Hur får man vara kritisk i skoldebatten?

Det diskuteras mycket på skolbloggarna  -- ett återkommande inslag handlar om källor och kritik. Frågorna som ställts är bl.a: Hur mycket ska man kritisera namngivna personer för vad de gjort? Och ska man ta upp och föra vidare anonyma men kanske viktiga rapporter om missförhållanden? Själv tycker jag det är viktigt att inget förtigs och vill därför ta upp ett pilotfall där en anonym röst på ett utmärkt sätt kompletterat rena fakta.

En forskargrupp i Jönköping som håller på med ”skolnära forskning” har på skilda sätt demonstrerat en märklig inställning till kritisk granskning. Forskargruppen finns på Högskolan i Jönköping och aktuella i detta sammanhang är professorerna Tomas Kroksmark och Ulla Runesson och lektor Martin Hugo.

Först en anonym rapport som gjordes som en kommentar på Johan Kants blogg från signaturen chas:

”Efter att ha läst din blogg så måste jag bara kommentera… Jag är lärarstudent i Jönköping och har haft lit.seminarium med M/artin/ Hugo, vilket skämt! Vi skulle utgå från hans bok och i positiva ordalag skriva om hur aktionsnära forskning kan användas i skolan… Att kritisera kom inte på tal. Jag var så arg att jag hotade med att hoppa av alt byta skola om jag inte fick skriva kritiskt och komma m andra infallsvinklar, efter flertal diskussioner fick jag till slut min vilja igenom.

Nästa skämt är när vi ska öva källkritik o enbart ska studera Jan Björklund, det var inte tal om att prata positivt, för något rätt har han väl ändå gjort?

Det heter att jag går den nya utbildningen men det är samma innehåll på de kurser som de innan mig har gått. Skillnaden är att man använder sig.med andra namn på kurserna.

     chas 27 april 2012 at 09:20”

Frågan är då hur man ska ställa sig till denna anonyma källa? Det hela låter ju illavarslande men hur avgör vi sanningshalten? Jo, bilden klarnar betydligt om man studerar den reaktion som professor Ulla Runesson spontant avgav till (som hon inbillade sig) sina kolleger, när hon fått min recension av en Jönköpingsavhandling (handledd av Runesson och Kroksmark) sig tillsänd. Mejlet gick emellertid även direkt till mig. Ulla Runesson svarade så här ordagrant på min recension av Annica Otterborgs avhandling :

”Kolleger

Min första tanke: vad fan är det för en idiot. Så gick jag in på hans blogg, och fick det bekräftat.

Hoppas att ingen av er tänker svara. Tystnad är bästa försvar här.

Med vänlig hälsning,

Ulla”

Min bestämda slutsats blir nu att inställningen i forskargruppen knappast är öppen för kritisk granskning, varken i forskning eller i undervisning.

Någon med en avvikande åsikt?

Forskande lärares dilemma

Både skolans arbete och innehåll ska bygga på ett vetenskapligt tänkande och på beprövad erfarenhet. Vad det senare står för vet ingen egentligen, så det bryr jag mig inte om här.

Forskning – en framgångsfaktor heter en konferens som äger rum i november i år  i Stockholm och man kan utan att ha tagit del av den förstå att där hyllas allt som benämns forskning som lärare bedriver. Men kan vi inte stanna upp och helt allvarligt tänka på vad vi vill att en vetenskapligt utbildad lärare ska kunna? Förutom att få en allmän uppstramning av det kritiska tänkandet (t.ex. för att kunna se igenom mer eller mindre förment vetenskapliga undersökningar i media) ska en forskningskunnig lärare kunna göra goda utvärderingar av lokala eller nationella pedagogiska insatser. H*n ska dessutom kunna ta del av vetenskapliga skrifter för att följa forskningen på sitt eget område, både nationellt och internationellt. H*n ska ha lärt sig att överblicka sammanhang och processer på ett djupare och mer givande  sätt. Inte minst blir den  forskningsorienterade läraren en verkligt mångsidig vägledare  i hur man organiserar utbildningen i sitt ämne.

För att kunna nå upp till denna nivå behövs minst en licentiatexamen, vari ska ingå en grundlig utbildning i alla sorters metodik. Man ska då inte kunna, med hänvisning till att man inte bör sätta siffror på människor och annat löst prat, smita undan en duvning i statistiska metoder. Många ser ner på statistik och de metoder den erbjuder, men i verkligheten är statistik en slags humanistisk matematik. Moderna statistiska metoder kan studera enskilda människor och grupper av människor på ett mycket pålitligt och djupt sätt. De som inte gillar statistik har sällan brytt sig om att studera ämnet. På många institutioner struntar man nästan i de kvantitativa metoderna och håller sig till de kvalitativa, vilka dock kan vara bra, rätt använda. Det är delvis därför vi inom exempelvis pedagogik och didaktik  får alla dessa intervjuundersökningar med ett mycket litet antal individer där deltagarnas upplevelser av något skeende eller fenomen ofta står i fokus. Sedan sammanförs dessa upplevelsebeskrivningar i grupper (ofta genom invecklade metoder med fina namn) och där står man med kanske fem olika svarstyper och vad ska man göra av dem? Det går ju inte att generalisera denna kunskap på ett enkelt sätt till andra skolklasser i Sverige. Därför måste våra forskande lärare ha en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder i bagaget för att kunna kalla sig just forskande lärare.

För den lärare som inte är insatt i forskningens problematik är det alltför lätt att lockas in i något som kallas forskning, men som i själva verket är en form av utredningsverksamhet, utvecklingsarbete eller något som närmast kan liknas vid diskussions- och frågestunder, där man sorgfälligt  dokumenterar det som sker. Sedan kallas ibland dessa dokumentationer "berättelser" och jämställs med analyser. Här gör amatörforskaren en vanlig sammanblandning, nämligen den mellan att beskriva något och att förklara något.

Frågan om forskningens roll i skolan är alltför allvarlig för att överlåtas till pedagoger, didaktiker och andra som är medvetet ensidigt insatta i forskningens möjligheter, risker och fallgropar. Det räcker med att titta på avhandlingar och kandidatuppsatser från skolforskningens högskolecentra för att förstå hur lätt man tar på forskningsbegreppet och hur man därvid lättvindigt låter studenter syssla med tämligen meningslösa, esoteriska studier som oftast saknar en grundval inom forskningen, nämligen en tydligt och rakt formulerad forskningsfråga. Vi måste utbilda våra lärare till sunda forskare med en bred analysförmåga.

Se vidare på min blogg och följ då gärna debatten mellan mig och Tomas Kroksmark (filer, se nedan). Professor Kroksmark vid högskolan i Jönköping  representerar en syn på forskning som inte alls stämmer med min, utan snarast kommer in under den smalare forskning jag beskrivit ovan . Kroksmark har dock inte presenterat sin egen vetenskapliga syn utan tycker att det behövs en särskild typ av forskning i skolan. Han famlar dock ifråga om lärarforskning, säger han, och det märker man i hans skrivningar och i hans adepters produkter. Jag har recenserat några alster på min blogg. Debatten mellan oss är intressant och viktig och har följts av ovanligt många åtminstone på min blogg och säkert även på Tomas Kroksmarks.

tomaskroksmark.se

torestad.blogspot.com