-->
Wolf, Jenny (2013). En förskola på vetenskaplig grund Didaktisk tidskrift, vol. 23, no. 1,
s. 417-427 (Sök på didaktisktidskrift.se)
Jenny Wolf har tagit sig före att i Tomas Kroksmarks Didaktisk tidskrift söka besvara några
viktiga frågor för förskolans del: Hur uppfattar förskolepedagoger vetenskaplig
grund? Hur tycker de att de får kontakt med vetenskapligt grundad kunskap?
Vilka modeller anser sig pedagogerna ha i sin undervisning?
Diskussionen om vikten av en koppling mellan skolans
utbildningsinsatser och vetenskapens landvinningar har diskuterats länge. Det
är uppenbart att det funnit en spricka här som varit svår att överkomma. Wolf s
ambitiösa försök måste därför hälsas med glädje.
Wolfs artikel belyser direkt och indirekt forskningens svaga
ställning i förskolan. Hon tassar runt det vetenskapliga och får nästan inga
svar på sina frågor utom de förväntade: Man vill ha mer vetenskap, man tror på
Reggio Emilia och man tycker att ens ”beprövade erfarenhet” väl stämmer med de
vetenskapliga teorier man uppfattat. Men man vill veta mer. Ett uppenbart
hinder i vägen för att pedagogerna ska kunna tillgodogöra sig forskning på ett
effektivt sätt är att det i deras utbildning inte ingår någon högre grad av vetenskapligt
tänkande. Pedagoger som Kroksmark försöker få dem att förstå vetenskaplighet,
men han faller i fällan och gör forskning för enkel och populistisk. Den
fenomenografi han och andra forskare sprider bland sina adepter är alltför
filosofisk och avlägsen från skolvärlden för att ge något väsentligt till
kunskapstörstande pedagogerna. Denna ansats har också sin del av skulden till
att så många uppsatser på olika nivåer i akademien nuförtiden består av
tämligen enkla intervjuundersökningar med ett fåtal informander. Upplevelsestudier har ersatt mer handfasta
undersökningar även när det gäller så påtagliga ting som klassrumsinteraktion
och lärande.
Jenny Wolf har förmodligen av dåliga rådgivare inspirerats
att göra just en sådan intervjuundersökning med sex förskolepedagoger för att
undersöka de ovan återgivna forskningsfrågorna. Hennes intervju lider av de
svagheter som är så förskräckande vanliga.
Att Wolf själv intervjuar alla sex personer, gör analys och
urval ur intervjuerna för publicering och hur detta systematiskt kan påverka
resultaten diskuteras inte alls. Dessutom menar Wolf uppenbarligen att hon kan
avläsa och tyda kroppsspråk och ansiktsminer hos de intervjuade, vilket närmast
är omöjligt att göra på ett vetenskapligt acceptabelt sätt. Att deltagarnas förförståelse varierade
starkt tog man inte reda på före intervjuerna.
Att Reggio Emilia felaktigt åberopas som en
forskningsbaserad inriktning av en av de intervjuade visar hur svagt det
kritiska och vetenskapliga tänkande är förankrat. Den vanliga nackdelen med
kvalitativa studier är att omfattande intervjudata till slut ska tvingas in i
ett antal färdiga kategorier som slätar ut studiens fynd. Dessutom är de sex
utvalda pedagogerna knappast representativa
för sin yrkesgrupp. Det är märkligt att den enkla metoden att intervjua och
sedan ordna intervjusvaren i grupperingar kallas fenomenografi. Jag tycker det är en missvisande benämning.
Jenny Wolf är inte så mycket att klandra. Hon har producerat
en välskriven artikel men begåvad som hon är borde hon tänka om vad gäller den
syn på vetenskaplighet hon fått sig till livs av sina mentorer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar