Skolan drar åt höger

Skolan är under omstöpning. Nya skollagar och nya antagningsbestämmelser, nya betyg och ny läroplan och nya förhållningssätt har tillkommit. Ett tämligen nytt skolbegrepp är entreprenöriellt lärande.  På Skolverket hemsidor beskrivs det bl.a. på följande sätt: 

Företagsamhet handlar om hur man ska arbeta med elevens inre förmågor: kreativitet, att gå från idé till handling, testa olika saker, ta ansvar. Kan man de här sakerna, då kan man också lära sig att bli företagare.  

http://www.skolverket.se/forskola_och_skola/2.621/2.623/2.802/2.1248/entreprenorskap-och-entreprenoriellt-forhallningssatt-1.108957

Som synes är det inte mycket som förefaller nytt i och med det entreprenöriella lärandet, som Skolverket anser ska gå som en röd tråd genom hela utbildningssystemet. Kreativitet, ansvarstagande och att pröva på nytt har förut ingått i skolans arbete. Det är dock inte svårt att se detta nya inslag i undervisningen som politiskt motiverat; det är helt enkelt ett fullföljande av alliansens arbetslinje.  Arbetslinjen är på sitt sätt kopplat till den neoindividualism som utmärker bl.a. Sverige av idag. Detta betonande av det egna jaget kan ta sig många uttryck. Konkurrens mellan individer på många arenor omhuldas, en uppmuntrande hållning till fri företagsamhet finns, där man ska reda sig själv i första hand och skapa sin egen framtid. En starkare strävan i tiden efter att se varje människa som unik underblåser denna egocentrerade politik. Detta unicitetstänkande leder lätt i nästa steg till den kränkthetskultur vi nu lever under, där självbespegling genom prestation och/eller rent kändisskap leder till narcissistiska förhållningssätt, där individens framgång och därmed också tillkortakommanden blir det viktiga. Men människor är framför allt lika varandra, inte olika, precis som grupper av individer är mer lika än olika. Om varje människa vore helt unik, skulle t.ex. kommunikation dem emellan vara omöjlig.

De dokusåpor i TV vi undfägnas med spelar ofta på individers styrkor och svagheter. Styrkorna upphöjs av speciella jurydomare och svagheterna hånas. Individerna blir förbrukningsartiklar i denna underhållningskonkurrens, som så konsekvent speglar samhällets utveckling. En mästare ska koras, de andra ska slås ut. Eftersom de personer som söker sig till

dessa program förmodligen redan är lätt exhibitionistiska och lagda år narcissism känns kränkningarna desto mer och djupare för dem som inte lyckas. Men detta anses bli bra TV. Med det avses att annonsörerna flockas, eftersom tittarsiffrorna blir höga och avkastningen god. Kvalitetsprogram undviks eftersom de är för smala, dvs. de har få tittare.

Individualism, konkurrens och marknadstänkande leder till ett förytligande. Vi får se vår statsminister skänka en plasma-TV till kronprinsessan på en högtidsdag, en kulturminister som vill marknadsanpassa kulturvärlden och öppna för sponsring. Entreprenad- och marknadstänkandet gör att tidigare samhällsdrivna projekt privatiseras med motiveringen att varje människa fritt ska få välja mellan olika alternativ. Hur en gammal människa i förväg ska kunna välja mellan tjugofem olika hemtjänstföretags marknadsanpassade information sägs inget om. Marknadsföring och reklam, marknadens  kontaktspröt mot människan/kunden, förenklar budskapen, betonar det positiva med ett visst företag och förtiger det mindre smickrande och serverar dessutom halvsanningar. Summerat kan man säga att det klatschiga och ytliga slår ut det gedigna och informationsinriktade. Kunskap värderas inte högt i marknadens och konkurrensens värld. Det gäller mer att synas. Här finns en koppling till vår tids kändisraseri. De människor som exponerats i media och blir igenkända får en hög status blott och bart genom detta och utan att ha gjort något substantiellt i samhället. Dessa kändisar återanvänds i program efter program och får en slags halvofficiell ställning i landet. En speciell ställning intar här kungahuset, som endast har umbärliga ceremoniella uppgifter men hyllas främst för att de är kända för att vara det de är.

Skolans värld har alltså fångats in av marknadsvärldens tänkande. Det entreprenöriella lärandet har lett till att vissa skolor har undervisning i marknadsföring. Låt oss jämföra utbildningsinsatser som verkar i regi av samhället med sådana som drivs helt privat. Inom den utbildning som sker i samhällelig regi strävar man efter att anställa lärare med behörighet. Man vill med andra ord ha en garanti för att färdigheter och kunskaper finns hos dem som undervisar. Hur är det då inom den privata sektorn?

Där har vi auktoriserande utbildningsföretag. Hur går detta till? Jo, en förening (privat förstås) auktoriserar dem som så önskar.  Ett företag heter Sveriges Auktoriserade Utbildningsföretag AB (suaf). Vad krävs då för att bli auktoriserad? Jo,  suaf kontaktar Upplysningscentralen, Bolagsverket och Allmänna reklamationsnämnden för att se att inga anmärkningar finns på det sökande företaget. Någon kontroll av kunskaper, metodik eller utbildning sker inte alls. Resten av informationer bygger på uppgifter från det sökande företaget självt. Ändå säger suaf  ”att vår auktorisation är en garanti för god kvalitet och seriös yrkesutövning” på sin hemsida. Bakom suaf och andra liknande företag står Bureau veritas som sägs vara ett slags kontrollorgan. Men det är bara till namnet.

Det är stor risk att det entreprenöriella lärandet på sikt drar ner skolan i ett marknadstänkande som inte gynnar ett kritiskt och vetenskapligt förhållningssätt till verkligheten. Redan nu har skolor själva tvingats börja spela med på marknadens villkor genom att erbjuda extraförmåner som fri dator och körkortsutbildning. Kunskapen sätts på undantag.

Vi måste se till att skolan står så fri som möjligt från andra intressen i samhället. Skolan försörjer hela samhället med utbildade individer och inget särintresse ska kunna snedvrida

skolans i grunden objektiva hållning till samhällsfenomen. Skolan är en kunskapsförmedlare som så lite som möjligt ska föra vidare ekonomiska, politiska eller religiösa föreställlningar från vissa grupperingar i samhället.

Vi måste på alla sätt värna om skolans frihet.