Socialdemokratin sviker skolan

 

Nu tar Socialdemokraterna det sista steget in i den borgerliga marknadsekonomins finrum, där konkurrens sägs bidra till effektivitet, mångfald och låga kostnader och samtidigt betonar vikten av att tjäna pengar. Att motivet ytterst är att tjäna pengar döljs föga trovärdigt under paroller om individens fria val, låga priser och nya triumfer för kreativiteten.

Socialdemokraterna är därmed numera inte ett socialt parti eftersom de sociala konsekvenserna av privatisering av skolorna och därtill hörande vinstintresse inte alls är utredda. Partiet är inte heller ett folkligt demokratiskt parti eftersom inom den ekonomiska sfären gäller inte principen en människa = en röst, utan inflytandet bestäms av det kapital som kan sättas bakom orden.

Det skulle behövas ett nytt parti som kämpar för både socialt ansvar och för sann demokrati och mot det förytligande som marknadsekonomin med nödvändighet innebär. Att införa entreprenöriellt lärande som ämne i den svenska skolan är ett tydligt tecken på vart Sverige är på väg. Skolan politiseras långsamt och ställs i marknadens tjänst. Somliga hyllar detta och om dessa kan man tycka vad man vill men skolan måste hållas fri från de mäktiga penningintressena så långt möjligt är. Skolan har ju ett demokratiuppdrag som inte får förfelas genom att vantron på lyckan med valfrihet för individer som högsta möjliga ideal fritt får sprida sig.

Alla krafter som är för en demokratisk skola måste samlas och kämpa emot de idéer som nu sprids. Både vänsterkrafter och liberaler borde kunna enas under paroller om en från marknaden fri skola som söker undervisa eleverna i  allmänmänsklighet, samarbete och

kunskapssökande.

U P P R O P T I L L L Ä R A R E

Nu är det hög tid för lärare att se över sin status. Ett yrkes status beror på många olika faktorer. Lönen är kanske inte den viktigaste utan allmänhetens förtroende vilar på helt andra omständigheter. Läraren, med sin akademiska utbildning, har en naturlig anknytning till forskningsvärlden. Skolforskningens kvalitet spiller lätt över på hela lärarprofessionen.

Dagens pedagogiska forskning är tyvärr inte speciellt skolnära. I en nyligen framlagd avhandling ville doktoranden intervjuvägen försöka ta reda på vilka gymnasielevers oreflekterade uppfattningar om entreprenöriellt lärande var.  Eftersom människors icke reflekterade syn på saker och ting försvinner så fort h*n börjar tänka på det var kanske inte intervjun det bästa sättet att nå fram till dessa uppfattningar. För den praktiserande läraren kunde denna avhandling inte ge mycket. I en annan avhandling ville licentianden se hur samhällskunskapslärare utformade sina prov. Han lämnade ut 231 frågeblanketter och bad att få in svar, med bifogade prov från lärarna. 21 kom in. Med 15,5 %-ig svarsprocent kan man inte göra några uttalanden om något, så redan där förlorade studien en stor del av sitt berättigande.

Jag vill säga att dessa exempel är typiska för dagens skolforskning. Dåliga kunskaper i metod, svaga och lösliga metoder som fenomenografi (med ett ständigt intervjuande!) kännetecknar området. Dessutom har lärare inte mycket att hämta från området, vare sig i kunskaper eller i tips för sin undervisning.

Lärare, kräv mer av era forskningskolleger!

När skolforskningen slår slint

 Artikeln finns nu också i reviderad form på Newsmill

http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/26/fenomenografin-riskerar-att-leda-fel

Fenomenografin är en forskningsansats som nått en otrolig utbredning i Sverige av idag. Den bygger på att forskaren kan komma åt människors oreflekterade uppfattningar kring ett visst studerat ämne. Detta sker medelst intervjuer och efter en omfattande analys av svaren kan utfallet studeras. Man föredrar att använda ordet utfall i stället för resultat. En mycket stor del av studenterna i Sverige inom beteendevetenskaperna skriver i dag sina uppsatser efter fenomenografisk modell, även om denna inte alltid explicit uppges. Därav allt intervjuande ute i landet.

I Jönköping har Annica Otterborg försökt sig på att kartlägga gymnasieelevers oreflekterade uppfattningar om entreprenöriellt lärande. I sin avhandling Entreprenöriellt lärande. Gymnasieelevers skilda sätt att uppfatta entreprenöriellt lärande  (2011) söker hon medelst fenomenografisk metod fånga in sexton gymnasieelevers syn på detta lärande med det krångliga namnet. En av många grundförutsättningar för fenomenografin är att man anser att olika uppfattningar förklaras av att olika människor gör skilda erfarenheter genom att de har olika förhållningssätt till världen. Människor gör sedan olika analyser och erhåller olika kunskap om dessa objekt (Citat från Alexandersson). Otterborg var mycket noga när hon valde ut sina sexton elever från gymnasieskolan. Hon gjorde en noggrann slumpmässig dragning av vilka elever som skulle delta. Detta arbete hade hon kunnat bespara sig eftersom studiens resultat ändå inte avsåg att generaliseras utanför det undersökta gymnasiet. Handledare har varit professorerna Tomas Kroksmark och Ulla Runesson, Jönköping.

Otterborg intervjuar var och en av eleverna i ca 45 minuter. Det gymnasium där Otterborg gör sin studie är helt inriktat på entreprenöriellt lärande men tros detta är eleverna inte förtrogna med detta. Detta gör att Otterborg måste lägga om intervjuerna något.

Alla intervjuer spelas in och transkriberas sedan. Analyser vidtar. Det är meningen att svaren ska kategoriseras och för detta måste olika teman hittas. Så sker och fem temat upprättas: Förståelse, kommunikation, teambuilding, lära i olika sociala praktiker och att se bortom det uppenbara. Författaren har mest besvär med den femte kategorin. Varje kategori är en vad-aspekt av uppfattningen. Inom varje kategori finns sedan ett antal hur-aspekter. Inom förståelsekategorin finns till exempel ´att ta hjälp av sin handledare´ och ´diskussion mellan elever´. För varje hur-aspekt följer en  diskussion av aspekten och sedan en utförlig tolkning av den, där det är mycket oklart hur mycket det är författaren själv som talar genom eleverna. Författaren använder ofta frasen ”ur data framgår”, ”utsagor visar”, utan att läsaren själv har tillgång till dessa sammanhang. Ottenborg betonar dock: ”Allt som eleverna beskriver i intervjuerna har jag med min mångåriga lärarerfarenhet av skola, och den vetenskapliga litteratur jag har studerat, tolkat som uttryck för hur de erfar entreprenöriellt lärande. Allt är inte belagt på ordnivå men finns integrerat i materialet på olika sätt”. Vi har alltså författarens egna ord att gå på här.

Entreprenöriellt lärande beskrivs ofta i allmänna ordalag. Mycket av det som beskrivs återfinns i nya och gamla läroplaner, fast kanske med lite annorlunda ord. Enligt Otterborg ska eleverna få självkännedom och handla självstyrt, bryta mönster och stå emot kollektivt handlande, ta se möjligheter och göra något av dem, och kunna samverka med andra.

Fenomenografisk metod och entreprenöriellt lärande ska alltså vävas samman i avhandlingen.

Det som sagts av eleverna sätts av Otterborg in i ett entreprenöriellt sammanhang eftersom eleverna själva inte kände till begreppet. De ursprungliga oreflekterade uppfattningarna hos eleverna är ju målet för undersökningen. Dessa uppfattningar torde störas vid flera tillfällen innan studiens utfallsrum är nått. Först har vi intervjun. Med kunskap om de intervjuareffekter som är kända borde författaren inte själv ha intervjuat alla elever. Det eventuella inflytande hon därvid utövat på eleverna kommer nämligen då att systematiskt påverka utfallet. Samma person som gör intervjuerna gör sedan analysen. Detta skulle betraktas som ett grundfel bland forskare med en mer helgjuten vetenskaplig syn. Här förstärks den effekt som forskaren redan omedvetet kunnat utöva på undersökningen. I ett nästa steg ska allt fästas på pränt. Här sker också ett urval av citat och formuleringar. Steget är sannerligen långt mellan elevens oreflekterade uppfattning och det nedskrivna resultatet. Problemet är att vi inte vet hur stor förvrängningen är eller om den existerar.

Det egentliga utfallsrummet, de fem kategorierna, ger egentligen ingen vägledning om elevernas uppfattning utan rådata ligger egentligen i de citat som får illustrera de olika hur-aspekterna under varje vad-kategori. På detta sätt blir resultat otydligt och utspätt och spretar hit och dit. Man vet ju inte heller hur representativa citaten är för de uppfattningar som framförs.

Den vetenskapliga underbyggnaden för den fenomenografiska metoden är inte stark. En myckenhet av forskning har utförts men någon klarhet om metodens användbarhet vid skolforskning finns inte.

En mängd ungdomar skriver i dag sina första uppsatsarbeten i ett slag fenomenografisk anda. Många gör det för att undvika att trassla in sig i statistiska metoder, andra för att deras lärare inte är kunniga än andra metoder än kvalitativa, mjuka metoder som fenomenografi.

Otterborg själv är genom sin undersökning övertygad om det entreprenöriella lärandets framtid. Med stöd i studien framhåller hon den lärandeformen som den som tillhör framtiden

i ”vår postmoderna värld”.

Fenomenografin är således en ytterst tveksam metod och entreprenöriellt lärande har vi inte blivit klokare på.


OBS! Läs hur en av Ottenborgs handledare reagerade på kritiken till sina kolleger i Jönköping

Demokrati i skolan

 

Pedagogiskt entreprenörskap är framtiden sägs det och så räknas en rad förmågor upp som initiativförmåga, nyfikenhet och kreativitet. Det är sådana egenskaper som ska uppmuntras hos eleverna för att de ska blir goda företagare och demokratiska medborgare. Svenskt Näringsliv stödjer livligt det entreprenöriella lärandet och det gör den borgerliga regeringen också. Fler medborgare ska alltså bli sina egna och anställa folk, så att mer arbete skapas. Men den ekonomiska sektorn som nu omfamnat skolan bygger inte på demokratiska principer. Där är pengar makt, som förr i tiden. Det blir alltså en stor pedagogisk utmaning att undervisa om demokratins principer och samtidigt gynna en del av samhället där demokratin inte direkt tillämpas. Eleverna måste väl i undervisningen få reda på att man ser lite olika på demokratins värde i olika delar av samhället?

Återigen används demokratibegreppet obetänksamt. Demokrati betyder ursprungligen ´folkstyre´ men begreppets betydelse och dess konnotationer har gradvis lagt under sig allt som på något sätt kan betecknas som gott, riktigt och politiskt korrekt.  Skolans värdegrund blandas också samman med demokrati på ett sannskyldigt vettlöst sätt och allt detta gör att demokrati kan betyda allt gott.

 Men nu ska alltså demokrati samsas med entreprenörskap, företagande, marknadsföring och reklam. Det går inte ihop. I den ekonomiska sfären samarbetar man bara mot betalning, kreativiteten används för att skapa reklam som ofta innehåller halvsanningar och förvrängningar. Nyfikenheten används för att hitta på nya produkter, som kanske egentligen inte är nödvändiga och initiativförmågan till att hitta nya vägar att skatteplanera.

Ska vi ska kanske tala tyst om demokrati ibland.

Skolan drar åt höger

Skolan är under omstöpning. Nya skollagar och nya antagningsbestämmelser, nya betyg och ny läroplan och nya förhållningssätt har tillkommit. Ett tämligen nytt skolbegrepp är entreprenöriellt lärande.  På Skolverket hemsidor beskrivs det bl.a. på följande sätt: 

Företagsamhet handlar om hur man ska arbeta med elevens inre förmågor: kreativitet, att gå från idé till handling, testa olika saker, ta ansvar. Kan man de här sakerna, då kan man också lära sig att bli företagare.  

http://www.skolverket.se/forskola_och_skola/2.621/2.623/2.802/2.1248/entreprenorskap-och-entreprenoriellt-forhallningssatt-1.108957

Som synes är det inte mycket som förefaller nytt i och med det entreprenöriella lärandet, som Skolverket anser ska gå som en röd tråd genom hela utbildningssystemet. Kreativitet, ansvarstagande och att pröva på nytt har förut ingått i skolans arbete. Det är dock inte svårt att se detta nya inslag i undervisningen som politiskt motiverat; det är helt enkelt ett fullföljande av alliansens arbetslinje.  Arbetslinjen är på sitt sätt kopplat till den neoindividualism som utmärker bl.a. Sverige av idag. Detta betonande av det egna jaget kan ta sig många uttryck. Konkurrens mellan individer på många arenor omhuldas, en uppmuntrande hållning till fri företagsamhet finns, där man ska reda sig själv i första hand och skapa sin egen framtid. En starkare strävan i tiden efter att se varje människa som unik underblåser denna egocentrerade politik. Detta unicitetstänkande leder lätt i nästa steg till den kränkthetskultur vi nu lever under, där självbespegling genom prestation och/eller rent kändisskap leder till narcissistiska förhållningssätt, där individens framgång och därmed också tillkortakommanden blir det viktiga. Men människor är framför allt lika varandra, inte olika, precis som grupper av individer är mer lika än olika. Om varje människa vore helt unik, skulle t.ex. kommunikation dem emellan vara omöjlig.

De dokusåpor i TV vi undfägnas med spelar ofta på individers styrkor och svagheter. Styrkorna upphöjs av speciella jurydomare och svagheterna hånas. Individerna blir förbrukningsartiklar i denna underhållningskonkurrens, som så konsekvent speglar samhällets utveckling. En mästare ska koras, de andra ska slås ut. Eftersom de personer som söker sig till

dessa program förmodligen redan är lätt exhibitionistiska och lagda år narcissism känns kränkningarna desto mer och djupare för dem som inte lyckas. Men detta anses bli bra TV. Med det avses att annonsörerna flockas, eftersom tittarsiffrorna blir höga och avkastningen god. Kvalitetsprogram undviks eftersom de är för smala, dvs. de har få tittare.

Individualism, konkurrens och marknadstänkande leder till ett förytligande. Vi får se vår statsminister skänka en plasma-TV till kronprinsessan på en högtidsdag, en kulturminister som vill marknadsanpassa kulturvärlden och öppna för sponsring. Entreprenad- och marknadstänkandet gör att tidigare samhällsdrivna projekt privatiseras med motiveringen att varje människa fritt ska få välja mellan olika alternativ. Hur en gammal människa i förväg ska kunna välja mellan tjugofem olika hemtjänstföretags marknadsanpassade information sägs inget om. Marknadsföring och reklam, marknadens  kontaktspröt mot människan/kunden, förenklar budskapen, betonar det positiva med ett visst företag och förtiger det mindre smickrande och serverar dessutom halvsanningar. Summerat kan man säga att det klatschiga och ytliga slår ut det gedigna och informationsinriktade. Kunskap värderas inte högt i marknadens och konkurrensens värld. Det gäller mer att synas. Här finns en koppling till vår tids kändisraseri. De människor som exponerats i media och blir igenkända får en hög status blott och bart genom detta och utan att ha gjort något substantiellt i samhället. Dessa kändisar återanvänds i program efter program och får en slags halvofficiell ställning i landet. En speciell ställning intar här kungahuset, som endast har umbärliga ceremoniella uppgifter men hyllas främst för att de är kända för att vara det de är.

Skolans värld har alltså fångats in av marknadsvärldens tänkande. Det entreprenöriella lärandet har lett till att vissa skolor har undervisning i marknadsföring. Låt oss jämföra utbildningsinsatser som verkar i regi av samhället med sådana som drivs helt privat. Inom den utbildning som sker i samhällelig regi strävar man efter att anställa lärare med behörighet. Man vill med andra ord ha en garanti för att färdigheter och kunskaper finns hos dem som undervisar. Hur är det då inom den privata sektorn?

Där har vi auktoriserande utbildningsföretag. Hur går detta till? Jo, en förening (privat förstås) auktoriserar dem som så önskar.  Ett företag heter Sveriges Auktoriserade Utbildningsföretag AB (suaf). Vad krävs då för att bli auktoriserad? Jo,  suaf kontaktar Upplysningscentralen, Bolagsverket och Allmänna reklamationsnämnden för att se att inga anmärkningar finns på det sökande företaget. Någon kontroll av kunskaper, metodik eller utbildning sker inte alls. Resten av informationer bygger på uppgifter från det sökande företaget självt. Ändå säger suaf  ”att vår auktorisation är en garanti för god kvalitet och seriös yrkesutövning” på sin hemsida. Bakom suaf och andra liknande företag står Bureau veritas som sägs vara ett slags kontrollorgan. Men det är bara till namnet.

Det är stor risk att det entreprenöriella lärandet på sikt drar ner skolan i ett marknadstänkande som inte gynnar ett kritiskt och vetenskapligt förhållningssätt till verkligheten. Redan nu har skolor själva tvingats börja spela med på marknadens villkor genom att erbjuda extraförmåner som fri dator och körkortsutbildning. Kunskapen sätts på undantag.

Vi måste se till att skolan står så fri som möjligt från andra intressen i samhället. Skolan försörjer hela samhället med utbildade individer och inget särintresse ska kunna snedvrida

skolans i grunden objektiva hållning till samhällsfenomen. Skolan är en kunskapsförmedlare som så lite som möjligt ska föra vidare ekonomiska, politiska eller religiösa föreställlningar från vissa grupperingar i samhället.

Vi måste på alla sätt värna om skolans frihet.

Auktorisation, kompetens och entreprenöriellt lärande

Det finns legitimerade yrken och det finns auktoriserade verksamhetsutövare. Vad kan då en sådan kvalitetsmärkning betyda? Hur kan t.ex. utbildningsföretaget Adventum Kompetens ha fått en sådant fint attribut att sätta vid företagsnamnet?

Inom den privata utbildningssektorn finns Sveriges auktoriserade 
utbildningsföretag (sauf), som ger auktorisation som en "garanti för kvalitet och seriös yrkesutövning". Hur går du sauf tillväg? Jo, man kontaktar Bolagsverket, Upplysningscentralen och Allmänna reklamationsnämnden. Om inga anmärkningar finns där så är det praktiskt taget klart för auktorisationen. På intet sätt tar man reda på vilken kompetens företaget i fråga har. Utåt lovar man dock "Våra utbildare har kompetens och erfarenhet".

Jag skulle vilja säga att detta är typiskt för en del svenska entrprenörer. Man lovar runt i sin marknadsföring, men det centrala
glömmer man.  Det är företagets rykte och sida utåt som är viktigt. Det som således att göra med varumärke och yttre glans. Då kan man bli godkänd av branschorganisationen.

Var det någon som tänkte på entreprenöriellt lärande i sammanhanget?

Passiva aktörer i skolan - eller aktiva?

Gratistidskriften Entré, som utges av stiftelsen ESBRI (med en mångmiljonär i bakgrunden) hyllar entreprenörskap, innovation och småföretagande. I nr 2 för 2011 hyllas entreprenöriellt lärande i skolan där SACO-ordföranden Anna Ekström i en artikel bl.a. utropar att ”Elever ska vara aktiva aktörer!”  I tidskriften framhåller hon med entusiasm sin glädje med att skolan satsar på entreprenörer. Det nya ämnet förefaller nog lite diffust, men en politiskt tydlig ton präglar budskapen. Ekström menar att huvudmännen redan har märkt av effekterna av elevernas nyvunna kunskaper i entreprenörskap: ”….ökad kreativitet, ökat självförtroende, ökad omvärldsförståelse och ökad förmåga att se samband”.  Det skulle vara intressant att se vilken studie som kommit fram till detta.  http://www.esbri.se/

Det finns flera risker med entreprenöriellt lärande. Det förhåller sig så att vissa skolor redan börjat med mindre kurser i marknadsföring. Det kan bli så att entreprenörskap kommer att färgas av den ovetenskaplighet som alltför mycket präglar forskning inom ledarskaps- och företagarvärlden. Eftersom metodkunskaper redan är så dåligt förankrade hos lärarkåren kommer de eftersträvade entreprenöriella talangerna att synas och väcka uppmärksamhet att slå ut de eftertänksamma, mer tänkande eleverna, som inte vill göra så stort väsen av sig.

Pedagogerna har redan börjat anpassa sig. I Jönköping har Annica Otterborg lagt fram en avhandling om ämnet. I sammanfattning  av sitt verk säger hon att studenterna måste ha en entrprenörinriktning i dagens samhälle.   http://www.avhandlingar.se/avhandling/7b04a9a8ec/

Vi får se upp med politiseringen av den svenska skolan.