I skolan: fördomar och kritiskt tänkande

En uppgift som skolan har är att visa på demokratiska värderingar och följderna av att sådana värderingar även åtföljs av handlingar. I detta inbegrips naturligtvis att inte hysa fördomar mot andra människor eller grupper. Allt oftare märker jag att människor börjar blanda ihop kritik mot en företeelse, ett land, en kultur eller en religion med fördomar. Kritik mot islam tolkas omedelbart som fördomar mot islam och den typen av tolkningar dömer ju snarast uttolkaren. Människor måste få ha kritiska tankar om vad som helst utan att för den skull bli betecknade som fyllda av fördomar. Både att uppamma kritiskt tänkande och ett demokratiskt sinnelag ingår ju faktiskt i skolans uppdrag.

Hur ska då skolan arbeta för att samtidigt kunna betona vikten av ett demokratiskt samhälle där all har samma rättigheter (och skyldigheter) med ett sunt kritiskt tänkande?

Jag tror att en av de viktigaste delarna i en demokratisk fostran är att lära sig att vara just kritisk. Med ett sådant tänkande förstår man snart att människor är skapade lika och att det finns olika sätt att se på begreppet rättvisa. Ibland innebär rättvisa nämligen att alla ska få lika del av en viss resurs oavsett insats i form av arbete eller tid, ibland att resurserna ska fördelas efter insats och, mycket sällan, att resurserna ska fördelas så att var och en ska få efter sitt behov. Genom att kritiskt skärskåda vår värld kan vi tillsammans med eleverna märka att resurserna är ojämlikt fördelade. En fråga eleverna då måste få ställa och även få besvarad är om detta är rättvist. Vi kan gå vidare och ställa samma frågor till eleverna om vårt eget land. Elevernas kritiska sinne skulle då upptäcka demokratiska värderingar bara gäller i vissa begränsade delar av samhället. Är det då en fördom att vårt samhälle är demokratiskt?

Det är en svår pedagogisk uppgift att få eleverna att skilja på fördomar och kritiskt tänkande. Oftast utgör fördomar en brist på kritiskt tänkande och, lika sant, så kan sant kritiskt tänkande aldrig vara fördomsfullt.

Socialdemokratin sviker skolan

 

Nu tar Socialdemokraterna det sista steget in i den borgerliga marknadsekonomins finrum, där konkurrens sägs bidra till effektivitet, mångfald och låga kostnader och samtidigt betonar vikten av att tjäna pengar. Att motivet ytterst är att tjäna pengar döljs föga trovärdigt under paroller om individens fria val, låga priser och nya triumfer för kreativiteten.

Socialdemokraterna är därmed numera inte ett socialt parti eftersom de sociala konsekvenserna av privatisering av skolorna och därtill hörande vinstintresse inte alls är utredda. Partiet är inte heller ett folkligt demokratiskt parti eftersom inom den ekonomiska sfären gäller inte principen en människa = en röst, utan inflytandet bestäms av det kapital som kan sättas bakom orden.

Det skulle behövas ett nytt parti som kämpar för både socialt ansvar och för sann demokrati och mot det förytligande som marknadsekonomin med nödvändighet innebär. Att införa entreprenöriellt lärande som ämne i den svenska skolan är ett tydligt tecken på vart Sverige är på väg. Skolan politiseras långsamt och ställs i marknadens tjänst. Somliga hyllar detta och om dessa kan man tycka vad man vill men skolan måste hållas fri från de mäktiga penningintressena så långt möjligt är. Skolan har ju ett demokratiuppdrag som inte får förfelas genom att vantron på lyckan med valfrihet för individer som högsta möjliga ideal fritt får sprida sig.

Alla krafter som är för en demokratisk skola måste samlas och kämpa emot de idéer som nu sprids. Både vänsterkrafter och liberaler borde kunna enas under paroller om en från marknaden fri skola som söker undervisa eleverna i  allmänmänsklighet, samarbete och

kunskapssökande.

Lärare, demokrati och mångfald

 

Skolorna ska förmedla en demokratisk syn till eleverna. Den inbegriper allas lika värde, respekt för andras åsikter, en positiv syn på mångfald och andra goda dygder. Detta är också inskrivet i skolans värdegrund vilken hyllar demokratin. Till demokrati hör även mötesfrihet och rätten att fritt få uttrycka sina åsikter.

Men hurudan gestaltar sig den demokratiska verkligheten för en elev som läser Dagens Nyheter av idag (14/10 i nådens år 2012)?

I en ledare menar man att Sveriges television gjorde fel som ”problematiserade ” kvinnors rätt till fri abort genom att låta en antiabortanhängare att delta i en debatt. Att tillåta fler röster än en om fri abort anser DN är att ”trivialisera” debatten. I stället föreslår man att andra inslag där kvinnors rätt till fri abort beskärs borde ha visats istället. DN menar uppenbarligen att vissa åsikter inte bör få förekomma i svt. Rubriken för ledaren antyder att antiabortmotståndaren i debatten ”skojade till den”, en märklig åsikt för att komma från en påstått liberal tidning.

I en upprörd nyhetsartikel i samma tidning kritiseras Armémuseum för att man lät en extrem högerorganisation hyra lokaler för en konferens. I artikeln nämns att museet arbetar för mångfald men, som en ansvarig säger: ”…vi har trott att de som hyr av oss är seriösa, bra förlag……..det har fungerat bra”. Hon avslutar med att säga att hon måste nu kolla upp alla som hyr ”för att se till att det inte händer igen.”

Så mycket för den fria debatten!

Så mycket för den mångfalden!

Och så säger folk att det är fint att vara PK.

Vad säger lärarna? Vad säger eleverna?

Skolans värdegrund och multikulturalism

 

Det är något diffust och oförlöst i diskussionerna om multikulturalism i relation till skolans värdegrund. Värdegrunden ska ju vara normativ och anses global. Vi i väst har alltid tyckt att det vi tycker är rätt och riktigt ska också alla andra rätta sig efter. Min erfarenhet från diskussioner om och experiment med värderingsfrågor bland mina studenter är att människor ofta har olika uppfattningar i den typen av frågor om man nu för ner värderingarna från teoretisk nivå till praktisk moral i enstaka, specifika situationer. Vi vet ju alla hur lätt vi av skilda skäl gör avsteg och undantag från vad vi egentligen tycker eller ska tycka under speciella omständigheter. Normer och värderingar är inte så statiska som värdegrunder vill ge sken av. Man skulle naturligtvis kunna förfäkta att värdegrunden är ett slags önskeläge, men då är den i väsentliga stycken väsensskild från verkligheten. Värdegrunden anses också vara en kärna inom en kultur.

Multikulturalism blir problematisk också i andra sammanhang. Vi bör ju vara multikulturella, men den tolerans som en sådan inställning innebär omfattar inte så gärna individer inom vår egen kultur. Där råder ofta en strikt normativ uppfattning om vad som är politisk korrekta värderingar i vår egen värld. I debatten ifrågasätter nästan ingen samhällets ståndpunkter i abortfrågan eller om kvinnors underordning, för att ta ett par exempel. Gör man det blir man omedelbart åthutad från alla håll. Demokratier har sina egna självcensurerande instrument, som bygger på grupptryck och hot om uteslutningen från gemenskapen. Det är alltså ett intressant faktum att åsiktsförtrycket ofta är minst lika stort inom kulturer än mellan kulturer i vårt land.

En annan intressant aspekt av den multikulturella fördragsamhet som vi anser vara önskvärd gäller hur vi förhåller oss till förgångna tider. Tidigare epoker i mänsklighetens historia var kulturellt mycket annorlunda än vår egen tid och utgjorde i sig skilda kulturer. När vi i dag i historiens sken diskuterar människors ståndpunkter under tidigare kulturella och politiska betingelser så finns där föga tolerans för andra värderingar än de som anses korrekta i vår kultur, här och nu. Personer som gick in i nazistpartiet i början av 30-talet anses som bottenlöst naiva och förklaras närmast mindre vetande av oss på 2000-talet. Likadant sker med sådana som medverkade i Stasis verksamhet i början av dess existens. Citat från forntida tänkare som uttrycker sina värderingar av kvinnor fördöms även de hårt av moderna feminister. Det egendomliga är att de som ofta framhåller hur viktig kulturen är för att ”göra kön” eller skapa identiteter helt glömmer denna insikt när de betraktar förgångna tider och därmed andra kulturer. Allt ses då genom vår specifika kulturs värderingsfilter, vilket måste ses som något inskränkt. Den egna kulturen ger både skygglappar och förvrängande prismor när vi tittar bakåt.

Jag anser att diskussionen om värdegrund i skolan, och rent allmänt, är missvisande och ytlig. Ska vi förfäkta ett multikulturellt och värderingsbeständigt samhälle måste vi nog ytterligare tänka efter vad vi menar. Som nu blir orden multikulturalism och värdegrund mest bara  - just ord.

Demokrati i skolan

 

Pedagogiskt entreprenörskap är framtiden sägs det och så räknas en rad förmågor upp som initiativförmåga, nyfikenhet och kreativitet. Det är sådana egenskaper som ska uppmuntras hos eleverna för att de ska blir goda företagare och demokratiska medborgare. Svenskt Näringsliv stödjer livligt det entreprenöriella lärandet och det gör den borgerliga regeringen också. Fler medborgare ska alltså bli sina egna och anställa folk, så att mer arbete skapas. Men den ekonomiska sektorn som nu omfamnat skolan bygger inte på demokratiska principer. Där är pengar makt, som förr i tiden. Det blir alltså en stor pedagogisk utmaning att undervisa om demokratins principer och samtidigt gynna en del av samhället där demokratin inte direkt tillämpas. Eleverna måste väl i undervisningen få reda på att man ser lite olika på demokratins värde i olika delar av samhället?

Återigen används demokratibegreppet obetänksamt. Demokrati betyder ursprungligen ´folkstyre´ men begreppets betydelse och dess konnotationer har gradvis lagt under sig allt som på något sätt kan betecknas som gott, riktigt och politiskt korrekt.  Skolans värdegrund blandas också samman med demokrati på ett sannskyldigt vettlöst sätt och allt detta gör att demokrati kan betyda allt gott.

 Men nu ska alltså demokrati samsas med entreprenörskap, företagande, marknadsföring och reklam. Det går inte ihop. I den ekonomiska sfären samarbetar man bara mot betalning, kreativiteten används för att skapa reklam som ofta innehåller halvsanningar och förvrängningar. Nyfikenheten används för att hitta på nya produkter, som kanske egentligen inte är nödvändiga och initiativförmågan till att hitta nya vägar att skatteplanera.

Ska vi ska kanske tala tyst om demokrati ibland.

Har lärare svårt att förstå?

 

I skoldebatten singlar begreppen runt i en salig röra. Ord som demokrati, inflytande och delaktighet används ibland som vore de utbytbara, och det är de ju inte alls.  Andra ord som ofta förekommer är utmaning,  synliggöra, formativ, samspel, process, kommunikation, struktur och möten och många andra. De flesta är ganska lätta att förstå men några kan ställa till bekymmer.

Kollektiv kunskap och kollektivt lärande är ett annat populärt ordpar. Själv så tror jag att allt

lärande i grunden är individuellt och att varje individ antingen måste sträva efter ny kunskap, eller också kommer den in den omedvetna, automatiska vägen, och i båda fall utmanas jag av dessa ord som antyder något kollektivt. Vad innebär begreppen?

Jag har diskuterat dessa frågor med några lärarbloggare men dessa drog sig sakta tillbaka när jag ställde frågor alltför rakt om vad kollektiv kunskap och kollektivt lärande egentligen stod för. Det var som om de försvann i en dimridå tillsammans med orden.

För mig är begreppen kollektivt lärande och kollektiv kunskap exempel på hur centrala ord och samtal kan förses med mystik och besvärjelser. Det är svårt att första varför man på detta sätt försvårar kommunikationen med andra lärare genom sitt undflyende obestämda språk.

För mig betyder kollektiv kunskap helt enkelt närmast att en grupp gemensamt lär sig något, var och en på sitt vis, och kollektivt lärande kan ju förstås på samma sätt. Det är inget egendomligt alls här alltså.

Jag tror att det finns flera skiljelinjer mellan lärare. En viktig sådan är hur man använder språket. Använder man ord som man i grunden inte kan definiera ens själv, men inte bryr sig om detta så mycket, och gärna bygger upp vackra ordsammanställningar som fördunklar budskapet, men förtrollar en och annan läsare, så tillhör man en viss grupp. En andra grupp har ett mer direkt språkbruk rakt på och talar om elevers prestationer och klassrumbeteenden, vad som behöver göras för att förbättra skolan i utan att klä det i teoretiskt diminsvepta termer.

Själv föredrar jag det raka språket. Det dunkla språket är för mig också förknippat med

en oklar hållning till kunskapsbegreppet och lärandeprocessen.  Språket kring skolans problem måste vara handfast och verklighetsanknutet. Skolan finns ju i verkligheten.

Nu ler nog Körling och Vygotskij

 

Det är något spännande över Anne-Marie Körling. Hon är en mycket flitig och kreativ bloggare som främst tar upp ämnen inom skolans värld. Hon väcker mycket positiva reaktioner men det finns också kritiker. Sedan jag kritiserat hennes enligt min mening blomsterhöljda språk och lite repetitiva ansats har människor hört av sig på olika sätt till mig. De positiva har varit mer öppna med sina åsikter, några har kommenterat på min blogg eller annorledes. De negativa har ibland varit anonyma och i första hand mejlat till mig och uttryckt samförstånd. Till och med bloggare som utåt varit svagt positiva eller neutrala till Körling har hört av sig på det sättet. Det är alltså något spännande och utmanande med Körling, hennes åsikter och hennes framtoning. Därför bör ni köpa boken för att bilda er en egen uppfattning. Och visst är meningarna delade om Körling. Flera har uppmanat mig till kamp mot det verbösa blomsterspråket i allmänhet, medan andra tydligen anser att sättet att skriva är så heligt så att det inte får angripas. Jag är mer liberal och tycker nog att även sådant nedtecknat, som av läsaren uppfattas som dunkelt, kan få ifrågasättas.

I sin bok Nu ler Vygotskij framlägger Ann-Marie Körling, känd bloggare och lärare, sin syn på skolan. Boken är ett imponerande aktstycke som spänner över vida områden. Det märks att det är en hängiven pedagog som skrivit den. Boken har en sympatisk ton och kan sägas vara lättläst om man klarar av den repetitiva, en aning sökta stilen som gärna vidareutvecklar samma tanke i många ord. Det blir ett slags effektsökeri som kan störa själva läsandet, speciellt för dem som söker substans i det skrivna. Körling framstår i boken som en mycket representativ figur för proggskolan, den som sannolikt nu sakta håller på att ersättas med en mer strukturerad och krävande skola. Körling för fram många högintressanta tankar; hon vill t.ex. inte gå in i rätt-felkultur. Elevernas alster ska inte rättas utan eventuella fel ska på annat sätt framkomma i undervisningen. I en rätt-felkultur hämmas lärandet, menar författaren. Körling skriver att hon ser nuet i elevernas arbeten och låter eleverna påverka kommande lektioner för att de där ska bli medvetna om sina tillkortakommanden. Man kan säga att ett stort ömmande för eleverna är en viktig del av Körlings undervisningsstil. Körling är dock ofta mycket oklar i sina skrivningar. Hon talar om det tysta klassrummet – men det står aldrig riktigt  klart om detta är ont eller gott. Körling har dessutom en esoterisk syn på fostran: ”I stället för tillrättavisande behövs en stor dos av tilltro till elevernas förmåga att relatera, samspela och lära.” Läraren kräver tystnad utan att ha något att ge i tystnaden, menar författaren. Lärare kan inte vara kompisar och i nästa stund hindra eleverna från att lära ihop, skapa fusk av samarbeten och säga nej till dem som hjälper varandra, menar Körling. Men å andra sidan säger hon bestämt nej till suddgummin i klassrummet. Författaren vill nämligen kunna följa  eleverna lärandeprocess och därför måste stegen mot ett rätt svar bevaras för hennes analys. Det finns alltså gränser för friheten.

Körling tycker inte att lärandet i sig  är harmoniskt utan att harmonin inträffar när kunskapen väl är tillägnad. Hon går därmed emot alla dem som säger att lärandet ska vara roligt eller, som Peter Gärdenfors säger, att det idealt sker med glatt humör. Detta är nog närmast en lek med ord och en del av den mystik som många pedagoger gärna vill omge lärandet med. Det är klart att lärandet kan vara befriande och roligt, medan det ibland kan vara segt och jobbigt, men förenat med disharmoni är det väl inte annat än i undantagsfall, enligt min uppfattning. Avståndet mellan gammal kunskap och ny blivande kunskap ska ju vara lagom stor så att eleven blir inspirerad och minst av allt känner sig disharmonisk.

Ordet demokrati förekommer riktligt i Körlings alster. I slutet av boken ”bråkar” hon med begreppet demokrati på sitt eget ordlekssätt. Men inte klarnar begreppet för det. Det hela går ut på att demokrati är sådant vi gör tillsammans, om jag uppfattat det rätt.  Hanterandet av detta begrepp är typiskt för Körlings sätt att närma sig de ämnen hon tar upp. Demokratibegreppet kletas ut till att betyda allt gott. Där är Körling verkligen påverkad av den moderna skoldebatten. Hon ställer många frågor som verkligen är berättigade. Frågorna ställs på mångordiga, repetitiva sätt men svaren uteblir oftast eller består i långa utläggningar om hur det idealt bör vara. 

Boken är i högsta grad deskriptiv med ett språk som är personligt och välkänt från Körlings blogg. Den verksamma läraren får inte många direkta tips utan får snarast själv söka hjälp med praktiska svårigheter i vardagsarbetet i själva texten. Boken består dock i ett rikt blomsterspråk som kan skymma budskapet för en del läsare. Jag vet inte varför Körling stofferar ut sitt budskap så, men hon önskar förmodligen ge sitt verk en litterär prägel, och det är kanske lovvärt. Det tycks dock vara så att många människor hyllar hennes sätt att skriva. Det finns sådana som beskriver hennes språk som musik och då är det nog så för dem.

Ordet vetenskap finns inte i index och knappast heller i texten. Istället är det de personliga erfarenheterna som  får visa vad som är korrekt. Endast Vygotskij åberopas, både i titel och i text. Körling anser hans idéer vara grunden för lärandeprocessers lyckosamma utgång, Det är scaffolding som gäller och det är nog ett gott sätt att se det på. Jag vet inte hur Vygotskij skulle uppfatta Körlings klassrumspolitik, men i stort stämmer väl hans tankar överens med hennes ageranden. Jag vet dock inte hur Vygotskij skulle ställa sig till förbudet att sudda ut de egna tidigare felen, något som  Körling gett order om i klassrummet...

Det postmodernistiska arvet brukar gå hand i hand med den svajiga uttrycksstil som Körling har. Mycket riktigt antyder hon på ett ställe att facit ska man inte bry sig så mycket om. Hon uppmanar en elev att gå in i en dialog med den som gjort facit om vem som har rätt.  Detta synsätt präglar knappast hela boken, men det finns där och det har både goda och onda sidor. Det relativistiska draget hos postmodernismen är lockande och förföriskt men samtidigt farligt vid kunskapsinhämtande.

Några viktiga ord för Körling är utmaning och kommunikation. Det är en mycket tilltalande bild hon ger av klassrumsarbetet, som många nog kommer att tycka är både informativt och lärorikt. Boken är som jag sade lite snårig men har också ett språk som är väldigt flytande och lätt, vilket låter som en paradox och också är det.

Köp boken, läs den och utmana författaren på Anne-Marie Körlings blogg, korlingsord.se

Skolans värdegrund och demokrati/monarki

 

Nu hyllas demokratin från alla håll. Demokratiska beslut har nämligen lett fram till att vi har en monarki. Jag vet inte om man därmed kan säga att demokratin har stärkt sin ställning i och med födelsen av en ny prinsessa. Men det verkar så.

Det finns en del argument för monarki: En slags kontinuitet skapas mellan då och nu och in i framtiden. Frågan är dock hur ofta vanligt folk tänker i de banorna. Det är ju inte vår nuvarande kung som är kontinuiteten. Det är monarkin i sig. Alltså något mycket esoteriskt.

Med monarki slipper vi valkampanjerna inför presidentval, vilka beskrivs som störande, kostsamma och energikrävande. Bättre då med arvsrätt så att rätt person hamnar på tronen. Den sista meningen bör läsas om.

Nej, allmänna val och presidentval hör till en demokrati. Ju oftare folk får uttala sin mening desto bättre.  Demokratin är dock inte full utbyggd i vårt land. Dels är en parlamentarisk demokrati inte helt demokratisk eftersom det parti en individ röstat på för att en viss fråga ska drivas plötsligt kan ge upp denna för att kunna sitta i en regering. Men ändå fortsätter man att räkna med den individen i sitt väljarstöd. Många sådana konstiga resonemang förs av de folkvalda (har först placerats på valbar plats av sitt parti, inte av väljarna).

Sedan är det ekonomiska segmentet av vårt samhälle fortfarande så konstruerat enligt den gamla principen att medborgarrätt heter pengar (inflytande heter pengar!).

Det kungadömet tydligast signalerar är att hierarkier får finnas. Det finns människor högre upp och alltså andra lägre ner. Den vanliga människan befinner sig alltid under andra. Ställ detta mot skolans värdegrund och idéerna om jämlikhet och jämställdhet och det gnisslar. Med denna inkongruens mellan värden och praktik fullt synliga i samhället är det inte svårt att förstå varför demokratifostran i skolan inte går hem.

Samhället ger ofta dubbla signaler. Att man inte ska döda inskärps noga men vi måste ha trupper för att skydda landet i krig och i värsta fall döda människor. Sexuella närmanden är straffbara och sexualiseringen av det offentliga rummet anses klandervärt (utom vid Pride-paraden, av någon anledning) samtidigt som webben och tv-kanalerna är fulla med hard core pornografi. I populära tv-program är målet att kränka människor och samtidigt har vi inrättat en ombudsman som ska se till att grupper av individer inte kränks.  

Skolelever har det inte lätt. Världen lever inte som skolan lär.

Pedagogiskt fnatt

 Sann historia från pedagogisk institution i Sverige:

Det är introduktion på första terminen i pedagogik. Docenten
ställer en fråga: "Vilka av er är villiga att påverka inroduktionskursen?" Efter en viss tvekan räcker knappt hälften av studenterna upp handen. Docenten manar: "Ni som har räckt upp handen kan följa med mig. Ni andra får vänta ett tag."

Efter en timme kommer docenten tillbaka med gruppen och har grovplanerat kursen. På samma institution kunde man i slutet av 1900-talet sätta betyg på sig själv. Idén bakom båda dessa fatala missgrepp var att människor själva förmodas veta vad de kommer att behöva kunna. De antas dessutom veta hur mycket de kan.

Detta är fel.

Det är bara djupt okunniga inom ett ämnesområde, som tror att de behärskar det. Ju mer man känner till om området, desto större är
medvetenheten om hur stort och komplext det är.

På ingen nivå i undervisningsväsendet kan studenter vara med och planera innehållet. Synpunkter under och efter är naturligtvis välkomna.

Stora ord i Lärartidningen

I Lärarnas tidning på nätet kommenteras tragedierna i Norge. De hemska händelserna har naturligt nog stötts och blötts i media varje dag sedan den 17 augusti. En sak mitt i vemodet har faktiskt stört mig lite. Det är hur journalister och andra tar i för att i brist på ord få folk att förstå hur gripna och tagna de är av händelserna. Då tillgrips honnörsord. Ni vet sådana där ord vars innehåll nästan ingen säger emot. Ett sådant mycket använt, och illa definierat, ord är demokrati. Frågan är om inte överanvändningen gör med skada än nytta för demokratins sak.

I en ledare i tidningen skriver dess chefredaktör Leif Mathiasson följande

http://www.lararnasnyheter.se/chef-ledarskap/2011/08/17/norska-tragedin

I länken ovan finns följande passus:

En sak har dock terrordåden i Norge lärt oss: demokratin kan vi aldrig ta för given. Aldrig någonsin. Den måste erövras – om och om igen. Förskolan och skolan spelar en avgörande roll i den processen.

Breiviks dåd var fasanfulla och obegripliga, men inte utgjorde de i sig ett hot mot vår demokrati. Det vore ju förfärligt om demokratin var så bräcklig att ett vansinnesdåd skulle få demokratin ur balans. Jag tror för det första att vår demokrati redan är så ofullkomlig och att faran mot den faktisk finns på annat håll. Om vi med demokrati menar att människor har ett rejält inflytande på stora och små beslut, så brister det en hel del i vår demokratiska fasad. Den demokratiska sfären är för det första begränsad till den s.k. politiska sfären och omfattar inte de viktiga ekonomiska grenarna. Företag kan dela ut hur höga ersättningar som helst till ledningar, och till varandra, utan att folk kan begära att de slutar. Mathiasson menar att skolor ska lära ut demokratisk t tänkande. Skolorna är i sig inbäddade i vårt samhälle och när det talas om elevdemokrati är det på sin höjd elevinflytande på småfrågor man avser. Övervikten av kvinnliga lärare (70 % från förskolan och uppåt) borgar också för att förebilder i form av män saknas för en stor del av pojkarna. Sedan är en parlamentarisk demokrati, som vi har, ingalunda perfekt heller i den politiska sfären. Ännu har partierna makten över vilka som blir riksdagskandidater, varför en mycket hög procent av sittande riksdagsmän kommer tillbaka efter ett nytt val.

Så demokratin kan inte tas för given – men inte är Breivik ett hot mot den.