Psykologi i stället för didaktik?

För den som är intresserad av individens kognitiva relation till omgivningen och all information som finns där och då även hyser ett intresse för pedagogik finns nu en utomordentlig bo att köpa: Daniel Kahneman, en amerikansk psykolog och nobelpristagare, har i sin nyligen utgivna bok Tänka, snabbt och långsamt (Volante förlag) sammanfattat ungefär trettio års summerade kunskaper i kognitiv psykologi. Den har redan recenserats i flera stora tidningar.

Som jag tidigare påpekat tycker jag det är märkligt att lärarstudenter läser så mycket pedagogik och didaktik och så pass lite psykologi. Att följa med i psykologin snabba utveckling borde höra till lärarutbildningens plikter. Kahneman belyser på ett pedagogiskt utmärkt sätt hur vi tar in information, behåller den, plockar fram den och även förvanskar den. Allt detta är av centralt intresse för pedagoger. Många pedagoger har en hög tilltro till icke-psykologiska idéer i sammanhang som måste betecknas som mycket psykologiskt relevanta.

Lärande sker i hög utsträckning på ett omedvetet plan. Det som kallas intuition har en faktisk bakgrund i vårt sätt att bearbeta information utifrån. Vårt intag av information pågår ständigt, även i sovande tillstånd om än då med mindre effektivitet, och sker då utan att vårt kritiska tänkande är inkopplat. Skeenden som då registreras innebär också att lärandeprocesser äger rum på ett omedvetet plan. Så sker t.ex. med språk, vilket senast har påvisats i en utmärkt avhandling av Julia Uddén från Karolinska institutet. Denna omedvetna bearbetning ersätts ofta av en medveten kritiskt fungerande, kontrollerad bearbetning som är ansträngande och mödosam, jämfört med den omedvetna, automatiserade. För pedagoger bör det vara av största intresse att ta del av dessa landvinningar eftersom de kan bidra till förståelsen av en mängd felaktigheter vi alla begår när vi agerar i vardagen.

En felslut som vi alla känner igen är den som Kahneman tidigt observerade hos sig själv och andra när han och hans nu bortgångne kollega Tversky satt på en restaurang i en liten fransk stad. De hade just anlänt till staden och hade satt sig för att äta en bit. Maten var mycket god och då sade den ene forskaren till den andre: ”Vilka fina restauranter de har i den här stan!”. Detta, menar Kahneman, är ett exempel på snabba felaktiga slutsatser som vi drar, i det här fallet grundat på ett alltför lite beslutsunderlag.