När blir skolan bättre ?

 

Jan Björklund vill utreda hur lång tid det tar för förändringar i skolans värld att slå igenom i förbättrade skolprestationer. Hans kritiker är otåliga och vill se resultat. Men väntan  blir nog lång.

Björklund har förändrat en hel del i skolsystemet, men det är en sak man inte kan förändra med yttre reformer och det är sinnelaget eller mentaliteten hos personer inom lärarutbildningen och skolforskningen. Till detta kommer inställningen hos alla dem som påverkats under skolningen till lärare av den vetenskapssyn som ofta förhärskar under utbildningstiden.

Den lättsamma syn på kritiskt tänkande och vetenskap som genomsyrar lärarkollektivet kommer därför att ta generationer att få bukt med. Så länge skolforskare och många pedagoger tror att forskning är att intervjua några stycken elever, lärare eller rektorer i en viss skola i landet och sedan kategorisera deras svar för att fånga in deras uppfattningar (upplevelser) om ett visst skolrelaterat problem, har vi inte hunnit långt. Skolforskningen är skolfjärran, snarare är än att vara skolnära.

Så länge kvalitativa upplevelsestyrda metoder med ty åtföljande resultat anses överlägsna kvantitativa metoders giltighet kommer vi aldrig att få lärare med genuin förmåga till ett utvecklat kritiskt tänkande. För att kunna verka som en kritiskt tänkande person behöver man kunskapsfundament att stå på. Dessa fundament saknas hos en hel del lärare och den kritiska fostran som skolan ska uppmuntra till blir därför kraftigt lidande.

Det är svårt för lärare med ringa skolning i vetenskaplig metodik att förstå vilka kunskaper de saknar, men vid närmare eftertanke borde man nog fundera över varför man ofta står frågande inför rapporter som innehåller statistik. Är det lättja, rädsla eller obehag, omformad

till förringande och ibland förlöjligande av statistiska metoder, som styr den kvalitativa forskaren mot förment djupa ansatser som t.ex. fenomenografiska metoder med djupintervjuer? Jag har aldrig sett den rika forskningen, som ändå finns om svagheterna med intervjuer, citeras eller diskuteras i kvalitativa studier. Jag misstänker att man helt enkelt struntar i att vara kritisk mot de egna metoderna. Då blir ju livet dessutom betydligt lättare.

Kvalitativa forskare som blir kritiserade brukar ha svårt att försvara sina metoder. Några vanliga svar är att de företräder en annan vetenskapssyn, ett annat att alla metoder ska få verka fritt i något slags mångfaldstänkande. Men mångfald i metoder var väl aldrig avsedd att även inkludera misslyckade, penningslukande forskningsförsök?

Det omedvetna lärandet

 

En hel del studier inom skolforskningen  bygger på att människor på ett korrekt sätt kan återberätta sitt tänkande, sina beslutsvägar och sina upplevelser. I intervjuundersökningar där människors representationer (eller uppfattningar) av olika fenomen ska belysas tas ofta de svar man får fram som precisa återgivningar av inre skeenden. Denna inställning till människors informationsbearbetning är egentligen mycket naiv. Med tanke på den mängd information vi ständigt bombarderas med  kan vi människor knappast klara oss utan att omedvetna processer hanterar våra reaktioner och handlingar i omvärlden. Detta kognitiva omedvetna är inte detsamma som Freuds gamla omedvetna utan ett mer kognitionsinriktat omedvetet som silar information beroende på tidigare erfarenheter, förförståelser eller fördomar.

Hermeneutisk forskning bryr sig inte alls om sådana omedvetna processer och den kvalitativa forskaren tycker oftast därför att om det som intervjupersonerna säger verkar rimligt så är utsagorna också i någon mening ”sanna”. Sanningen kan dock lika väl vara att både intervjupersoner och forskare delar sin förförståelse om det undersökta fenomenet.  I någon mening har hermeneutikern då förskrivit sig till något slags behavioristisk modell där man bara litar på sådant som man kan se och höra  och bortser från inre kognitiva processer.

Den skolforskning vi ska ha kan inte bygga på modeller som inte tar i beaktande hur människor fungerar. Det kognitivt omedvetna, vars existens är övertygande bevisad sedan decennier, måste inrangeras i skolforskarens tankevärld. De pedagogiska modeller som dominerar forskningen måste släppa in lite psykologisk kunskap för att på ett fullödigt sätt kunna kasta ljus över lärandeprocesserna.

Det är märkligt att debattera med pedagoger som helt negligerar de kognitiva fynd som har med lärandet att göra. En hel del lärande försiggår ju på ett omedvetet plan; ett exempel på det är  språkinlärning. Språkets regler styr på ett omedvetet plan vår språkanvändning. Be någon berätta om principerna för bildandet av imperativ i svenska språket.  Få kan göra det, men alla kan tillämpa dem. Så förhåller det sig också med många andra aspekter av människors liv.