Hjälper 10 000 kronor lärarna?

 
-->

En licentiand i historia från Malmö högskola har skrivit en avhandling med titeln ”Likvärdighet till priset av likformighet”.  Avhandlingen är från år 2011. Med tanke på regeringens nya förslag att belöna licentiander från forskarskolor,  som avhandlingsförfattaren Per Gunnemyr,  med lektorstitel och 10 000 kronor mer i lön än vanliga lärare kan det vara intressant att något skärskåda någon representativ vetenskaplig aspekt av hans arbete.  I vetenskapliga alster är man oftast intresserad av att veta om man undersöker det aktuella fenomenet på rätt sätt och därmed når resultat som är så pålitliga som möjligt. I vetenskapliga sammanhang brukar man då använda begreppet reliabilitet och det begreppet avser att de resultat man får i en undersökning skulle kunna skulle göras om i samma kultur med samma resultat. Begreppet reliabilitet hänför sig inte bara till mätningar som innehåller siffror utan innefattar även andra typer av bedömningar, t.ex. diagnoser. Om tre oberoende bedömare kommer fram till liknande diagnos menar vi att vi har en hög reliabilitet mellan bedömare. Om tre lärare bedömer ett antal uppsatser så är reliabiliteten 1.00 om alla tre kommer fram till samma omdömen. Om alla är oense med varandra blir reliabiliteten 0.00. I kvantitativa studier är det mycket vanligt att man anger hur hög reliabilitet de instrument man använde har, medan man i kvalitativa undersökningar blir mer svävande. Så här skriver Gunnemyr om positivism, vilket han tydligen ogillar eller har ofullständig kunskap om:

Reliabilitet, eller tillförlitlighet, handlar i positivistisk bemärkelse om att undersökningens mätinstrument

ska vara tillförlitliga. Datainsamlingen ska vara standardiserad och inte påverkas av slumpmässiga faktorer. I en kvalitativ forskningsintervju utgör forskaren mätinstrumentet och det är varken möjligt eller önskvärt att jag ska förvandla mig själv till en objektiv registrerare. Ett sätt att vid kvalitativ forskning förhålla sig till reliabilitetskravet är att som Martyn Denscombe ställa sig följande fråga: ”Om någon annan genomför undersökningen, kommer han eller hon fram till samma resultat och drar han eller hon samma slutsatser?”

Gunnemyr har förmodligen inte fått så mycket undervisning i metodik och tror därför att reliabilitet bara avser kvantitativa undersökningar. På ett sätt har han delvis rätt. Man bryr sig nämligen inte så mycket om eventuella inbyggda fel i de metoder man använder. Vid intervjuer (ett oerhört vanligt instrument i kvalitativa studier) är det oftast så att det bara är en enda forskare som både planerar en studie, bestämmer frågorna, gör intervjuerna, analyserar resultaten, drar slutsatser, väljer ut citat från intervjuerna och skriver ihop slutrapporten. Detta innebär att denna enskilda persons syn på världen och människorna kan färga eller snedvrida hela resultatet av undersökningen. Gunnemyr vill inte bli en objektiv registrerare, säger han, vilket han förmodligen lärt sig att de hemska kvantitativa forskarna är. Men vill han bli en forskare som publicerar slutsatser som till okänd del beror på den enskilda forskarens värderingar och tolkningar? Det är fullt möjligt att han inte har något emot det. Jag menar att en hel del kvalitativa undersökningar brister i vetenskaplighet just av denna anledning. Man menar att det man söker är förståelse av några tillfälligt utvalda individers uttalanden. Därefter avslöjar Gunnemyr sin bristande kännedom om metodresonemang när han plötsligt ansluter sig till en tolkning av reliabilitet som är vanlig i kvantitativ forskning, när han citerar Denscombes kloka tanke att olika forskare bör komma fram till samma slutsatser för att undersökningar ska bli reliabla! Det är ju just det som kvantitativa forskare säger om reliabilitet.

Att man verkligen når fram till säkra och pålitliga resultat med den metod man valt är dock ingen garanti för att man kan dra några mer vittgående slutsatser. De verktyg man använt för att studera det aktuella fenomenet kanske inte var så bra. Intervjun kanske utfördes av en enda forskare, det historieprov man gav eleverna hade dåligt utformade frågor, vilket inte gav utslagsgivande svar och det kunskapstest man mätte mattekunskaper med var illa utformat. Men om däremot våra metoder var pålitliga och reliabiliteten hög så räcker inte detta ensamt. Det måste ju också visas att de resultat och slutsatser man dragit håller för en närmare granskning, dvs. vara giltiga, eller valida som man säger. Gunnemyr citerar en kvalitativ kollega Heléne Thomsson, som har skrivit följande:

Heléne Thomsson menar ………… att validitet i en kvalitativ forskning snarare handlar om huruvida ”man verkligen studerar de fenomen som man givit sig ut för att studera och om man verkligen tolkar det man avsett sig tolka”.

Thomsson tar här upp begreppet validitet i kvalitativ forskning och ger dessutom (omedvetet?) en god definition av både reliabilitet och validitet i kvantitativ metodik. Validitet innebär nämligen just att man mäter eller studerar det man verkligen bestämt sig för att studera.

Jag har här ovan låtit en licentiand representera en mängd forskarutbildade lärare som nu får chansen att bli lektorer i den svenska skolan. Jag menar att många av de blivande lektorerna knappast har den utbildning i vetenskapligt tänkande som människor i allmänhet tror och som även regeringen troligen förmodar. Den vetenskaplighet som de blivande lektorerna har tillgodogjort sig i forskarskolan har inte alls den bredd och djup som man kan förvänta sig av en vidareutbildad lärare. De flesta blivande lektorerna kan därmed inte utgöra den stabila grund för en vetenskaplig skola som vi ju alla önskar se. De flesta licentiatavhandlingarna bygger på litteraturgenomgångar eller är intervjubaserade undersökningar utan någon frågeställning som entydigt kan besvaras i en studies resultatdel. Det blir som i de vanliga intervjuundersökningarna en samling utvalda intervjusvar som får illustrera studiernas slutsatser tillsammans med en ofta ganska meningslös kategorisering av intervjusvaren. Det är oftast endast ett fåtal individer som intervjuats och resultat och slutsatser blir därmed inte giltiga, valida eller generaliserbara utanför de fåtal intervjuade personernas krets.

Det är ett svek mot de lärare som lägger ner tid och arbete på dessa forskarskolor att dessa i framtiden får utgöra rekryteringsbasen för framtida lektorer i skolan. Man borde i stället ha satsat på en bred utbildning till doktorsdisputation. De licentiander som nu examineras från forskarskolorna är bara ett billigare alternativ regeringen för att ge lärarna möjligheter till avancemang utan något större tillskott av kunskaper. Det hela är rent ut sagt bedrövligt.

Per Gunnemyrs licentiatavhandling är inte alls dålig. Dess brister är dock stora med betoning på vetenskaplighet.

En gymnasielektor skriver artikel

I Didaktisk tidskrift, volym 22, No 2, 2012, s. 359-373 har Roland Jakobsson skrivit en artikel om hur skönlitterära texter påverkar undervisningen i naturvetenskap. Det är något förvånande att artikeln har publicerats eftersom man uppger att tidskriftens syfte är att ”…sprida praktikgrundad vetenskaplig kunskap om didaktik…”. Vetenskaplighet är nämligen något man får leta efter i Jakobssons artikel.

Jakobsson har tagit sig före att undersöka om läsning av litteratur upplevs som värdefull av elever och därmed på sikt kan underlätta lärandeförmågan. Han bygger då på neuropsykologiska idéer om att stimulans ökar förmågan att lära, vilket i sig är ett sant men mycket förenklat påstående. Jakobsson hänvisar till ett helt grundlöst uttalande av Martin Ingvar i ett TV-program om att färgglatt målade gångbroar i Västerås skulle stimulera bilförare och därmed höja deras förmåga att köra bil. Det korrekta är att allmän aktivering av hjärnan kan ge upphov till ett förenklat lärande. Så t.ex. anses introverta människor ha en för hög habituell aktiveringsgrad och därmed har de också lättare att lära in vissa ting, som rädsla för t.ex ormar etc., dvs. bli fobiker. Men bilisterna i Västerås blir nog snarast distraherade av alla färgglada målningar omkring dem än bättre bilister.

Roland Jakobsson tar Palmemordet som exempel på hur emotionell stimulans ger oss bättre minne. Alla minns ju var de var när mordet skedde. Detta har nog dock snarare att göra med att händelsen var så sensationell och avvikande från det normala.  Det är att förenkla verkligheten alltför mycket att tro att vårt tydliga minne av den händelsen enbart har att göra med hur upprörda vi blev.

Jakobsson låter elva personer (25 – 40 år, jämn könsfördelning) svara på en enkät om hur litteraturläsning i skolan påverkar dem. Två dagar innan har läraren läst ur boken Descartes misstag av Damasio. Den handlar om hur filosofen började skilja på kropp och själ i det mänskliga tänkandet. Dessutom intervjuar han en (!) 29-årig kvinnlig elev om samma tema. Redan här blir den vetenskapligt någorlunda insatte läsaren brydd. Är den vunna kunskapen ur denna påstådda forskning av den vetenskapliga halt som tidskriften anger sig företräda?

Författaren finner att flera elever blivit intresserade och stimulerade av uppläsningen. De upplever att de blivit uppmuntrade av läsningen och författaren finner att metoden nog bidragit till att på sikt underlätta elevernas kritiska tänkande. Denna slutsats är minst sagt djärv. Det är uppenbart att Jakobsson har blandat ihop intresse och psykisk aktivering  eller stimulans. Hans tolkningar går långt bortom det hans torftiga data tillåter.

Författaren brister i vetenskaplighet på ett sätt som kanske är lite förvånande i en tidskrift som redigeras av professor Tomas Kroksmark och lektor Mikael Segolsson. Båda är  vana lärare och forskare, men de har också tyvärr fallit i en fälla som alltför många skolforskare gjort, nämligen ”upplevelsefällan”. Det viktiga för dessa forskare är inte människors handlingar och orsaken till varför människor gör som de gör utan hur dessa upplever och tänker kring saker och ting. De är en del av det postmodernistiska arv som vi fortfarande dras med. Dessutom använder de mycket få undersökningsdeltagare med den motiveringen att de inte är intresserade av att generalisera kunskapen utan bara av att förstå. När de sedan diskuterar sina forskningsresultat glöms denna brist på generaliseringsförmåga lätt bort.

Roland Jakobsson är lektor vid Åsö vuxengymnasium i Stockholm. Han har en licentiatexamen bakom sig från Stockholms universitet. Jakobsson har studerat vid en forskarskola för lärare vid nämnda universitet. Tyvärr finns hans avhandling enbart tillgänglig i bokform vilket avsevärt hindrar den insyn som jag anser nödvändig även i vidareutbildningen av våra lärare

Högskolorna havererar?

Denna artikel finns även på Newsmill från 2/3 -12
http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/01/om-orsakerna-till-h-gskolans-f-rfall
------

Ebba Witt-Brattström ska bli professor i Helsingfors och säger följande om svensk universitetsutbildning:

Nivån har sänkts så mycket att man inte kan

 tala om högskoleundervisning, det är något slags kursverksamhet.

Det ligger mycket i det hon säger. Nu har hon ju verkat på Södertörns högskola, där man har accepterat en rektor som Moira von Wright, som i en skrift om genus kom in på regnbågars beskrivning i en fysikbok:

"När författarna uttalar sig förringande om regnbågen,

och endast godkänner ett 'objektivt vetande' om den,

 förringar man [...] sagan och tusenårig levnadsvisdom."

Det är klart att med en sådan rektor som ämnesföreträdare blir den vetenskapliga utblicken lite grumlad, men i sak tror jag att Witt-Brattströms kritik gäller över hela det akademiska fältet. Detta innebär att svensk utbildning har fått en kvalitetssänkning som inte bara gäller ungdomsskolan och gymnasiet utan även den högre utbildningen. Hur märks då den sänkta kvaliteten på högskolorna och universiteten? Den höga genomströmningen av studenter med avklarade examina, främst på lägre nivåer, har i stor utsträckning en koppling till det resurstilldelningssystem där medelstilldelningen bestäms dels av antalet registrerade studenter men främst av antalet studenter som klarat av studierna. Detta skapar ett mer eller mindre medvetet tryck på institutionens lärare att släppa igenom även svaga elever. Jag har med egna ögon sett hur mediokra studenter släpps igenom av ren utmattning hos lärarna.

Ett annat problem utgör ju lärarna. Assisterande lärare tas ju ofta från studentgrupper som ska till och avlägga sin examen. En myckenhet av undervisningen läggs ut på doktorander. Dessa är ofta oprövade kort och en del visar sig snabbt inte duga som lärare. Under tiden har dyrbar undervisningstid gått förlorad.  På grund av den allmänna nivåsänkningen är ju dessa nu sämre än de brukade vara. Det blir en neråtgående spiral. Många lärare håller sig inte a jour med forskningen i sina ämnen. Detta kanske gäller universitetsadjunkter och främst dem som inte har för avsikt att disputera. På grund av våra trygghetslagar är dessa tillsvidareanställda och kan fortsätta att undervisa fram till sin pension utan kompetenshöjning Jag har själv sett flera exempel på sådana lärare som undervisat med hjälp av läroböcker och annat material från 1970-talet.

Det är också så att på utbildningar med lågt söktryck kommer med automatik kraven att sänkas för godkända betyg. När läraren har en ganska stor grupp, där det bl.a. ingår dyslektiker och individer med dåliga svenskkunskaper går mer tid åt att förklara vad som står i läroböckerna än att entusiasmera eleverna med stoff utanför boken och kanske från aktuell forskning.

Det är också så att lektorstjänsterna är alltför luddigt och liberalt utformade. En lektor ska göra ungefär 200 undervisningstimmar per termin. Varje timme multipliceras med, oftast, tre, för att nå antalet arbetstimmar per termin. Dessutom tillkommer tid för institutionellt arbete, egen kompetensutveckling och tredje uppgiften. Dessa tre delar är det lätt att komma undan och ingen kontroll sker. Undervisningen kommer att ligga så att lektorerna får många lediga dagar i följd, ibland veckor. Det är svårt att tänka sig att för- och efterarbete tar så oerhört lång tid.  Detta innebär att en hel del lektorer jobbar med annat under ledig tid och därför inte har tid att helt engagera sig i undervisningsarbete eller institutionens interna angelägenheter.

Samarbetet med kolleger kring kurser och undervisning försvåras avsevärt.

Professorer förekommer ofta inte alls i grundutbildningen och många forskare köper sig fria från undervisning med hjälp av forskningsanslag. Detta otyg innebär att en myckenhet av

gedigen kompetens inte kommer undervisningen till del.

På en del institutioner råder en mjukare och mer liberal inställning till vetenskap och kritiskt tänkande. Man skulle nästan kunna säga att de förskriver sig till en variant av postmodernistiska idéer. Sanningar anses som relativa och den tradition eleverna fostras i är en värld av upplevelser och inte av fakta. De uppsatser studenterna skriver är oftast intervjustudier där intervjuer med ett fåtal personer ingår. Den vetenskapliga ambitionen är begränsad; det gäller att få förståelse för just dem som deltar i undersökningen. Inga resultat är alltså generaliserbara och kan därför inte hjälpa andra individer i deras liv eller yrkesverksamhet. Det blir en forskning för forskningens egen skull. Det kritiska tänkandet blir här satt på undantag vilket inte är tillrådligt i någon som helst utbildning.

Allt detta medför att studenter kan komma ut med yrkesexamina som sjuksköterskor, psykologer, lärare, socionomer och sociologer utan att ha de nödvändiga teoretiska grunderna i sina centrala ämnen.