Distansundervisning är ett otyg

Det är populärt med distansundervisning. Några högskolor i landet lever praktiskt taget helt på den typen av kursen. Sådan undervisning innebär att i princip eleverna (studenterna) inte alls får någon direktkontakt med den högskola och de lärare som leder kursen, utan att all kommunikation med handledare och studiekamrater sker via nätet. I annonseringen av distanskurser betonar man just den frihet som studenterna får när det gäller att planera och lägga upp sina studier. Den examinationsform som oftast förekommer är hemtentamen, där studenterna skriftligen ska ta ställning till de uppgifter som förelagts dem.

Distansundervisning kan i förstone låta som en utmärkt studieform. Studenter slipper långa resor till högskolan, lärandet bygger på egna insatser och initiativ och hemskrivning anses ju vara en trevlig form av examination. Själv är jag dock mycket tveksam till distansundervisning, och det av flera skäl.

Den personliga kontakten med läraren saknas. I vår it-hyllande tid anses väl sådan kontakt vara av underordnad betydelse när nätet nu finns. Jag menar dock att de personliga mötena mellan studenter och mellan studenter och kursledning är av vital betydelse för lärandeprocessen. Jag skulle vilja gå så långt som att beteckna högskolepoäng erhållna i renodlade distanskurser som mindre värda än högskolebaserade poäng. Kurser genomgångna inom distansundervisningens ram blir ett slags B-kurser.

En viktig del av undervisningen är examinationen. Sådana uppgifter som tvingar eleven att tankemässigt gå igenom det aktuella lärostoffet i hjärnan för att sedan sätta svaren på uppgifterna på pränt skapar ett lärandetillfälle som helt slår ut hemskrivningar just när det gäller effektiviteten i lärande – både ytligt och på djupet.. En myckenhet forskning visar på att den typen av prov där stoffet måste bearbetas utan tillgång till böcker är överlägsen examinationer där uppgiften består i att sammanställa fakta och dra slutsatser utgående från de kursböcker man hela tiden har direkt tillgång till. Den typen av uppgifter uppmuntrar till glömska just genom att den kognitiva bearbetningen blir avsevärt svagare.

Den ensamma läsningen i hemmets lugna ro kan ju tyckas idealisk för lärandeprocessen men är det absolut inte. Den typen av läsning ger snarast upphov till ett ytligt lärande och avsaknaden av seminarieliknande diskussioner kring det aktuella stoffet gör att överblick och övergripande förståelse kommer att saknas.

Varför förekommer då distanskurser? En viktig orsak är att högskolorna får medel dels per registrerad student, dels per erhållen studentpoäng. Detta gör att högskolor jagar studenter och när inte studenten vill komma till högskolan så får högskolan komma till studenten. Ett annat skäl är politiskt. Att ha ett antal individer knutna till högskolor som aktiva studenter förbättrar viss arbetslöshetsstatistik. Därför uppmuntras distansundervisning från regeringshåll. Regeringar har länge visat större intresse för kvantitet än kvalitet i högskoleutbildningen.

Till sist är det ju bekvämt och lätt för studenter att ta poäng på distans: Inga resor, lätt examination och därmed få krav. Jag tycker det är dags att diskutera distansundervisningens vara eller icke vara. Uppmuntrandet av studier på distans är en del av den nedmontering av kvaliteten i högskoleutbildning som skett och sker i vår tid.

Psykologi i stället för didaktik?

För den som är intresserad av individens kognitiva relation till omgivningen och all information som finns där och då även hyser ett intresse för pedagogik finns nu en utomordentlig bo att köpa: Daniel Kahneman, en amerikansk psykolog och nobelpristagare, har i sin nyligen utgivna bok Tänka, snabbt och långsamt (Volante förlag) sammanfattat ungefär trettio års summerade kunskaper i kognitiv psykologi. Den har redan recenserats i flera stora tidningar.

Som jag tidigare påpekat tycker jag det är märkligt att lärarstudenter läser så mycket pedagogik och didaktik och så pass lite psykologi. Att följa med i psykologin snabba utveckling borde höra till lärarutbildningens plikter. Kahneman belyser på ett pedagogiskt utmärkt sätt hur vi tar in information, behåller den, plockar fram den och även förvanskar den. Allt detta är av centralt intresse för pedagoger. Många pedagoger har en hög tilltro till icke-psykologiska idéer i sammanhang som måste betecknas som mycket psykologiskt relevanta.

Lärande sker i hög utsträckning på ett omedvetet plan. Det som kallas intuition har en faktisk bakgrund i vårt sätt att bearbeta information utifrån. Vårt intag av information pågår ständigt, även i sovande tillstånd om än då med mindre effektivitet, och sker då utan att vårt kritiska tänkande är inkopplat. Skeenden som då registreras innebär också att lärandeprocesser äger rum på ett omedvetet plan. Så sker t.ex. med språk, vilket senast har påvisats i en utmärkt avhandling av Julia Uddén från Karolinska institutet. Denna omedvetna bearbetning ersätts ofta av en medveten kritiskt fungerande, kontrollerad bearbetning som är ansträngande och mödosam, jämfört med den omedvetna, automatiserade. För pedagoger bör det vara av största intresse att ta del av dessa landvinningar eftersom de kan bidra till förståelsen av en mängd felaktigheter vi alla begår när vi agerar i vardagen.

En felslut som vi alla känner igen är den som Kahneman tidigt observerade hos sig själv och andra när han och hans nu bortgångne kollega Tversky satt på en restaurang i en liten fransk stad. De hade just anlänt till staden och hade satt sig för att äta en bit. Maten var mycket god och då sade den ene forskaren till den andre: ”Vilka fina restauranter de har i den här stan!”. Detta, menar Kahneman, är ett exempel på snabba felaktiga slutsatser som vi drar, i det här fallet grundat på ett alltför lite beslutsunderlag.

Körlings bok om skolan igen

En andra läsning av en bok.

Anne-Marie Körling är en mycket flitig bloggare som främst tar upp ämnen inom skolans värld. Hon väcker mycket positiva reaktioner men det finns också många kritiker. Sedan jag kritiserat hennes enligt min mening blomsterhöljda språk och lite repetitiva ansats har människor hört av sig på olika sätt till mig. De positiva har varit mer öppna med sina åsikter, några har kommenterat på min blogg eller annorledes. De negativa har ibland varit anonyma och i första hand mejlat till mig och uttryckt samförstånd. Till och med bloggare som utåt varit svagt positiva eller neutrala till Körling har hört av sig på det sättet. Det är uppenbarligen och utmanande med Körling, hennes åsikter och hennes framtoning. Flera har uppmanat mig till kamp mot det verbösa blomsterspråket i allmänhet, medan andra tydligen anser att sättet att skriva är så heligt så att det inte får angripas. Jag är mer liberal och tycker nog att även sådant nedtecknat, som av läsaren uppfattas som dunkelt, kan få ifrågasättas. Boken är ett uppenbart om än inte intellektuellt försvar för den progressivism som präglat svensk skolundervisning och skolforskning under ett antal år.

I sin bok Nu ler Vygotskij framlägger Ann-Marie Körling sin syn på skolan. Boken spänner över vida områden. Det märks att det är en entusiastisk pedagog som skrivit den. Boken har en vänlig ton och kan sägas vara lättläst om man klarar av den repetitiva, en aning sökta stilen som gärna vidareutvecklar samma tanke i många ord. Det blir ett slags effektsökeri som kan störa själva läsandet, speciellt för dem som söker substans i det skrivna. Körling framstår således i boken som en mycket representativ figur för proggskolan, den som nu förhoppingsvis sakta håller på att ersättas med en mer strukturerad och meningsfullt kravfylld skola. Körling för fram många typiska tankar; hon vill t.ex. inte gå in i rätt-felkultur, som hon uttrycker det. Elevernas alster ska inte rättas utan eventuella fel ska på annat sätt framkomma i undervisningen. I en rätt-felkultur hämmas lärandet, menar författaren. Körling skriver att hon ser nuet i elevernas arbeten och låter eleverna påverka kommande lektioner för att de där ska bli medvetna om sina tillkortakommanden. Man kan säga att ett stort ömmande för eleverna är en viktig del av Körlings undervisningsstil. Körling är dock ofta mycket oklar i sina skrivningar. Hon talar om det tysta klassrummet – men det står aldrig riktigt  klart om detta är ont eller gott. Körling har dessutom en esoterisk syn på fostran: ”I stället för tillrättavisande behövs en stor dos av tilltro till elevernas förmåga att relatera, samspela och lära.” Läraren kräver tystnad utan att ha något att ge i tystnaden, menar författaren. Lärare kan inte vara kompisar och i nästa stund hindra eleverna från att lära ihop, skapa fusk av samarbeten och säga nej till dem som hjälper varandra, menar Körling. Men å andra sidan säger hon bestämt nej till suddgummin i klassrummet. Författaren vill nämligen kunna följa  eleverna lärandeprocess och därför måste stegen mot ett rätt svar bevaras för hennes analys. Det finns alltså gränser för friheten. Det finns flera motsägelser i boken.

Körling tycker inte att lärandet i sig  är harmoniskt utan att harmonin inträffar när kunskapen väl är tillägnad. Hon går därmed emot alla dem som säger att lärandet ska vara roligt eller, som Peter Gärdenfors säger, att det idealt sker med glatt humör. Detta är nog närmast en lek med ord och en del av den mystik som många pedagoger gärna vill omge lärandet med. Det är klart att lärandet kan vara befriande och roligt, medan det ibland kan vara segt och jobbigt, men förenat med disharmoni är det väl inte annat än i undantagsfall, enligt min uppfattning. Avståndet mellan gammal kunskap och ny blivande kunskap ska ju vara lagom stor så att eleven blir inspirerad och minst av allt känner sig disharmonisk.

Ordet demokrati förekommer riktligt i Körlings alster. I slutet av boken ”bråkar” hon med begreppet demokrati på sitt eget ordlekssätt. Men inte klarnar begreppet för det. Det hela går ut på att demokrati är sådant vi gör tillsammans, om jag uppfattat det rätt.  Hanterandet av detta begrepp är typiskt för Körlings sätt att närma sig de ämnen hon tar upp. Demokratibegreppet kletas ut till att betyda allt gott. Där är Körling verkligen påverkad av den moderna skoldebatten. Hon ställer många frågor som verkligen är berättigade. Frågorna ställs på mångordiga, repetitiva sätt men svaren uteblir oftast eller består i långa utläggningar om hur det idealt bör vara. 

Boken är i högsta grad deskriptiv med ett språk som är personligt och välkänt från Körlings blogg. Den verksamma läraren får inte många direkta tips utan får snarast själv söka hjälp med praktiska svårigheter i vardagsarbetet bland orden i texten. Boken består dock i ett rikt blomsterspråk som kan skymma budskapet för många  läsare. Jag vet inte varför Körling stofferar ut sitt budskap så, men hon önskar förmodligen ge sitt verk en litterär prägel, och det är kanske lovvärt. Det tycks dock vara så att många människor hyllar hennes sätt att skriva. Det finns sådana som beskriver hennes språk som musik och då är det nog så för dem. Men nya kunskaper kan inte gärna dessa människor söka eller finna i boken.

Ordet vetenskap finns inte i index och knappast heller i texten. Istället är det de personliga erfarenheterna som  får visa vad som är korrekt. Endast Vygotskij åberopas, både i titel och i text. Körling anser hans idéer vara grunden för lärandeprocessers lyckosamma utgång, Det är scaffolding som gäller och det är nog ett gott sätt att se det på. Jag vet inte hur Vygotskij skulle uppfatta Körlings klassrumspolitik, men i stort stämmer väl hans tankar överens med hennes ageranden. Jag vet dock inte hur Vygotskij skulle ställa sig till förbudet att sudda ut elevernas tidigare fel, något som  Körling gett order om i klassrummet...

Det postmodernistiska arvet brukar gå hand i hand med den svajiga uttrycksstil som Körling har. Mycket riktigt antyder hon på ett ställe att facit ska man inte bry sig så mycket om. Hon uppmanar en elev att gå in i en dialog med den som gjort facit om vem som har rätt.  Detta synsätt präglar knappast hela boken, men det finns där och det har både goda och onda sidor. Det relativistiska draget hos postmodernismen är lockande och förföriskt men samtidigt farligt vid kunskapsinhämtande.  Körlings bok är oerhört nypedagogisk i den meningen att den förlustar sig i ord och knappast ger luft åt några väsentliga insikter eller kunskaper. Man står där helt enkelt med en bok efter läsandet.

Några viktiga ord för Körling är utmaning och kommunikation. Det är en mycket tilltalande bild hon ger av klassrumsarbetet, som många nog kommer att tycka är både informativt, lärorikt och lugnande. Boken är som jag sade lite snårig men har också ett språk som kan vara väldigt lättflytande, vilket låter som en paradox och också är det.

Ni kan nog kommentera boken på Anne-Marie Körlings blogg, korlingsord.se  . Men är ni kritiska är risken stor att ni inte ses med blida ögon.

Förskolans framväxt och metodkritik

 

Granbom, I. (2011) ”Vi har nästan blivit för bra”: lärares sociala representationer av förskolan som pedagogisk praktik. Doktorsavhandling. Högskolan i Jönköping.

 --

Författaren berättar för läsaren att hon en gång var Montessori-lärare och då ansåg att den pedagogiken utgjorde  ”sunt förnuft”.  När Ingrid Granbom sedan arbetat i vanlig förskola ett tag ändrade hon sig och menade att hon nu arbetade i enlighet med sunt förnuft. Vad som är sunt förnuft kan tydligen växla över tid och från en situation till en annan. Detta varierande eller bestämda uppfattningar eller föreställningar vi har om världen omkring oss är i centrum för Granboms intresse. Man talar om s.k. social representationer, dvs. uppfattningar om något specifikt som man kan hysa tillsammans med andra personer eller enskilt.

Granbom ger en mycket intressant exposé över förskolans framväxt och jag återger huvuddragen här:

Föreställningarna om förskolan och dess föregångare har växlat genom tiderna. Från början var det en slags öm förvaringsplats för barn, där kvinnor ansågs vara de självklara vårdarna.

Kvinnors omhändertagande av barn ansågs länge naturligt. De skulle utgöra ersättning för den biologiska modern.  Länge rådde åsikter om att inrättningar för barn var skadliga, åtminstone för barn under tre år, enligt ledande psykodynamiker.  Kvinnors betydelse växte i och med det andra världskriget och därefter växte sig krafter som talade för förskolan

 allt starkare, fast med fortsatt motstånd på många håll. Pappan fick ökad betydelse.

Parallellt med förskolans framväxt kom nya rön om hur kompetent även det lilla barnet var och pappans roll i barnets värld betonades ytterligare. Alltmer forskning visade på förskolans goda inflytande på barn, både emotionellt och kognitivt. Men i debatten och även bland människorna fanns en delad inställning till barnets behov: omsorg eller lärande? Olika sätt att nå trygghet cirkulerade bland förskolans personal och bland föräldrarna. Skulle tryggheten uppnås med hjälp av emotionella band eller genom god pedagogik?

Miljön betonades kraftfullt av förskolans förkämpar. Allt från arkitektur till möbler och leksaker skulle utformas med tanke på barnets utveckling. Allt kring barnet måste stimulera till social interaktion.

Lek ställdes mot lärande? Skulle fri lek uppmuntras eller skulle den styras och tjäna pedagogiska syften? Rent fackligt var det viktigt för förskollärarna att få en vetenskaplig status och ett verkligt pedagogiskt uppdrag. Så kom då en läroplan för förskolan och förskollärare började anse sig som en del av den vanliga skolan. Men alla förändringar som hade kommit hastigt blev för mycket för somliga. Motstånd mot förändring gav upphov till en viss tröghet i förskolorna och missämja bland personalen.

Efter denna mycket intressant genomgång av förskolans historia ska Ingrid Granbom nu övergå till empiri och med sin avhandling undersöka vilka social representationer anställda i förskolan har av sin verksamhet. För att studera detta väljer hon skapa sju s.k. fokusgrupper.

Fokusgrupper är tämligen löst sammansatta grupper som har som uppgift att föra fram synpunkter och idéer. Inom marknadsföringen är de mycket använda för att få fram konsumentsynpunkter på produkter, men knappast inom forskningen. De sammanlagt 45 deltagarna väljs bland lärarlag och övriga anställda i förskolan. Det är nämligen viktigt att deltagarna har gemensamma erfarenheter. De sju fokusgrupperna består av mellan fem och åtta deltagare och leds av en moderator, författaren. Moderatorns roll är att vara inspirerande och inte styrande. Fokusgrupperna ses gärna som tänkande samhällen i miniatyr.

Granbom skriver att den ekologiska validiteten är hög när människor får utrycka sig kollektivt, som de anses göra i fokusgrupper. Detta påstående är djärvt och låter sig lätt utmanas. Visserligen finns det gruppdynamiska processer som talar för att det kan vara lättare för vissa människor att uttrycka sig i grupp, men samtidigt finns tendenser dels mot konsensus

(grupper älskar att vara överens) dels mot, som Granbom själv tar upp, groupthink. Men risken för groupthink är dock minimal eftersom den förutsätter en auktoritär ledare. Dessutom har groupthink-fenomenet på senare år alltmer ifrågasatts. En risk som är stor är att mest socialt önskvärda synpunkter kommer fram. I detta fall endast synpunkter som är politiskt korrekta i samhället. Mer synpunkter på sättet att samla in data följer. I grupper om 3-5 är grupptrycket mot en enstaka person med avvikande åsikter extra starkt, vilket man kan ha i åtanke här.

De teman hon får fram ur diskussionerna kallar Granbom Läraren och förskolan, barnet och förskolan och samhället och förskolan. Under varje tema framkommer i diskussionerna subteman. Det är i diskussionerna och tolkningen av desamma som studiens empiri växer fram. Det är alltså där vi ser studiens slutresultat.

Ett litet plock ur samtalen ger jag här. I dem beskrivs lärarens ambivalenta roll; är man expert eller inte? En diskussionsfråga är den som redan varit på tapeten om styrning/icke-styrning av barnens aktiviteter. En annan fråga är om organisationen är flexibel eller fylld av rutiner.

Hur man ska arbeta i förskolan ger upphov till diskussioner. En gruppmedlem menar att riktiga förskolor använder teman, de som inte gör det ”gör det lätt för dig”. Struktur och ordning är ett begreppspar som också anger olika synsätt. Ska den miljö man skapar för barnen vara hemliknande eller verkstadsliknande?

En mängd diskussionspunkter framfördes och flera motsatsbegrepp lades i dagen. Jag väljer att inte ta upp de rika diskussioner och slutsatser som författaren drar för att i stället koncentrera mig på metoden.

Fokusgruppsdiskussioner kan ju ha sitt berättigande.  Men om man nu slår vakt om ett vetenskapligt synsätt så har de ju sina uppenbara brister. Det är väl helt klart att olika synpunkter framkommer, men man har ju föga kontroll över vilkas åsikter som främst blir representerade i artikeln. Dessutom är ju författaren med hela tiden. All sållning av budskap och idéer som framkommer kommer visa författaren, som både är den som skapar grupperna, leder gruppmötena, analyserar de transkriberade intervjuerna, gör urval av citat och slutligen skriver ner den tolkande texten för oss. Att författaren genomgående är med och följer processen till slut anses kanske som en god prestation. Ska man dock betrakta det hela från en äkthetssynpunkt så blir det hela lite dystrare. Genom att hela tiden vara med så riskerar  Granbom att på ett systematiskt och till stor del förvanska resultaten i en viss riktning. En myckenhet av forskning har påvisat hur dåliga människor i gemen är på att förhålla sig

objektiv till en stor informationsmängd. Dessutom är det så att när informationsmängden ökar så blir precisionen i bedömningarna sämre. Att man är en medveten forskare ökar tyvärr inte precisionen. Granboms egen forskning visar ju också på hur olika kunskapssystem och erfarenheter fluktuerar gentemot samma objekt. Det är det som kan ske här.

Upptakten till avhandlingen är superb med en mycket gedigen genomgång av förskolans utveckling. Mitt intresse var på topp när jag läste de olika turerna kring förskolans framväxt.

Det är synd att Ingrid Granbom sedan använde ett så kvalitativt och skakigt instrument som fokusgrupper. Det finns dock andra metoder…

Skolan drar åt höger

Skolan är under omstöpning. Nya skollagar och nya antagningsbestämmelser, nya betyg och ny läroplan och nya förhållningssätt har tillkommit. Ett tämligen nytt skolbegrepp är entreprenöriellt lärande.  På Skolverket hemsidor beskrivs det bl.a. på följande sätt: 

Företagsamhet handlar om hur man ska arbeta med elevens inre förmågor: kreativitet, att gå från idé till handling, testa olika saker, ta ansvar. Kan man de här sakerna, då kan man också lära sig att bli företagare.  

http://www.skolverket.se/forskola_och_skola/2.621/2.623/2.802/2.1248/entreprenorskap-och-entreprenoriellt-forhallningssatt-1.108957

Som synes är det inte mycket som förefaller nytt i och med det entreprenöriella lärandet, som Skolverket anser ska gå som en röd tråd genom hela utbildningssystemet. Kreativitet, ansvarstagande och att pröva på nytt har förut ingått i skolans arbete. Det är dock inte svårt att se detta nya inslag i undervisningen som politiskt motiverat; det är helt enkelt ett fullföljande av alliansens arbetslinje.  Arbetslinjen är på sitt sätt kopplat till den neoindividualism som utmärker bl.a. Sverige av idag. Detta betonande av det egna jaget kan ta sig många uttryck. Konkurrens mellan individer på många arenor omhuldas, en uppmuntrande hållning till fri företagsamhet finns, där man ska reda sig själv i första hand och skapa sin egen framtid. En starkare strävan i tiden efter att se varje människa som unik underblåser denna egocentrerade politik. Detta unicitetstänkande leder lätt i nästa steg till den kränkthetskultur vi nu lever under, där självbespegling genom prestation och/eller rent kändisskap leder till narcissistiska förhållningssätt, där individens framgång och därmed också tillkortakommanden blir det viktiga. Men människor är framför allt lika varandra, inte olika, precis som grupper av individer är mer lika än olika. Om varje människa vore helt unik, skulle t.ex. kommunikation dem emellan vara omöjlig.

De dokusåpor i TV vi undfägnas med spelar ofta på individers styrkor och svagheter. Styrkorna upphöjs av speciella jurydomare och svagheterna hånas. Individerna blir förbrukningsartiklar i denna underhållningskonkurrens, som så konsekvent speglar samhällets utveckling. En mästare ska koras, de andra ska slås ut. Eftersom de personer som söker sig till

dessa program förmodligen redan är lätt exhibitionistiska och lagda år narcissism känns kränkningarna desto mer och djupare för dem som inte lyckas. Men detta anses bli bra TV. Med det avses att annonsörerna flockas, eftersom tittarsiffrorna blir höga och avkastningen god. Kvalitetsprogram undviks eftersom de är för smala, dvs. de har få tittare.

Individualism, konkurrens och marknadstänkande leder till ett förytligande. Vi får se vår statsminister skänka en plasma-TV till kronprinsessan på en högtidsdag, en kulturminister som vill marknadsanpassa kulturvärlden och öppna för sponsring. Entreprenad- och marknadstänkandet gör att tidigare samhällsdrivna projekt privatiseras med motiveringen att varje människa fritt ska få välja mellan olika alternativ. Hur en gammal människa i förväg ska kunna välja mellan tjugofem olika hemtjänstföretags marknadsanpassade information sägs inget om. Marknadsföring och reklam, marknadens  kontaktspröt mot människan/kunden, förenklar budskapen, betonar det positiva med ett visst företag och förtiger det mindre smickrande och serverar dessutom halvsanningar. Summerat kan man säga att det klatschiga och ytliga slår ut det gedigna och informationsinriktade. Kunskap värderas inte högt i marknadens och konkurrensens värld. Det gäller mer att synas. Här finns en koppling till vår tids kändisraseri. De människor som exponerats i media och blir igenkända får en hög status blott och bart genom detta och utan att ha gjort något substantiellt i samhället. Dessa kändisar återanvänds i program efter program och får en slags halvofficiell ställning i landet. En speciell ställning intar här kungahuset, som endast har umbärliga ceremoniella uppgifter men hyllas främst för att de är kända för att vara det de är.

Skolans värld har alltså fångats in av marknadsvärldens tänkande. Det entreprenöriella lärandet har lett till att vissa skolor har undervisning i marknadsföring. Låt oss jämföra utbildningsinsatser som verkar i regi av samhället med sådana som drivs helt privat. Inom den utbildning som sker i samhällelig regi strävar man efter att anställa lärare med behörighet. Man vill med andra ord ha en garanti för att färdigheter och kunskaper finns hos dem som undervisar. Hur är det då inom den privata sektorn?

Där har vi auktoriserande utbildningsföretag. Hur går detta till? Jo, en förening (privat förstås) auktoriserar dem som så önskar.  Ett företag heter Sveriges Auktoriserade Utbildningsföretag AB (suaf). Vad krävs då för att bli auktoriserad? Jo,  suaf kontaktar Upplysningscentralen, Bolagsverket och Allmänna reklamationsnämnden för att se att inga anmärkningar finns på det sökande företaget. Någon kontroll av kunskaper, metodik eller utbildning sker inte alls. Resten av informationer bygger på uppgifter från det sökande företaget självt. Ändå säger suaf  ”att vår auktorisation är en garanti för god kvalitet och seriös yrkesutövning” på sin hemsida. Bakom suaf och andra liknande företag står Bureau veritas som sägs vara ett slags kontrollorgan. Men det är bara till namnet.

Det är stor risk att det entreprenöriella lärandet på sikt drar ner skolan i ett marknadstänkande som inte gynnar ett kritiskt och vetenskapligt förhållningssätt till verkligheten. Redan nu har skolor själva tvingats börja spela med på marknadens villkor genom att erbjuda extraförmåner som fri dator och körkortsutbildning. Kunskapen sätts på undantag.

Vi måste se till att skolan står så fri som möjligt från andra intressen i samhället. Skolan försörjer hela samhället med utbildade individer och inget särintresse ska kunna snedvrida

skolans i grunden objektiva hållning till samhällsfenomen. Skolan är en kunskapsförmedlare som så lite som möjligt ska föra vidare ekonomiska, politiska eller religiösa föreställlningar från vissa grupperingar i samhället.

Vi måste på alla sätt värna om skolans frihet.

Antalet skoltimmar oviktigt

I Finland anser man att antalet timmar eleverna får i skolan är ganska oväsenligt. Är lösningen i Sverige bättre lärare?

http://www.ot.fi/Story/?linkID=171083

Lärarkårens haveri igen!

Hanne Kjöller skriver i dagens DN om en teaterföreställning på
Stockholms stadsteater, där många ungdomar och lärare satt i publiken. Ungdomarna fortsatte prata med varandra, äta godis,
använda sina mobiler och kastade äppelskrutt, klubbor och tiokronorsmynt upp på scenen. En skådespelare är tvungen att avbryta spelet för att be eleverna att inte använda mobiltelefoner. Tillfrågad efteråt bagatelliserar en lärare det som hänt. Ingen lärare har ingripit under hela tiden.

Vad säger man från lärarkårens sida? Blev det en lärande föreställning?

Pedagogiskt fnatt

 Sann historia från pedagogisk institution i Sverige:

Det är introduktion på första terminen i pedagogik. Docenten
ställer en fråga: "Vilka av er är villiga att påverka inroduktionskursen?" Efter en viss tvekan räcker knappt hälften av studenterna upp handen. Docenten manar: "Ni som har räckt upp handen kan följa med mig. Ni andra får vänta ett tag."

Efter en timme kommer docenten tillbaka med gruppen och har grovplanerat kursen. På samma institution kunde man i slutet av 1900-talet sätta betyg på sig själv. Idén bakom båda dessa fatala missgrepp var att människor själva förmodas veta vad de kommer att behöva kunna. De antas dessutom veta hur mycket de kan.

Detta är fel.

Det är bara djupt okunniga inom ett ämnesområde, som tror att de behärskar det. Ju mer man känner till om området, desto större är
medvetenheten om hur stort och komplext det är.

På ingen nivå i undervisningsväsendet kan studenter vara med och planera innehållet. Synpunkter under och efter är naturligtvis välkomna.