-->
En licentiand i historia
från Malmö högskola har skrivit en avhandling med titeln ”Likvärdighet till
priset av likformighet”. Avhandlingen är från år 2011. Med tanke
på regeringens nya förslag att belöna licentiander från forskarskolor, som avhandlingsförfattaren Per
Gunnemyr, med lektorstitel och 10 000 kronor mer i
lön än vanliga lärare kan det vara intressant att något skärskåda någon
representativ vetenskaplig aspekt av hans arbete. I vetenskapliga alster är man oftast intresserad av att veta
om man undersöker det aktuella fenomenet på rätt sätt och därmed når resultat
som är så pålitliga som möjligt. I vetenskapliga sammanhang brukar man då använda
begreppet reliabilitet och det
begreppet avser att de resultat man får i en undersökning skulle kunna skulle
göras om i samma kultur med samma resultat. Begreppet reliabilitet hänför sig
inte bara till mätningar som innehåller siffror utan innefattar även andra
typer av bedömningar, t.ex. diagnoser. Om tre oberoende bedömare kommer fram
till liknande diagnos menar vi att vi har en hög reliabilitet mellan
bedömare. Om tre lärare bedömer
ett antal uppsatser så är reliabiliteten 1.00 om alla tre kommer fram till
samma omdömen. Om alla är oense med varandra blir reliabiliteten 0.00. I
kvantitativa studier är det mycket vanligt att man anger hur hög reliabilitet
de instrument man använde har, medan man i kvalitativa undersökningar blir mer
svävande. Så här skriver Gunnemyr om positivism, vilket han tydligen ogillar
eller har ofullständig kunskap om:
Reliabilitet,
eller tillförlitlighet, handlar i positivistisk bemärkelse om att
undersökningens mätinstrument
ska vara
tillförlitliga. Datainsamlingen ska vara standardiserad och inte påverkas av
slumpmässiga faktorer. I en kvalitativ forskningsintervju utgör forskaren
mätinstrumentet och det är varken möjligt eller önskvärt att jag ska förvandla
mig själv till en objektiv registrerare. Ett sätt att vid kvalitativ forskning
förhålla sig till reliabilitetskravet är att som Martyn Denscombe ställa sig
följande fråga: ”Om någon annan genomför undersökningen, kommer han eller hon
fram till samma resultat och drar han eller hon samma slutsatser?”
Gunnemyr har
förmodligen inte fått så mycket undervisning i metodik och tror därför att
reliabilitet bara avser kvantitativa undersökningar. På ett sätt har han delvis
rätt. Man bryr sig nämligen inte så mycket om eventuella inbyggda fel i de
metoder man använder. Vid intervjuer (ett oerhört vanligt instrument i
kvalitativa studier) är det oftast så att det bara är en enda forskare som både
planerar en studie, bestämmer frågorna, gör intervjuerna, analyserar
resultaten, drar slutsatser, väljer ut citat från intervjuerna och skriver ihop
slutrapporten. Detta innebär att denna enskilda persons syn på världen och
människorna kan färga eller snedvrida hela resultatet av undersökningen.
Gunnemyr vill inte bli en objektiv registrerare, säger han, vilket han
förmodligen lärt sig att de hemska kvantitativa forskarna är. Men vill han bli
en forskare som publicerar slutsatser som till okänd del beror på den enskilda
forskarens värderingar och tolkningar? Det är fullt möjligt att han inte har
något emot det. Jag menar att en hel del kvalitativa undersökningar brister i
vetenskaplighet just av denna anledning. Man menar att det man söker är
förståelse av några tillfälligt utvalda individers uttalanden. Därefter avslöjar
Gunnemyr sin bristande kännedom om metodresonemang när han plötsligt ansluter
sig till en tolkning av reliabilitet som är vanlig i kvantitativ forskning, när
han citerar Denscombes kloka tanke att olika forskare bör komma fram till samma
slutsatser för att undersökningar ska bli reliabla! Det är ju just det som
kvantitativa forskare säger om reliabilitet.
Att man
verkligen når fram till säkra och pålitliga resultat med den metod man valt är
dock ingen garanti för att man kan dra några mer vittgående slutsatser. De
verktyg man använt för att studera det aktuella fenomenet kanske inte var så
bra. Intervjun kanske utfördes av en enda forskare, det historieprov man gav
eleverna hade dåligt utformade frågor, vilket inte gav utslagsgivande svar och
det kunskapstest man mätte mattekunskaper med var illa utformat. Men om däremot
våra metoder var pålitliga och reliabiliteten hög så räcker inte detta ensamt.
Det måste ju också visas att de resultat och slutsatser man dragit håller för
en närmare granskning, dvs. vara giltiga, eller valida som man säger. Gunnemyr citerar en
kvalitativ kollega Heléne Thomsson, som har skrivit följande:
Heléne
Thomsson menar ………… att validitet i en kvalitativ forskning snarare handlar om
huruvida ”man verkligen studerar de fenomen som man givit sig ut för att
studera och om man verkligen tolkar det man avsett sig tolka”.
Thomsson tar
här upp begreppet validitet i kvalitativ forskning och ger dessutom (omedvetet?)
en god definition av både reliabilitet och validitet i kvantitativ metodik. Validitet innebär
nämligen just att man mäter eller studerar det man verkligen bestämt sig för
att studera.
Jag har här
ovan låtit en licentiand representera en mängd forskarutbildade lärare som nu
får chansen att bli lektorer i den svenska skolan. Jag menar att många av de
blivande lektorerna knappast har den utbildning i vetenskapligt tänkande som
människor i allmänhet tror och som även regeringen troligen förmodar. Den
vetenskaplighet som de blivande lektorerna har tillgodogjort sig i
forskarskolan har inte alls den bredd och djup som man kan förvänta sig av en
vidareutbildad lärare. De flesta blivande lektorerna kan därmed inte utgöra den
stabila grund för en vetenskaplig skola som vi ju alla önskar se. De flesta
licentiatavhandlingarna bygger på litteraturgenomgångar eller är intervjubaserade
undersökningar utan någon frågeställning som entydigt kan besvaras i en studies
resultatdel. Det blir som i de vanliga intervjuundersökningarna en samling utvalda
intervjusvar som får illustrera studiernas slutsatser tillsammans med en ofta ganska
meningslös kategorisering av intervjusvaren. Det är oftast endast ett fåtal
individer som intervjuats och resultat och slutsatser blir därmed inte giltiga,
valida eller generaliserbara utanför de fåtal intervjuade personernas krets.
Det är ett
svek mot de lärare som lägger ner tid och arbete på dessa forskarskolor att dessa
i framtiden får utgöra rekryteringsbasen för framtida lektorer i skolan. Man
borde i stället ha satsat på en bred utbildning till doktorsdisputation. De
licentiander som nu examineras från forskarskolorna är bara ett billigare
alternativ regeringen för att ge lärarna möjligheter till avancemang utan något
större tillskott av kunskaper. Det hela är rent ut sagt bedrövligt.
Per Gunnemyrs
licentiatavhandling är inte alls dålig. Dess brister är dock stora med betoning
på vetenskaplighet.
