Har lärare svårt att förstå?

 

I skoldebatten singlar begreppen runt i en salig röra. Ord som demokrati, inflytande och delaktighet används ibland som vore de utbytbara, och det är de ju inte alls.  Andra ord som ofta förekommer är utmaning,  synliggöra, formativ, samspel, process, kommunikation, struktur och möten och många andra. De flesta är ganska lätta att förstå men några kan ställa till bekymmer.

Kollektiv kunskap och kollektivt lärande är ett annat populärt ordpar. Själv så tror jag att allt

lärande i grunden är individuellt och att varje individ antingen måste sträva efter ny kunskap, eller också kommer den in den omedvetna, automatiska vägen, och i båda fall utmanas jag av dessa ord som antyder något kollektivt. Vad innebär begreppen?

Jag har diskuterat dessa frågor med några lärarbloggare men dessa drog sig sakta tillbaka när jag ställde frågor alltför rakt om vad kollektiv kunskap och kollektivt lärande egentligen stod för. Det var som om de försvann i en dimridå tillsammans med orden.

För mig är begreppen kollektivt lärande och kollektiv kunskap exempel på hur centrala ord och samtal kan förses med mystik och besvärjelser. Det är svårt att första varför man på detta sätt försvårar kommunikationen med andra lärare genom sitt undflyende obestämda språk.

För mig betyder kollektiv kunskap helt enkelt närmast att en grupp gemensamt lär sig något, var och en på sitt vis, och kollektivt lärande kan ju förstås på samma sätt. Det är inget egendomligt alls här alltså.

Jag tror att det finns flera skiljelinjer mellan lärare. En viktig sådan är hur man använder språket. Använder man ord som man i grunden inte kan definiera ens själv, men inte bryr sig om detta så mycket, och gärna bygger upp vackra ordsammanställningar som fördunklar budskapet, men förtrollar en och annan läsare, så tillhör man en viss grupp. En andra grupp har ett mer direkt språkbruk rakt på och talar om elevers prestationer och klassrumbeteenden, vad som behöver göras för att förbättra skolan i utan att klä det i teoretiskt diminsvepta termer.

Själv föredrar jag det raka språket. Det dunkla språket är för mig också förknippat med

en oklar hållning till kunskapsbegreppet och lärandeprocessen.  Språket kring skolans problem måste vara handfast och verklighetsanknutet. Skolan finns ju i verkligheten.

Pedagogiskt fnatt

 Sann historia från pedagogisk institution i Sverige:

Det är introduktion på första terminen i pedagogik. Docenten
ställer en fråga: "Vilka av er är villiga att påverka inroduktionskursen?" Efter en viss tvekan räcker knappt hälften av studenterna upp handen. Docenten manar: "Ni som har räckt upp handen kan följa med mig. Ni andra får vänta ett tag."

Efter en timme kommer docenten tillbaka med gruppen och har grovplanerat kursen. På samma institution kunde man i slutet av 1900-talet sätta betyg på sig själv. Idén bakom båda dessa fatala missgrepp var att människor själva förmodas veta vad de kommer att behöva kunna. De antas dessutom veta hur mycket de kan.

Detta är fel.

Det är bara djupt okunniga inom ett ämnesområde, som tror att de behärskar det. Ju mer man känner till om området, desto större är
medvetenheten om hur stort och komplext det är.

På ingen nivå i undervisningsväsendet kan studenter vara med och planera innehållet. Synpunkter under och efter är naturligtvis välkomna.