Har någon en egen åsikt?

Det sägs att vi lever i ett alltmer individualistiskt samhälle. Var och en sin lyckas smed är den sanning som gäller. Människor uppmuntras att ta itu med sina liv och bli egna företagare, ”att bli sina egna”. Undervisningen bör vara individanpassad och varje elev ska vara i centrum.

Alltmer fjärran skulle alltså allt kollektivt tänkande vara; det är individen som ska gå före gruppen. Självhjälpsböcker och andra media hjälper till med goda råd hur man uppnår inre balans och blir ”sig själv”. Program där man blir omgjord för att bättre passa sin personlighet sänds i TV och tävlingar där det gäller att vinna, eller i alla fall sticka ut och bli populär genom sin personlighet, är ofta förekommande.

Kändisar uppmärksammas, egendomligt nog, av enskilda människor ofta just för att de har blivit kända. Varför detta behov av ”idoler” uppstått är svårt att förklara, men man måste nog se det som en medieprodukt; ett lönande samspel mellan kommersialism inom tidningar och andra media. Småsaker om deltagare i TV-program lyfts fram, de kända personerna följs genom sitt dagliga liv i spalter och deras närvaro förstärks genom ytterligare medieexponeringar.

Detta fokus på individen borde ju ge oss givande och tätt uppblossande debatter om skilda företeelser i vår verklighet, eller hur? Individer borde tävla om att ge oss sin version av skeenden och personer, eller hur?

M e n    i c k e

Det finns något som effektivt dövar individernas lust att träda fram offentligt med egna synpunkter: Den politiska korrektheten. När det gäller åsikter i vissa frågor är vi nästan som en enad kollektiv front. Ett ord i en viss riktning och du är omedelbart stämplad som rasist, feminist, sexist, odemokratisk, flummare, SD-sympatisör, kommunist eller antisemit. Efter denna snabba kategorisering upphör ofta diskussionen eller så urartar den till verbalt slagsmål.

Vad styr då den relativa åsiktslikriktningen?
Ja, en sak är det säker. Det är inte det individualistiska, självständiga draget i oss som härskar då. Vi går in i fållan med vår grupp och blir konforma. Enstaka röster som trots allt försöker trotsa den osynliga åsiktsmuren blir utfrusna eller opublicerade.

Till syvende og sidst är det den trygga konforma famnen som tystar oss. Där får vi lugn och ro för att förbereda oss inför nästa sensationella deltagare i någon tävling i tv.

Emma Wiklund, entreprenörskap och egocentrering

 

Vi lever i en individualistisk tid sägs det. Häromdagen läste jag i en tidning en kommentar om att årets sommarpratare väl exemplifierar denna vår tid. I dagens sommarprat  (3 juli 2012) talade den f.d. modellen och nuvarande entreprenören Emma Wiklund och hennes berättelse kretsade mycket riktigt helt kring just Emma Wiklund. Själv tycker jag att det är rätt ointressant att lyssna till självupptagna, narcissistiska tongångar i halvannan timme men denna gång stod jag ut för att se om temat bar hela den utmätta tiden. Det gjorde det. Under sitt prat med musik hann Emma Wiklund berätta om sin karriär, hur hon blev styrelsemedlem flera gånger om, hur hon upplevde kändisskapet, om en barnafödsel, att hennes pappa av sparsamhet höll rum i den stora villan avstängda för att inte elräkningen skulle bli för stor och samtidigt höll värmen så låg så att Emma Wiklund och hennes syster fick frysa. Emma Wiklund gav också en beskrivning av hur hennes intresse för skönhetsprodukter väcktes och hon gjorde ohöljd reklam för sitt eget hudvårdsmärke, vilket borde ha stridit mot radions regler om marknadsföring. Pratet avslutades med en sorglig historia om hennes pappas död.

Jag undrar lite hur man tänker om man får en och en halv timme på sig att tala om något väsentligt i svensk radio. Är det verkligen sig själv man först kommer att tänka på som viktigast att fokusera på? Uppenbarligen finns det människor i Sverige som gör det. En vanlig slogan i Sverige är att man ska satsa på sig själv. Det för alltför lätt med sig att andra helt försvinner ur ens tankevärld, om de har inte har hjälpt en på traven här i livet. Mycket riktigt hyllade Emma Wiklund en del kvinnor som hon ansåg hade bistått henne i livet. Hur hon över huvud taget hade hamnat bland toppmodellerna till att börja med nämnde hon inget om.

Det vore dystert om alltfler människor skulle vilja framträda utåt som Emma Wiklund så

uppenbart gjorde. Det myckna talandet om att satsa på entreprenörskap och eget företagande ligger helt i linje med den presentation som gavs under sommarpratet. Här fanns knappt plats för andra människors utblickar utan jaget var helt i centrum.  Ett program totalt  i alliansregeringen anda.

Entreprenörskap återfinns alltmer bland skolans inriktningar.  Nu ska hela generationer omskolas – till vad?

Skolan drar åt höger

Skolan är under omstöpning. Nya skollagar och nya antagningsbestämmelser, nya betyg och ny läroplan och nya förhållningssätt har tillkommit. Ett tämligen nytt skolbegrepp är entreprenöriellt lärande.  På Skolverket hemsidor beskrivs det bl.a. på följande sätt: 

Företagsamhet handlar om hur man ska arbeta med elevens inre förmågor: kreativitet, att gå från idé till handling, testa olika saker, ta ansvar. Kan man de här sakerna, då kan man också lära sig att bli företagare.  

http://www.skolverket.se/forskola_och_skola/2.621/2.623/2.802/2.1248/entreprenorskap-och-entreprenoriellt-forhallningssatt-1.108957

Som synes är det inte mycket som förefaller nytt i och med det entreprenöriella lärandet, som Skolverket anser ska gå som en röd tråd genom hela utbildningssystemet. Kreativitet, ansvarstagande och att pröva på nytt har förut ingått i skolans arbete. Det är dock inte svårt att se detta nya inslag i undervisningen som politiskt motiverat; det är helt enkelt ett fullföljande av alliansens arbetslinje.  Arbetslinjen är på sitt sätt kopplat till den neoindividualism som utmärker bl.a. Sverige av idag. Detta betonande av det egna jaget kan ta sig många uttryck. Konkurrens mellan individer på många arenor omhuldas, en uppmuntrande hållning till fri företagsamhet finns, där man ska reda sig själv i första hand och skapa sin egen framtid. En starkare strävan i tiden efter att se varje människa som unik underblåser denna egocentrerade politik. Detta unicitetstänkande leder lätt i nästa steg till den kränkthetskultur vi nu lever under, där självbespegling genom prestation och/eller rent kändisskap leder till narcissistiska förhållningssätt, där individens framgång och därmed också tillkortakommanden blir det viktiga. Men människor är framför allt lika varandra, inte olika, precis som grupper av individer är mer lika än olika. Om varje människa vore helt unik, skulle t.ex. kommunikation dem emellan vara omöjlig.

De dokusåpor i TV vi undfägnas med spelar ofta på individers styrkor och svagheter. Styrkorna upphöjs av speciella jurydomare och svagheterna hånas. Individerna blir förbrukningsartiklar i denna underhållningskonkurrens, som så konsekvent speglar samhällets utveckling. En mästare ska koras, de andra ska slås ut. Eftersom de personer som söker sig till

dessa program förmodligen redan är lätt exhibitionistiska och lagda år narcissism känns kränkningarna desto mer och djupare för dem som inte lyckas. Men detta anses bli bra TV. Med det avses att annonsörerna flockas, eftersom tittarsiffrorna blir höga och avkastningen god. Kvalitetsprogram undviks eftersom de är för smala, dvs. de har få tittare.

Individualism, konkurrens och marknadstänkande leder till ett förytligande. Vi får se vår statsminister skänka en plasma-TV till kronprinsessan på en högtidsdag, en kulturminister som vill marknadsanpassa kulturvärlden och öppna för sponsring. Entreprenad- och marknadstänkandet gör att tidigare samhällsdrivna projekt privatiseras med motiveringen att varje människa fritt ska få välja mellan olika alternativ. Hur en gammal människa i förväg ska kunna välja mellan tjugofem olika hemtjänstföretags marknadsanpassade information sägs inget om. Marknadsföring och reklam, marknadens  kontaktspröt mot människan/kunden, förenklar budskapen, betonar det positiva med ett visst företag och förtiger det mindre smickrande och serverar dessutom halvsanningar. Summerat kan man säga att det klatschiga och ytliga slår ut det gedigna och informationsinriktade. Kunskap värderas inte högt i marknadens och konkurrensens värld. Det gäller mer att synas. Här finns en koppling till vår tids kändisraseri. De människor som exponerats i media och blir igenkända får en hög status blott och bart genom detta och utan att ha gjort något substantiellt i samhället. Dessa kändisar återanvänds i program efter program och får en slags halvofficiell ställning i landet. En speciell ställning intar här kungahuset, som endast har umbärliga ceremoniella uppgifter men hyllas främst för att de är kända för att vara det de är.

Skolans värld har alltså fångats in av marknadsvärldens tänkande. Det entreprenöriella lärandet har lett till att vissa skolor har undervisning i marknadsföring. Låt oss jämföra utbildningsinsatser som verkar i regi av samhället med sådana som drivs helt privat. Inom den utbildning som sker i samhällelig regi strävar man efter att anställa lärare med behörighet. Man vill med andra ord ha en garanti för att färdigheter och kunskaper finns hos dem som undervisar. Hur är det då inom den privata sektorn?

Där har vi auktoriserande utbildningsföretag. Hur går detta till? Jo, en förening (privat förstås) auktoriserar dem som så önskar.  Ett företag heter Sveriges Auktoriserade Utbildningsföretag AB (suaf). Vad krävs då för att bli auktoriserad? Jo,  suaf kontaktar Upplysningscentralen, Bolagsverket och Allmänna reklamationsnämnden för att se att inga anmärkningar finns på det sökande företaget. Någon kontroll av kunskaper, metodik eller utbildning sker inte alls. Resten av informationer bygger på uppgifter från det sökande företaget självt. Ändå säger suaf  ”att vår auktorisation är en garanti för god kvalitet och seriös yrkesutövning” på sin hemsida. Bakom suaf och andra liknande företag står Bureau veritas som sägs vara ett slags kontrollorgan. Men det är bara till namnet.

Det är stor risk att det entreprenöriella lärandet på sikt drar ner skolan i ett marknadstänkande som inte gynnar ett kritiskt och vetenskapligt förhållningssätt till verkligheten. Redan nu har skolor själva tvingats börja spela med på marknadens villkor genom att erbjuda extraförmåner som fri dator och körkortsutbildning. Kunskapen sätts på undantag.

Vi måste se till att skolan står så fri som möjligt från andra intressen i samhället. Skolan försörjer hela samhället med utbildade individer och inget särintresse ska kunna snedvrida

skolans i grunden objektiva hållning till samhällsfenomen. Skolan är en kunskapsförmedlare som så lite som möjligt ska föra vidare ekonomiska, politiska eller religiösa föreställlningar från vissa grupperingar i samhället.

Vi måste på alla sätt värna om skolans frihet.