Jag har slumpat fram tjugo examensuppsatser i
pedagogik från i år. Av dessa använder nästan alla intervjumetoder och
några få kompletterar med enkäter (med låg svarsfrekvens). Det
författarna har velat ta reda på är elevers eller lärares syn,
uppfattningar eller upplevelser av någon speciellt företeelse. Frågan är
ju sedan vad man ska göra med resultaten. Det vanliga är att man
stannar vid en beskrivning av vad som framkommit i svaren. Ibland
sorterar man ordnar intervjusvaren i kategorier och denna gruppering får
då bli svaret på forskningsfrågan vad intervjupersonerna ansett eller
upplevt av föremålet för studien. Sällan eller aldrig finns en sant
kritisk granskning av den metod man använt. Man påpekar inte sällan
nogsamt att de få intervjuade personerna leder till att man inte kan dra
några generella slutsatser av studien. Därefter intervjuas man kanske
av lokaltidningen eller Lärarnas tidning och då har begränsningen i
generaliseringskraft glömts bort och man berättar hur saker och ting
förhåller sig rent allmänt.
Så
här ser alltså den forskning ut som ska utgöra ungdomars sista
avgörande prov inför sin lärarexamen. Den ensidiga inriktningen på
kvalitativa metoder (och intervjuer) och den låga kvaliteten på
uppsatserna (det finns naturligtvis undantag!) har naturligtvis flera
orsaker. Många studenter har en bristande förmåga att behandla svenska
språket och dessutom att logiskt disponera sitt material, vilket kan
bero på att den allmänna intellektuella nivån har sänkts vid antagningen
till lärarutbildningen. Otillräcklig eller okunnig handledning är ett
annat skäl till att det ser ut som det gör. De flesta handledare
behärskar inte kvantitativa metoder och därför blir det en koncentration
på kvalitativa metoder. Tyvärr är dessa brister kopplade till att
vetenskap inte står särskilt högt i kurs på de flesta
lärarutbildningarna. Det senare anser man naturligtvis inte själv och
detta ger upphov till många diskussioner om vad vetenskap och kunskap
egentligen är. För mig innebär vetenskap att man samlar på sig
ytterligare kunskap och lägger den till det redan kända. Man ställer upp
hypoteser och undersöker om dessa stämmer eller inte. Men
man frågar bara inte några få enstaka individer vad de känner inför ett
visst fenomen och kallar sedan presentationen av intervjusvaren för
forskning och vetenskap. Det är snarare en form av journalistik.
En
hel del ungdomar får på detta sätt en felaktig bild av vad kunskap,
forskning och vetenskap är. De får under sin utbildning till lärare
alltför ofta direkt, eller indirekt, höra att kvantitativa metoder är
undermåliga, omänskliga och bara ”sätter siffror ” på människor. Det som
framställs som finare och djupare är kvalitativa metoder och då
speciellt ”djupintervjuer”. Det är ju faktiskt våra lärare som ska
utbilda eleverna i kritiskt tänkande. En bred vetenskaplig syn på
omvärlden hos dessa är nödvändig för att kunna leda eleverna in i en
sant ifrågasättande hållning till fenomen i deras omvärld.
En sådan bred kunskapssyn förmenas nu just de studenter som ska göra våra ungdomar till goda kritiska medborgare.
