evidens), dels utifrån förändringar i själva studieobjektet. Det sistnämnda kanske är mer aktuellt inom "mitt" område; sociologi.
SvaraRaderaInom många grundböcker i sociologi börjar man med "de tre klassikerna", Marx, Weber och Durkheim. (I somliga böcker tillkommer ytterligare någon.)
Vad dessa tre herrar sa om sina samhällen kan knappast gälla idag. Men däremot kan det finnas nytolkare och sedan nytolkare av nytolkare etc.
Och då kan man säga att den/de ursrpungliga teori/teorierna har blivit olika sociologiska perspektiv att se på samhället. Det som blir kvar av Marx kan t.ex. vara ett konfliktperspektiv, det som blir kvar av Durkheim kan t.ex. vara ett systemperspektiv etc.
Dessa perspektiv kan vi då inte genom evidens förkasta eller förstärka. Det är väl snarare respektive perspektivs användbarhet som blir relevant. Däremot inom respektive perspektiv kan olika teorier växa fram. Dessa teorier kan då empiriskt prövas.
Ja, "Elev", och din sista mening här är viktig: "Dessa teorier kan då empiriskt prövas". Det är just det som behövs inom såväl pedagogik som psykodynamisk skolbildning. Problemet är att evidensbasering inte är deras främsta kännemärke. I den mån "vetenskapliga" studier görs är de icke generaliserbara och icke falsifierbara. Icke desto mindre fortsätter man...
RaderaHej Zvirre!
RaderaNu är jag inte så insatt i pedagogisk och psykodynamisk forskning. Dock finns det väl ett allmänt forskningsproblem i samhälls- och beteendevetenskap. Ju mer generell en teori är (genom evidens), desto längre ifrån konkreta och unika situationer hamnar teorin. Dvs. den generella teorin försöker då anamma så många sådana unika situationer som möjligt och kan då vara svår att direkt överföra til en komplex skolsituation. Det behövs en "översättning" från teori till skolkpraktiken, dessa översättningar kan i sin tur variera.
En annan sak som kan vara värt att notera. Teorier kan ha olika funktioner i en studie och det finns olika sorters studier. Exempelvis tar statsvetarna Esaiasson, Giljam, Oscarsson och Wängnerud (Metodpraktikan 2012)fram följande typer:
- begreppsutvecklande studier
- beskrivande studier
- förklarande studier som är teoriprövande
- förklarande studier som är teorikonsumerande
- förklarande studier som är teoriutvecklande
- normativa studier
Exemepvis kan demokratiforskning, fredsforskning etc. inom statsvetenskap, sociologi, etc. innehålla samma metod- och teoriansats som nu anses vara icke-vetenskaplig inom t.ex. pedagogik.
Problemet kanske inte ligger så mycket i att denna pedagogiska forskning finns som i att det behövs flera olika ansatser inom skolforskning för att bygga upp såväl generella som för läraren användbara kunskaper.
En novis undrar:
Raderahur kan en begreppsutvecklande studie undgå att var
teorikonsumerande? Hur kan en teorikonsumerande studie
undgå att vara teoriprövande? (Det kan den men då har
den lämnat den vetenskapliga domänen.)
Nåja,
SvaraRaderaPsykodynamiska koncept är mer beforskade än vad många vill tro. Det omedvetna t.ex. implicita minnesstrukturer är idag ett hett forskningområde inom neuropsykologin. Sen att de inte stämmer överens med alla Freuds idéer och hypoteser är en annan fråga - och där kan man verkligen tala om fundamentalister som håller kvar i allt den gamle mannen skrivit som vore det bibel. Men lika fel är det att avfärda ett helt fält av forskare, teoretiker och terapeuter. Forskningen på dynamisk terapi är på gång även om det tagit väl lång tid och grundkoncepten är inte heller utan forskningsstöd som många belackare vill påskina. Ta t.ex. försvarsmekanismer som får allt mer empiriskt stöd.
Läs t.ex. Drew Westen "the scientific legacy of freud..." från 1999 för en något gammal, men intressant genomgång!
Läst.
SvaraRaderaBeforskade kanske inte är det ord jag skulle välja. Minnesstrukturer av omedvetet eller medvetet slag är en viktig del av den kognitiva psykologin (även i terapier). Nej, den gamle mannen skrev ingen bibel, men varför då behålla den i finaste bokhyllan. Freud själv ville inte att man forskade kring hans idéer och den rent sanningssökande forskningen har föga stöd hos hans proselyter (se motståndet mot evidens).
Försvarsmekanismer är väl en tråd hos Freud som någorlunda hållit inför eftervärldens prövningar.
Nåja, du är onödigt kritisk. Han satte fingret på ganska många saker, men du kan inte läsa Freud bokstavstroget. Det är ju du som inte kan släppa honom Bertil? Och att du läst den är väl bra, men jaha - och? Westen lyfter fram hur forskning inom andra discipliner faktiskt ger stöd till en del analytiska koncept.
SvaraRaderaSen är det klart att andra saker bör lämnas därhän, t.ex. den psykosexuella utvecklingen och oidipuskomplexet som Freud tänkte sig det bör också räknas dit.
Freud var, om än inte först, så väldigt tidig på att udnerstryka det omedvetna. Det kommer också mer och mer forskning som visar att det omedvetna är betydligt mer "avancerat" än vad vi tidigare tänkt. Psykodynamiker har varit ihärdiga i sitt intresse för det omedvetna, men de kognitiva forskarna började inte intressera sig för detta förrän på 80-talet. Nu finner man saker som faktiskt iaf delvis ger Freud rätt, men utan att nämna detta. Nyare former av KBT "lånar" också friskt ifrån psykodynamiska skolbildningen. T.ex. FAP och Schema-terapi. Precis som former av PDT lånar från BT, t.ex. Affektfokuserad terapi. Om din poäng är att man inte kan läsa Freud och tro att det är neurovetenskap - ja då har du rätt. Men som det är nu så vet jag inte riktigt vad du argumenterar för? Hur ska du ha det - just nu tycks det vara du som har svårt för att släppa Freud.
Senare kom anknytningsteorin, som på många sätt går emot Freud, men i andra avseenden understryker den tidiga barndomens betydelse. Vidare har spädbarnsforskning också visat vikten av affektintoning och relationen till primära vårdnadshavare. Som alla teoribyggen måste analysen utvecklas och förnyas. Vissa teorier kastas ut och ersätts med andra.
Jag tror inte du har koll på den senaste dynamiska forskningen på området och därtill, psykodynamiken slutade inte med Freud - den utvecklas än hör och häpna!!! Men Freudbashing brukar dess kritiker roa sig med. Som sagt, vem är det egentligen som har svårt att släppa Freud?
Motståndet mot evidens som du pekar på har varit ganska enträget. Man har fört upp en rad argument som faktiskt är mer eller mindre valida, men det tog (för) lång tid att inse vartåt det blåste och därtill så var man väl trångsynt när det gällde RCTs faktiska förtjänster. MEN å andra sidan så finns också oräkneliga utsagor om hur det är svårt att få forskningsstöd för dynamiska terapier och ett enträget motstånd från belackare (som du själv) som hellre ser KBT och BT som nummer 1. Hela den polemiken är olycklig tycker jag. De terapier som finns idag hjälper ca 50-60% i sina trials. Detta tycks gälla oavsett vilken korttidsterapi man prövar - vad ska vi göra med resten? Det behövs en mångfald helt enkelt.
Men visst - mer forskning och mer anslag till PDT - jag håller helt och fullt med dig!
Jag gillar också hur du säger att försvarsmekanismer är den tråd som någorlunda hållit... Det är en ganska stor tråd vågar jag påstå... Ganska så central... Men det är klart - är glaset halv fullt eller halvtomt?
SvaraRaderaHur lagom är bäst; det vore oklokt att sträva efter att uppfinna hjulet på nytt, men likaså att stanna i uppfattningen att stenhjul är svaret. Förstås.
SvaraRaderaJag hittar mycket i Dewey och över huvud taget i äldre litteratur som inte minst i våra naturvetenskapsemfatiska dagar är väl värt att återkomma till.
Att okritiskt förhålla sig till gamla auktoriteter är givetvis föga mer inspirerat än att okritiskt anamma rönen i de senaste rapporterna.
Teori och perspektiv, perspektiv och teori.
Du kanske vill missförstå?
SvaraRaderaDewey är en filosof utan empiri från förrförra seklet. Sedan dess har nya rön ständigt gjorts, förkastats och sedan har vissa behålits. Det är klart i denna rönmängd finns en aning av Dewey.
Att du hittar mycket i Dewey nu som du tycker du bör återkomma till är inte fel. Det blir lite segt över det hela bara.
Dewey dog 1952... för sextio år sen.
RaderaFör min del är det viktigt att känna till honom och hans tankar. Det betyder inte att man skall följa honom. Man kan modifiera hans tänkande om man så vill, till dagens samhälle.
Jag tycker att han är för normativ för min smak, men det kan förklaras med att han gjorde upp med den dåvarande traditionella pedagogiken. Man får sovra och inte köpa allt, men så är det med alla teorier. Ingen kan förklara allt, även om den del tycks tro det.
Det är just dem som tycks tro det som jag vänder mig mot.
SvaraRadera