Späd inte på mobbningen!

Det diskuteras mycket om mobbning och kränkning i det här landet. Frågan är om det är bra. Vi har fått en kränkningskultur där det som på minsta sätt kan upplevas kränkande innefattar även sådant som är småelakt, ironiskt och skämtsamt. Det är individerna själva som avgör när de är kränkta och när svar ska ges på enkäter kan man nog alltid hitta någon episod man varit med om och som då  räknas in undersökningsresultatet. Frågorna i undersökningarna är dessutom ofta ledande och förutsätter att den som svarar har blivit kränkt.

Mobbning kan inte förebyggas med informationsinsatser eller genom kartläggning med enkäter. Just information har den bieffekten att den i sinnet aktualiserar just det problem som man tänker arbeta mot. Det som är aktuellt för oss styr i högre grad än vi anar våra handlingar. Om mobbning kommer "högst upp" i vårt medvetande kan det utgöra en grogrund för mobbning, enligt en mängd psykologisk forskning (s.k. priming-effekter). Det som bör göras utan allt för mycket ståhej är att förbereda lärarna på att vara vaksamma och ingripa vid första tecken på misstanke om mobbning.

Förmodligen kommer kränkningar och mobbningsbeteenden alltid att förekomma. Det låter trist men vi måste ju vara realistiska. I den mänskliga naturen är det inbyggt sedan länge att kategorisera människor i enkla grupperingar: sådana som är töntiga, svarta, de som inte kan svara för sig, de tuffa och de övriga osv. Den enklaste kategoriseringen är vän-fiende och uppkommer snabbt i gruppkonflikter, ofta i större skala. Det är viktigt att ha socialpsykologiska kunskaper när man arbetar med mobbning, Alltför välmenande insatser kan slå helt fel. För de elever som är drivande bakom mobbningen (brukar vara några få) är prognosen för framtiden ganska dyster. De är de oempatiska och aggressiva människorna som vi senare får besvär med i samhället. De flesta som mobbar hänger bara på de få ledarna dels för att själva slippa bli mobbade, dels för att de av grupptrycket blir upphetsade och gör vad de annars inte skulle göra. De är inte i riskzonen för framtiden.

Intervjun - en svag metod

 

Tidigt på 1900-talet intresserade sig  forskare alltmer för frågor om attityder. Man trodde att om man förstod individers attityder till en viss företeelse så kunde man förstå hur människor sedan skulle bete sig i samband med denna företeelse. Ganska snart visade det sig att människors svar på attitydfrågor hade mycket lite att göra med hur de sedan betedde sig. Folk kunde besvara frågor där de uppgav att de tog ett personligt ansvar för miljöförstöringen och sedan direkt efter strunta i att plocka upp miljöfarligt skräp som lagts utanför forskarnas lokal. Man fann att mängder av faktorer påverkade hur man svarade i enkäter eller intervjuer.  Grupptryck, rådande normer och förutfattade meningar färgade hur och vad man svarade på attitydfrågorna. Omedvetna föreställningar om hur människor och världen fungerade befolkade människors sinnen, fann man.

Nuförtiden görs många intervjuundersökningar på svenska universitet. Inom pedagogiken med angränsade ämnen bygger nästan alla uppsatser på data insamlade med hjälp av intervjuer. Helt okritiskt tar man folks svar som giltiga för hur deras föreställningsvärld ser ut.

Man negligerar då helt en mängd forskningsresultat som verkligen borde vara relevanta.

Människor är inte rationella varelser. Till och med ekonomiforskare har till sist insett detta. I våra huvuden spökar omedvetna impulser och hemmagjorda idéer om hur världen och människor är. De förklaringar vi ofta ger till våra handlingar är efterhandskonstruktioner och inte den verkliga bakgrunden till hur vi betett oss. Vårt sätt att hantera information av allt möjligt slag från omvärlden är mycket primitivt. Ny information inpassas i och omformas våra tidigare erfarenheter så att minnet av något som skett lätt blir förvrängt.

Av dessa skäl blir undersökningar av människors idéer, föreställningar eller uppfattningar av någonting lätt en studie i människors officiella tankevärld, dvs. svar anpassade för stunden och till rådande normer. När forskarna sedan finner att forskningsresultaten i form av intervjusvar är rimliga betyder det egentligen att de sammanfaller med rådande normer och politiskt korrekta uppfattningar.

När kvalitativt inriktade forskare i dag anser sig undersöka elevers och lärares uppfattningar av företeelser i skolans värld får man med stor säkerhet tillbaka svar som uppfyller förväntningarna. De intervjuades föreställningsvärld är ungefär likadan som forskarnas och då blir ju inte svaren så överraskande.

Förskolans framväxt och metodkritik

 

Granbom, I. (2011) ”Vi har nästan blivit för bra”: lärares sociala representationer av förskolan som pedagogisk praktik. Doktorsavhandling. Högskolan i Jönköping.

 --

Författaren berättar för läsaren att hon en gång var Montessori-lärare och då ansåg att den pedagogiken utgjorde  ”sunt förnuft”.  När Ingrid Granbom sedan arbetat i vanlig förskola ett tag ändrade hon sig och menade att hon nu arbetade i enlighet med sunt förnuft. Vad som är sunt förnuft kan tydligen växla över tid och från en situation till en annan. Detta varierande eller bestämda uppfattningar eller föreställningar vi har om världen omkring oss är i centrum för Granboms intresse. Man talar om s.k. social representationer, dvs. uppfattningar om något specifikt som man kan hysa tillsammans med andra personer eller enskilt.

Granbom ger en mycket intressant exposé över förskolans framväxt och jag återger huvuddragen här:

Föreställningarna om förskolan och dess föregångare har växlat genom tiderna. Från början var det en slags öm förvaringsplats för barn, där kvinnor ansågs vara de självklara vårdarna.

Kvinnors omhändertagande av barn ansågs länge naturligt. De skulle utgöra ersättning för den biologiska modern.  Länge rådde åsikter om att inrättningar för barn var skadliga, åtminstone för barn under tre år, enligt ledande psykodynamiker.  Kvinnors betydelse växte i och med det andra världskriget och därefter växte sig krafter som talade för förskolan

 allt starkare, fast med fortsatt motstånd på många håll. Pappan fick ökad betydelse.

Parallellt med förskolans framväxt kom nya rön om hur kompetent även det lilla barnet var och pappans roll i barnets värld betonades ytterligare. Alltmer forskning visade på förskolans goda inflytande på barn, både emotionellt och kognitivt. Men i debatten och även bland människorna fanns en delad inställning till barnets behov: omsorg eller lärande? Olika sätt att nå trygghet cirkulerade bland förskolans personal och bland föräldrarna. Skulle tryggheten uppnås med hjälp av emotionella band eller genom god pedagogik?

Miljön betonades kraftfullt av förskolans förkämpar. Allt från arkitektur till möbler och leksaker skulle utformas med tanke på barnets utveckling. Allt kring barnet måste stimulera till social interaktion.

Lek ställdes mot lärande? Skulle fri lek uppmuntras eller skulle den styras och tjäna pedagogiska syften? Rent fackligt var det viktigt för förskollärarna att få en vetenskaplig status och ett verkligt pedagogiskt uppdrag. Så kom då en läroplan för förskolan och förskollärare började anse sig som en del av den vanliga skolan. Men alla förändringar som hade kommit hastigt blev för mycket för somliga. Motstånd mot förändring gav upphov till en viss tröghet i förskolorna och missämja bland personalen.

Efter denna mycket intressant genomgång av förskolans historia ska Ingrid Granbom nu övergå till empiri och med sin avhandling undersöka vilka social representationer anställda i förskolan har av sin verksamhet. För att studera detta väljer hon skapa sju s.k. fokusgrupper.

Fokusgrupper är tämligen löst sammansatta grupper som har som uppgift att föra fram synpunkter och idéer. Inom marknadsföringen är de mycket använda för att få fram konsumentsynpunkter på produkter, men knappast inom forskningen. De sammanlagt 45 deltagarna väljs bland lärarlag och övriga anställda i förskolan. Det är nämligen viktigt att deltagarna har gemensamma erfarenheter. De sju fokusgrupperna består av mellan fem och åtta deltagare och leds av en moderator, författaren. Moderatorns roll är att vara inspirerande och inte styrande. Fokusgrupperna ses gärna som tänkande samhällen i miniatyr.

Granbom skriver att den ekologiska validiteten är hög när människor får utrycka sig kollektivt, som de anses göra i fokusgrupper. Detta påstående är djärvt och låter sig lätt utmanas. Visserligen finns det gruppdynamiska processer som talar för att det kan vara lättare för vissa människor att uttrycka sig i grupp, men samtidigt finns tendenser dels mot konsensus

(grupper älskar att vara överens) dels mot, som Granbom själv tar upp, groupthink. Men risken för groupthink är dock minimal eftersom den förutsätter en auktoritär ledare. Dessutom har groupthink-fenomenet på senare år alltmer ifrågasatts. En risk som är stor är att mest socialt önskvärda synpunkter kommer fram. I detta fall endast synpunkter som är politiskt korrekta i samhället. Mer synpunkter på sättet att samla in data följer. I grupper om 3-5 är grupptrycket mot en enstaka person med avvikande åsikter extra starkt, vilket man kan ha i åtanke här.

De teman hon får fram ur diskussionerna kallar Granbom Läraren och förskolan, barnet och förskolan och samhället och förskolan. Under varje tema framkommer i diskussionerna subteman. Det är i diskussionerna och tolkningen av desamma som studiens empiri växer fram. Det är alltså där vi ser studiens slutresultat.

Ett litet plock ur samtalen ger jag här. I dem beskrivs lärarens ambivalenta roll; är man expert eller inte? En diskussionsfråga är den som redan varit på tapeten om styrning/icke-styrning av barnens aktiviteter. En annan fråga är om organisationen är flexibel eller fylld av rutiner.

Hur man ska arbeta i förskolan ger upphov till diskussioner. En gruppmedlem menar att riktiga förskolor använder teman, de som inte gör det ”gör det lätt för dig”. Struktur och ordning är ett begreppspar som också anger olika synsätt. Ska den miljö man skapar för barnen vara hemliknande eller verkstadsliknande?

En mängd diskussionspunkter framfördes och flera motsatsbegrepp lades i dagen. Jag väljer att inte ta upp de rika diskussioner och slutsatser som författaren drar för att i stället koncentrera mig på metoden.

Fokusgruppsdiskussioner kan ju ha sitt berättigande.  Men om man nu slår vakt om ett vetenskapligt synsätt så har de ju sina uppenbara brister. Det är väl helt klart att olika synpunkter framkommer, men man har ju föga kontroll över vilkas åsikter som främst blir representerade i artikeln. Dessutom är ju författaren med hela tiden. All sållning av budskap och idéer som framkommer kommer visa författaren, som både är den som skapar grupperna, leder gruppmötena, analyserar de transkriberade intervjuerna, gör urval av citat och slutligen skriver ner den tolkande texten för oss. Att författaren genomgående är med och följer processen till slut anses kanske som en god prestation. Ska man dock betrakta det hela från en äkthetssynpunkt så blir det hela lite dystrare. Genom att hela tiden vara med så riskerar  Granbom att på ett systematiskt och till stor del förvanska resultaten i en viss riktning. En myckenhet av forskning har påvisat hur dåliga människor i gemen är på att förhålla sig

objektiv till en stor informationsmängd. Dessutom är det så att när informationsmängden ökar så blir precisionen i bedömningarna sämre. Att man är en medveten forskare ökar tyvärr inte precisionen. Granboms egen forskning visar ju också på hur olika kunskapssystem och erfarenheter fluktuerar gentemot samma objekt. Det är det som kan ske här.

Upptakten till avhandlingen är superb med en mycket gedigen genomgång av förskolans utveckling. Mitt intresse var på topp när jag läste de olika turerna kring förskolans framväxt.

Det är synd att Ingrid Granbom sedan använde ett så kvalitativt och skakigt instrument som fokusgrupper. Det finns dock andra metoder…