Vilseledande forskning inom didaktik

 
-->

När vi upplever och läser av omgivningen gör vi ofta fel.  Dessa fel beror på att vi människor är konstruerade att ta emot stora mängder information och då omedvetet bara fästa vår uppmärksamhet vid det som är nytt för oss, farligt för oss eller mycket intressant för oss. Inom psykologin är ”cocktaileffekten” känd. Den inträffar när vi står i ett stort rum med en mängd andra människor (eller i ett klassrum!) där många talar eller viskar med varandra. Allt hörs för oss som ett rabarberrabarrabarber men om någon nämner vårt namn, eller den stad vi växte upp eller just det vi håller på och undervisar i vår klass om så hör vi det. Vårt omedvetna har silat fram den informationen genom bruset. Detta innebär att en stor del av vårt handlande styrs av omedvetna impulser och tankar. Detta omedvetna är dock inte detsamma som Freuds. Eftersom det omedvetna bestäms av tidigare erfarenheter så kommer våra sätt att bete oss ibland bli felaktiga. Vi agerar felaktigt, vi minns felaktigt, vi säger felaktiga saker, vi skriver ner felaktiga saker.

Hur gör man då inom forskningen för att se till att det man kommer fram till i sina undersökningar ligger så nära en svårnåbar sanning som möjligt? Ett sätt, som många kommer undan med, är att i postmodernistisk anda påstå att det inte finns några sanningar, utan att allt som görs och sägs är sant i sig. Vi återkommer till detta resonemang. Inom den kvantitativa forskning som fastställer attityder och personlighetsdrags styrka hos personer introduceras en värdefull term, nämligen mätfel. Enkelt uttryckt menar man att runt omkring allt som människor säger och gör (i en intervju, svar på enkät) finns en osäkerhet, vilket gör att man måste vara försiktig med att uttala som den exakta sanningen. Det mätresultat eller poäng som en individ får på ett test eller i en enkät tas inte för givet utan omges rent konkret med ett osäkerhetsintervall, som kan räknas fram på statistisk väg. För ett poängresultat på 15 poäng kanske det blir ett osäkerhetsintervall mellan 13 och 17 poäng och däremellan kan den korrekta poängen antas ligga. Osäkerheten, mätfelet kan bero på att testet är dåligt, att individen hade en dålig dag eller någon annan omständighet.

Den här typen av överväganden görs aldrig i kvalitativa undersökningar. Intervjusvar eller observationer ses nästan alltid oreflekterat som en slags korrekta iakttagelser av verkligheten. Intervjupersoner vet allt om vad de tillfrågas och observationer av andra individer sker helt utan missar. Som ovan sagts kommer man ibland undan korrekthetskravet genom att hävda att det inte finns några sanna, exakta iakttagelser utan att allt ändå är mänskliga konstruktioner. Jag vet inte om dessa resonemang om mätfel verkligen är intressanta hos sådana postmodernistiskt inriktade forskare.

Jag har läst en hel del uppsatser och avhandlingar inom pedagogik, didaktik och psykologi. I få fall uppmärksammas felkällor när intervjuer eller observationer använts. Ibland anges dock mått på säkerheten (precisionen) hos enkäter (sådana siffror kan enkelt räknas fram statistiskt). Kvalitativa undersökningar vill anses som lika vetenskapliga som kvantitativa. Man anser bara att man har en annan vetenskapssyn. Men en vetenskapssyn som inte tar hänsyn till hur fel våra iakttagelser av omvärlden kan slå är, enligt min mening, föga rustad att uttala sig om världen med någon som helst säkerhet.

Antingen är det alltså så att kvalitativa forskare inte är intresserade av hur säkra deras iakttagelser av olika slag är eller också känner de till osäkerheten men menar att de data de erhåller ändå håller för deras analyser. Ett ytterligare sätt är då att betrakta allt i världen som sociala konstruktioner och däri ingår även de fel människor gör i tolkandet av omvärlden. Men hittills är det nog ingen som vet.