Det är populärt med distansundervisning. Några högskolor i
landet lever praktiskt taget helt på den typen av kursen. Sådan undervisning
innebär att i princip eleverna (studenterna) inte alls får någon direktkontakt
med den högskola och de lärare som leder kursen, utan att all kommunikation med
handledare och studiekamrater sker via nätet. I annonseringen av distanskurser
betonar man just den frihet som studenterna får när det gäller att planera och
lägga upp sina studier. Den examinationsform som oftast förekommer är
hemtentamen, där studenterna skriftligen ska ta ställning till de uppgifter som
förelagts dem.
Distansundervisning kan i förstone låta som en utmärkt
studieform. Studenter slipper långa resor till högskolan, lärandet bygger på egna
insatser och initiativ och hemskrivning anses ju vara en trevlig form av
examination. Själv är jag dock mycket tveksam till distansundervisning, och det
av flera skäl.
Den personliga kontakten med läraren saknas. I vår
it-hyllande tid anses väl sådan kontakt vara av underordnad betydelse när nätet
nu finns. Jag menar dock att de personliga mötena mellan studenter och mellan
studenter och kursledning är av vital betydelse för lärandeprocessen. Jag
skulle vilja gå så långt som att beteckna högskolepoäng erhållna i renodlade
distanskurser som mindre värda än högskolebaserade poäng. Kurser genomgångna
inom distansundervisningens ram blir ett slags B-kurser.
En viktig del av undervisningen är examinationen. Sådana
uppgifter som tvingar eleven att tankemässigt gå igenom det aktuella
lärostoffet i hjärnan för att sedan sätta svaren på uppgifterna på pränt skapar
ett lärandetillfälle som helt slår ut hemskrivningar just när det gäller
effektiviteten i lärande – både ytligt och på djupet.. En myckenhet forskning
visar på att den typen av prov där stoffet måste bearbetas utan tillgång till
böcker är överlägsen examinationer där uppgiften består i att sammanställa
fakta och dra slutsatser utgående från de kursböcker man hela tiden har direkt
tillgång till. Den typen av uppgifter uppmuntrar till glömska just genom att
den kognitiva bearbetningen blir avsevärt svagare.
Den ensamma läsningen i hemmets lugna ro kan ju tyckas
idealisk för lärandeprocessen men är det absolut inte. Den typen av läsning ger
snarast upphov till ett ytligt lärande och avsaknaden av seminarieliknande
diskussioner kring det aktuella stoffet gör att överblick och övergripande
förståelse kommer att saknas.
Varför förekommer då distanskurser? En viktig orsak är att
högskolorna får medel dels per registrerad student, dels per erhållen
studentpoäng. Detta gör att högskolor jagar studenter och när inte studenten
vill komma till högskolan så får högskolan komma till studenten. Ett annat skäl
är politiskt. Att ha ett antal individer knutna till högskolor som aktiva
studenter förbättrar viss arbetslöshetsstatistik. Därför uppmuntras
distansundervisning från regeringshåll. Regeringar har länge visat större
intresse för kvantitet än kvalitet i högskoleutbildningen.
Till sist är det ju bekvämt och lätt för studenter att ta
poäng på distans: Inga resor, lätt examination och därmed få krav. Jag tycker
det är dags att diskutera distansundervisningens vara eller icke vara.
Uppmuntrandet av studier på distans är en del av den nedmontering av kvaliteten
i högskoleutbildning som skett och sker i vår tid.
